Göteborgsmamman

Hej!

Hoppas ni mår super. Vi har haft en minst sagt lustig morgon här hemma. Det började med att Fredrick skulle till jobbet och att jag fortfarande halvsov i sängen. När han kom med Julia så vaknade jag till och låg vaken för att mysa med henne och bebisen.
Plötsligt känner jag ett hugg i den övre delen av magen. Sen kom ett till. Och ett till. Och ett till. Det kändes som en blandning mellan värkarna innan förlossningen drar igång och en sammandragning som man kan få när man sedan ammar de första dagarna efteråt.
Eftersom det bara var 4 veckor sedan förlossningen så blev jag såklart orolig. Tänk om något var infekterat? Tänk om något spruckit? Tänk om delar av moderkakan fortfarande inte lossnat? Sånt har man ju ändå hört om rätt så ofta tycker jag.

Jag smsade mamma och hon var snabb med att komma hem till oss för att passa Elise och Julia medan jag traskade upp till vårdcentralen med mini. Det konstiga var att – precis som med värkar – så var det som om ingenting hänt när smärtan var över.
Vi satte oss i väntrummet och hon som alltid sover annars ville absolut inte sova nu. Jag tog upp henne och drog handen genom hennes hår flera gånger. Då ser jag en svart prick som ser ut som lite smuts, men som inte vill bort när jag försöker borsta bort det lite lätt. Jag tittar närmre och det ser ut som en skorpa. Men man ska ju inte hålla på att dra bort sånt på bebisar, inte heller klämma ’finnar’ eller liknande, så jag lät den vara. Av någon anledning tittade jag ändå närmre på den och får då se att det var EN FÄSTING. Mitt på huvudet. Mitt på huvudet har det där lilla krypet fäst sig och jag känner att mitt hjärta går snabbare. En fästing kan göra så mycket skada och hon är bara 4 veckor.

Jag går fram till disken och ber henne hjälpa mig eftersom jag inte alls känner mig tillräckligt säker på att ta bort fästingar att jag vill riskera att huvudet blir kvar. Hon smiter iväg och kommer tillbaka med en läkare som hänvisar mig till ett rum. Under den här tiden förlorar jag min plats i kön märker jag senare, men det är klart det var värt det.
Läkaren tar bort fästingen och ber mig återkomma om det blir alldeles rött.

Nu blir jag dock lite orolig såhär i efterhand. Gör man inget mer? Någonstans ringer en klocka att TBE är rätt ”vanligt” numer och man kan ju tillochmed vaccinera mot det. Någon som vet?

Mina prover visade inget tokigt så vi åkte hem och mös lite med mamma innan hon satte sig i bilen hem. Nu ska jag sätta igång med middagen som blir spaghetti och köttfärssås denna måndag. Vad ska ni äta?

Kram.

Bilder från gårdagen 🙂