God morgon!
Är ni vakna än? Söndagar brukar ju vara sovmorgonens dag – ja, fram tills att man fick barn iallafall 😉
Vi kom i säng strax innan midnatt igår kväll och jag måste ha somnat på en gång. Trots att Midnattsloppet startade 21:30 så var min kropp allt annat än uppe i varv och jag kunde somna snabbt – skönt!
Gårdagen var superrolig och jag måste tacka Fredrick för att han är en sån hetsig tjötröv, haha, för annars hade jag aldrig anmält mig. Jag och Fredrick hade skaffat barnvakt och var på plats på tävlingsområdet 45 minuter innan start. Ungefär vid den här tiden så började det regna rätt ordentligt och vi hade turen att ha ett tält att vara i. (Och som den morsa man är så hade jag såklart REGNJACKA! Haha)
Det fortsatte regna och efter ett tag började jag värma upp borta vid fållan. Jag skulle starta efter 1C och tog min plats en bra stund innan. Det hade inte behövts, för så fullt var det inte.
Precis innan start så gick strömmen och allt blev tyst och svart. När allt kom igång var det 5 minuter kvar och vi fick veta att de försökte få tag på kommunen för att be om tillstånd – efter det fick vi starta efter ytterliggare 5 minuter.
21:35 gick starten och vi sprang iväg. Jag kände mig pigg i kroppen och kunde hänga på 1C riktigt länge (1C har en måltid på 40-44:59 min).
När vi närmade oss den omtalade backen upp till kyrkan så märkte jag hur de framför mig började hämta kraft och sakta ner en aning. Jag höll samma tempo och tänkte att jag får väl stanna på toppen eller i backen istället – just nu var jag ju pigg!
En skolklass och unga cheerleaders stod längs med hela backen och man kände sig som en riktig superstar när de ville highfiva allihopa.
Vi kom upp till toppen och rundade kyrkan. Nu var det mycket nedför innan vi skulle springa uppför Linnéplatsen de sista 3 km.
Vid 8 km skylten så önskade jag verkligen att loppet var över, haha, men jag tänkte på Fredrick, Elise och Julia och föreställde mig dem i backen.
När vi kom tillbaka in i Slottsskogen fanns det ljustunnlar och härligt folk som hejade längs med sidorna. Jag hade letat efter Fredrick hela varvet, men visste att det skulle vara svårt för honom att hinna se mig på flera ställen så som den här banan var uppbyggd.
Den sista kilometern inleddes och där stod han. Jag blev nästan alldeles rörd av både kärlek och utmattning. Han hejade, fotade och skrek att jag skulle öka på de sista meterna och springa om de framför. Någon dold kraft infann sig och jag ökade på det lilla jag kunde innan jag fick syn på mål. Jag sprang in på arenan, under målskylten och landade på en tid på 45:48 min. Jag är supernöjd och taggad över att få utvecklas ännu mer!
Nu är det dags för frukost här hemma. Hoppas ni får en härlig söndag och bra sprunget alla som var med igår – tänk vad vi är grymma!
Kram.
