Hej!
Att den här förkylningen aldrig kan gå över?! Går och snorar, snyter mig och får andnöd så fort jag lägger mig ner. Nåja, det kan ju inte hålla i sig för evigt!
Något som däremot faktiskt verkar kunna hålla i sig för evigt är Julias 9-månadershumör. Hon har alltid velat vara väldigt nära, ända sedan hon var bebis-bebis, men sedan hon fyllde 8 månader så kan hon inte vara ensam. Hon vill inte vara på golvet, inne i lekrummet, i sin säng, i vår säng, nedanför soffan, i sin matstol – det är som om ingenting duger så länge hon inte är uppe i famnen på mig eller Fredrick. Och visst låter det mysigt? Att hon bara vill gosa. Det är det – men det finns gränser för det mesta, haha, och när jag inte får sätta ner henne en sekund av hennes vakna tid så kan det lätt gå en på nerverna. Elise har alltid varit så himla självständig, men orkar jag inte bära Julia dagarna i ända så är det enda botemedlet att gå ut och gå – för det är okej även för henne.
Det är enerverande att hon gråter, gnyr och gnäller varje gång jag ’lägger’ ifrån mig henne – vissa dagar är jag helt slut när Fredrick kommer hem och inget vidare sällskap. Jag kanske låter som världens sämsta mamma, men jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att känna såhär.
Är detta en fas? Visst finns det en fas som är runt 9-11 månaders ålder och som ska vara en av de mest utmärkande av dem alla?
Har ni haft detta problem hemma? Eller har kanske? Vad gör man?
Kram.
// Två veckor gammal på nyföddfotografering. <3 //
