Göteborgsmamman

Hej ♥

Hoppas ni mår bra.
Ja, det har verkligen varit tyst här inne ett par dagar.

För ett par dagar sedan gick min farmor bort och jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka handskas med detta. Mitt hjärta brister om och om igen när jag inser att hon verkligen är borta. Hon fick en propp, hittades morgonen därpå och efter det kom hon aldrig riktigt tillbaka. När jag hälsade på henne förra helgen så kunde hon knappt prata och hela min värld rasade. Det sista hon ville se när jag var där var bilder på barnen. Hon ville höra hur de mådde och hon ville att jag skulle hälsa till dem, krama dem och pussa dem. Jag sa att vi snart skulle hälsa på henne, men hon visste att det inte skulle bli så. Och jag också antar jag.

För ett par dagar sedan hade jag precis kommit till jobbet och min mobil lyste upp. På något sätt förstod jag direkt. Jag hade nyss hälsat glatt på mina kollegor när jag plötsligt tittade upp på dem igen med ögonen fyllda av tårar. Det bara brast och allt blev så tyst runt omkring mig. Aldrig mer, var det enda jag kunde tänka. Jag skulle aldrig mer få träffa en av de som låg mig närmst hjärtat. Aldrig, aldrig, aldrig mer. Och jag vet inte hur jag ska handskas med det.

Min farmor var den som alltid ville ha besök, som älskade att busa med barnen, som höll sig uppdaterad däremellan med att läsa min blogg, som svarade på mina meddelanden eller som ringde upp för att säga att vi gärna fick komma den här helgen också. Jag hade min fristad hos henne. Jag älskade att sitta i hennes uterum och lyssna på när regnet smattrade mot taket, eller blicka ut över ängarna som var täckta av snö, samtidigt som vi knaprade på något sött till kaffet. Barnen älskar att springa på den gröna gräsmattan och plockade hallon från busken utanför. De ville alltid följa med till henne.

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska tänka eller vad som kommer att få mig att inse att vi aldrig ses igen. Det knyter sig i magen och jag blir alldeles svag.

Älskade, älskade farmor. Om du bara visste hur mycket jag älskade dig och hur mycket jag saknar dig redan. Du var en stor del av min värld.

Det kommer nog vara fortsatt tyst här ett tag till. Jag kommer tillbaka, men just nu känns det bara så mörkt när jag vet att hon inte kommer vara en av dem som läser.

Tack för att ni förstår. Det vet jag att ni gör.

Kram.

Älskade farmor med en liten Julia ♥