Göteborgsmamman

Det är så häftigt att se hur mycket Elise har utvecklats sen hon fyllde ett år. Ett år på dagen nästan. Det kändes som om allt hände då och sen har det gått undan. Idag är hon 14 månader (+3 dagar) och hon förstår så mycket att jag blir alldeles rörd (hej hormoner!).

– Hon går som aldrig förr. Hon riktigt springer fram och vet när hon kan ta det lugnt (mamma ska skälla för någonting) och när hon borde rappa på lite (när det vankas godsaker).

– Hon pratar. ’Tack tack’, ’mamma’, ’pappa’ och ’där’ är favoritorden. Resten förstår vi oss inte på än.

– Hon skakar på huvudet. Hon visar när det är något hon inte vill ha och när hon inte håller med. Nicka har hon dock inte lärt sig än – konstigt nog, haha.

– Hon hämtar saker. Vi frågar ”Var är Kicki-Kanin?” och plötsligt är den i hennes hand. (Kicki-Kanin är det för övrigt Fredrick som kommit på – namnet alltså. Det är en av hennes gosedjur här hemma och namnet är så himla gulligt på denna lilla varelse).

– Hon lyssnar. Frågar man om hon inte ska dricka lite vatten så hämtar hon flaskan och dricker om hon är törstig. Frågar man däremot om vi inte ska byta blöja så använder hon sin löparteknik och rymmer all världens väg ..

– Hon skriker. Hon blir helt tossig när man ska jaga henne. ”Nu kommer jag och tar dig” brukar inkludera höga skrik, sen springer hon bort från oss innan hon plötsligt tvärvänder och springer in i faran istället, haha.

Åh, som jag älskar denna lilla krabat. Tänk när hon ska flytta hemifrån? Usch, hemska tanke. Jag ska säga till henne att man inte gör sånt när man blir äldre. Precis som att tomten inte finns och att det inte finns något som heter lösgodis. Bra va? 🙂

Kram.