Göteborgsmamman

Hej härliga ni.

Dags att lätta på det översvämmade hjärtat.

Imorse gick vi som vanligt till förskolan. Först var det lite gråt, lite bråk men sen kom vi halvvägs och Elise och Julia började leka jage istället.
-”One, two, four, nine!” ropar Julia och springer skrattandes iväg. Hon springer efter Elise som inte riktigt kan hålla kroppen uppe på grund av det kiknande skrattet. De stannar, Julia räknar på nytt och det bär av igen.

Mina ögon fylls av tårar. Denna kärlek mellan tjejerna är övermäktig. Jag skulle inte med alla ord i världen kunna beskriva den värme jag känner när jag ser dem leka. Visst, när de är uppe i leken så lyssnar de aldrig på sina föräldrar, men de har iallafall roligt. De är iallafall lyckliga. Och det i sin tur gör mig lycklig. Jag är så glad över att få vara deras mamma. Så förbannat glad över att få vara deras mamma.

Jag växte upp med en syster vid min sida. På pappas sida har jag även halvsyskon som jag började träffa i mina tonår. Att få ha syskon är för mig ovärdeligt.
Och jag vet att inte alla kan få barn. Att alla inte kan få syskon till sina barn. Jag vet också att det kan finnas andra anledningar till att alla inte får barn eller syskon. Ibland är det ett val – ibland inte.

Idag tänker jag extra mycket på hur glad jag är för att vi har våra. För att de har varandra och för att de kommer ha sina syskon att växa upp med. De kommer kramas när det behövs, de kommer sno kläder från varandra, de kommer bråka, fika, leka, shoppa och leva tillsammans.

Idag tänker jag också på hur tight livet är med tre små barn. Att livet verkligen går i ett och att det många dagar är rätt svettigt. Allting vi gör för barnen gör vi gånger tre. Ibland är det tre gråtande barn, skrikande barn och tre barn som vill bli burna samtidigt. Tre utspillda glas med mjölk och tre som ska kläs på när vi ska till affären.

Jag sätter mig i soffan på kvällen och är alldeles matt. Helt slut efter dagen som varit. Jag tänker inte på morgondagen utan låter mig andas i nuet. Återhämtar mig för en stund och tänker på vad som hänt idag. För dagarna går så snabbt att jag måste tillåta mig att upprepa dem för att hinna skapa minnen.

Jag gör iordning barnen och vi lägger oss i sängen tillsammans. Elise lägger armen om min hals och Julia ber mig sjunga ”i ett hus vid skogens slut”. När vi kommer till slutet sjunger jag viskande ”räck mig handen din” och Julia lägger sin hand i min. Där och då får jag ett tack för det jag gör. Jag får ett kvitto med kärlek tillbaka.

Kram.

Lyckan med syskon. Den här kärleken man har till sina barn är så otroligt magisk att jag inte kan sätta ord på den.