Göteborgsmamman

Klockan ringer och jag har redan legat vaken sedan en timme med Emilia som sprattlar runt i sängen, hoppar på min mage och drar i mitt hår. Hon tittar på mig och ler med det där söta leendet att jag inte kan annat än att le tillbaka – hur ont det än gör i min hårbotten. Elise och Julia har lämnat rummet och gått in till sitt där de leker runt med det högljudda legot som riktigt skär i mina öron. Det är dags att gå upp.

Jag sätter ner Emilia på golvet och hon vill genast upp igen. Jag flyttar in henne till systrarna och går ut till köket för att sätta på kaffemaskinen och hälla upp hennes välling. Från ingenstans står hon och drar i mitt ben, skriker efter mat och försöker få mig att skynda på skopösandet. Jag sätter på locket, skakar om flaskan och ger henne den. Allt blir plötsligt så tyst.

Elise och Julia frågar när frukosten är klar och jag brer varsin smörgås till dem och häller upp två glas mjölk. De kommer ut med 1 kg lego var och slår sig ner vid köksbordet.
-”Jag ha nånting” säger Julia.
-”Men, du har ju en smörgås där?” säger jag och pekar på mackan.
-”Jag ha nånting”
-”Vad vill du ha då Julia? Flingor?”
-”Näää”
-”Yoghurt?”
-”Näää”
-”Vad vill du ha?”
-”PASTA!” utbrister hon och ler glatt. Som tur är börjar Elise äta på sina smörgås och Julia hakar på. Tack gode gud före storasyskon. Emilia har druckit upp sin välling, men vill ändå ha en bit bröd och göra systrarna sällskap. Jag bär upp henne i stolen och äter min egen smörgås ståendes. Med lite mjölk hamnar även den i magen.

Alla är färdiga och vi tvättar av oss. Emilia sträcker upp sina armar mot mig och jag lyfter upp henne. Har jag inte bytt hennes blöja än? Jag lägger henne på skötbordet och ger henne d-vitaminsburken som leksak under tiden. Jag ropar på Julia som också behöver ny blöja, men som envisas med att springa omkring och gömma sig. Jag springer efter och får till slut fatt på henne. Hon skrattar och jag kittlar henne och funderar på om jag borde köpa ett sele att håva in henne med nästa gång istället. Bra idé. Skrattet stegrar hos Julia och efter att jag torkat henne ställer jag ner henne på golvet för att ta på henne en ny blöja. Hon springer iväg igen och jag lägger tillbaka blöjan på skötbordet. ”Fine, då får du gå utan då” tänker jag och påminner mig själv om att säga till pedagogerna när jag kommer till förskolan att om hon inte kissat på sig redan då så lär hon göra det inom en snar framtid. Ett par extra byxor följer med ner i väskan.

-”Elise, kan du ta fram ett par trosor?”
-”Nej.”
-”Elise, kan du SNÄLLA ta fram ett par trosor?”
-”Nej.”
-”Men mamma ber ju så snällt”
-”Jag vill inte”
-”Då får du stanna hemma!”
-”Okej.”
-”Helt ensam.”
-”Ja!”
-”Nej, du ska inte .. ELISE! TA FRAM ETT PAR TROSOR NU ANNARS STÄNGER JAG AV BARNPROGRAMMET!”
-”Mamma, jag har ju redan tagit fram trosor!”

….

Morgonen fortsätter. Alla barnen är påklädda och det är dags för hår och tänder. Jag ger de stora sina tandborstar först och Emilia skriker efter sin. Varför kommer jag aldrig ihåg att ge henne sin först? Jag hjälper tjejerna med ett varv på deras tänder och vi borstar igenom håret.
-”Elsafläta!” utbrister Julia.
-”Ja! Elsafläta!” Elise hänger på.
Ni som läst bloggen ett tag vet att man INTE vill höra ordet ’Elsafläta’ på morgonen. Elsafläta innebär nämligen inbakad och jag är urkass på inbakade = det tar ett jäkla tag att få den gjord.
Jag flätar deras hår och jag mig ut till köket för att göra iordning mat till Emilia att ta med ut. Hon sitter numera på min höft och är inte alls sugen på att gå ner. Tro jag det – värsta lyxen att åka taxi överallt!

