Göteborgsmamman

Hej på er!

När vi var ute i parken igår så träffade vi på en mormor och hennes barnbarn. Den lilla flickan var i Elises ålder och hade brunt hår och bruna ögon – åh, så söt hon var!
Elise – som hade hunnit vara ute en stund – hade gräsfläckar på byxorna och rester kvar på händerna från det katrinplommon hon ätit tidigare och som jag inte tagit med våtservetter till – vi bodde ju i närheten och skulle bara förbi parken för att leka en stund.

Jag visste ju det här. Jag visste att anledningen till hennes brun-dammiga kläder och hennes smutsiga fingrar var mat och lek, men ändå kunde jag inte låta bli att skämmas lite. Jag kände mig på något sätt som en dålig förälder när jag såg denna andra flicka som var ren från topp till tå. Men varför brydde jag mig egentligen? Speciellt när jag står där med en kvinna som både haft egna barn och nu barnbarn – hon om någon hade ju tvättat bort fläckar förr och torkat upp matrester från sina pojkar/flickor.

Samma känsla fick jag när jag en gång köpte en bulle till Elise för att hon lite oplanerat behövde äta något och kanelbulle var det som fanns tillgängligt. Paret bredvid mig tittade så och jag kände någon slags skam för att jag gav mitt barn något sött.

Är det någon mer som känner så? Att man så gärna på något sätt vill visa att man är en grym förälder. Det är ju löjligt! Vi ÄR de bästa föräldrarna för våra barn och hellre att de får lite skit under naglarna som tyder på att de faktiskt får leka, eller hur?

Kram.