Ibland går det, ibland inte. Ibland utan bråk, ibland med bråk. Men det där med att ta på sig skorna är verkligen beroende på humör. Idag vill ingen av dem ta på sig skorna och jag inser att jag glömt strumpor.
-”Elise, kan du hämta strumpor till dig och Julia?”
-”Nej.”
Jag tänker inte ens fortsätta.

Med strumporna på går jag nu ut och hämtar skorna i hallen.
-”Jag vill ha glitterskorna!” (glitterskorna är med snören – nu lär pedagogerna ÄLSKA mig…)
Jag tar på barnen skorna och slänger ut Emilias overall på golvet. Är jag klar med allt annat? Jag packar ner strumpor, halsdukar och vantar – sånt som ska på när vi kommer ner till vagnen.
Emilias läggs i overallen och jag drar upp dragkedjan. Hon får ligga där ett par sekunder medan jag tar på mig mina ytterkläder och vi är redo att gå ut. Hon kan gnälla åt mat, tandborstar eller att inte bli buren – men här, här ligger hon alldeles tyst.
-”Nu kan ni gå ut!” säger jag till Elise och Julia och de springer fram till dörren och bråkar om vem som ska öppna dörren. Vems tur var det idag nu igen? Medan jag tänker efter har de redan löst det och är på väg ner för trappen. Jag stänger dörren och låser. Men vad är det som luktar? I all hast tappar jag nyckeln och jag böjer mig ner med Emilia på höften – upp är lite svårare, men det går. Jag ropar upp tjejerna igen och går in för att byta blöja på Emilia. Hinner vi till förskolan i tid nu? Ja men det borde gå.
-”Mamma, Julia har bajsat!” skvallrar Elise. Något hon gärna kunde låtit bli att berätta. Minns ni att hon inte hade blöja på sig? Jag tar av Julia jacka, mössa, vantar, halsduk, skor och byxorna.
Nytt försök – på med allt igen och ut för dörren. Jag låser och håller ett stadigt tag om nyckeln – inte vill jag tappa den igen.

-”Jag vill åka på pallen!” säger Julia. Vi sålde den pallen + den vagnen för typ 6 månader sedan och just nu känner jag mig som världens sämsta mamma.
-”Julia, det är ett annat barn som har den pallen nu”
Hon säger ingenting utan väntar på att få på sig mössa, väntar och halsduk innan vi går ut. Jag lägger ner Emilia i vagnen och väskan under. Är det verkligen 5 minus ute? Jag är brännhet.

Vi kommer ut och kylan svalkar ner mig. Så skönt. Vi börjar gå och Julia vill hålla handen. När Elise inser att jag faktiskt behöver svänga vagnen med andra handen så blir hon vansinnig. Hon vill INTE att samma hand hon håller i ska användas till att vända någon vagn. Efter en hektisk morgon är det just vid det här tillfället jag får påminna mig själv om att andas och ta det lugnt. Jag förklarar för henne att jag måste köra vagnen men hon lyssnar inte på det örat. Vi fortsätter gå och hon fortsätter sura. Jag avleder henne med två söta hundar som kommer mot oss och hon glömmer snabbt att hon ens ville hålla mig i handen från första början.

Vi väntar in spårvagnen för att ta oss över vägen och det blir kapplöpning mellan barnen när vi kommer in i parken. Väl framme på förskolan lyfter jag ut Emilia ur vagnen och vi går in på Julias avdelning. Ner med Emilia på golvet och av med Julias ytterkläder. Hon springer in till sina vänner och vi upprepar samma procedur på Elises avdelning, vinkar hej då och jag sätter ner Emilia i vagnen igen. Vi kommer ut och Emilia somnar direkt. Jag andas ut och tänker: jag är en supermamma.

En morgon med tre barn må vara hektisk ibland, men med lite lugn klarar man det också. Och varesig man har ett eller flera barn så har vi en sak gemensamt: det blir väldigt sällan som man tänkt sig.

Kram till alla er fantastiska föräldrar där ute som är så grymma på allt ni tar er an!

Men vänta nu, sa jag till förskolan att Julia saknade blöja?

De här tjejerna och deras lillasyster alltså. Det finaste jag har <3