Göteborgsmamman

Nu är det dags för min tredje förlossningsberättelse!

Idag är vår lilla tös hela 5 dagar. Hennes storasystrar avgudar henne och vill mest mysa hela tiden, även när hon själv bestämt sig för att sova, haha. Så mycket kärlek – det kanske inte räcker med 3 trots allt? 😉

Efter 5 dagar känns det lagom med en förlossningsberättelse. Här kommer vår!

”Det är lördag morgon den 13 maj och jag vaknar med en känsla av molande träningsvärk i magen – precis som jag gjorde när det var dags för Julia att komma till världen. Vi var bjudna på konfirmation klockan 13 och Fredrick var ute och cyklade när klockan slog 10:30 och jag förstod att något faktiskt var på gång. Jag smsade honom och han kom hem för att duscha. Vi var fortfarande inställda på konfirmationen och min syster kom förbi klockan 12 för att åka med oss dit. När hon kom innanför dörren fick jag dock gå på magkänslan och jag vågade inte åka hemifrån om det skulle sätta igång på riktigt. Istället åkte Elise med henne till kyrkan och mamma kom hem till oss för att ta hand om Julia. 

Under tiden vi inväntade mamma så ringde jag Östra Sjukhuset för att se hur det såg ut med plats. Mölndal hade lagt ner vid det här laget och Östra var det absolut närmsta för oss. Tänk om vi skulle behöva åka till Borås eller Varberg och sitta i bilen ytterliggare 30 minuter?
-”Här är det dessvärre väldigt fullt, men det kan ju gå snabbt eftersom det är ditt tredje barn så vi får helt enkelt göra plats. Du är välkommen in! Åk upp till tredje våningen och knacka på på avdelning 312.” Säger kvinnan bakom luren, en Eva som var supertrevlig och välkomnande på alla sätt.
Jag lägger på och får plötsligt två kraftiga värkar inom loppet av två minuter. Sen upphör de igen under långa perioder innan de kommer igen. Det finns absolut inget mönster i de här värkarna, tänker jag och ger upp tanken på att ladda ner något att klocka med.

När mamma kommer så drar jag fortfarande ut på det hela lite grann. Det känns inte riktigt som om det är igång än och jag känner inte att jag behöver klocka några värkar. Efter en stund sitter vi dock i bilen iallafall, möter ett par grannar som önskar oss lycka till, svänger förbi McDonald’s för att Fredrick ska få något i magen (jag har aldrig varit speciellt hungrig innan, under eller efter någon av de tidigare förlossningarna och ville inte ha något den här gången heller) och kör vidare upp till Östra. Vi får en parkering precis utanför, jag får en värk vid automaten och efteråt strosar vi vidare in.

-”Den här avdelningen är alldeles ny och vi håller på att städa rummen, men om ni slår er ner i de två fåtöljerna där borta så hämtar vi er om en stund. Säg till om det blir akut” säger sköterskan och ler mot oss. Där och då kändes det fortfarande inte som om den där ’akuta’ delen skulle bli vidare aktuell. Vi slog oss ner, Instagrammade och pratade om att det äntligen var på gång. Jag var och är så glad att jag fick gå igenom det här med Fredrick och tanken slår mig om och om igen när vi sitter där och väntar in vår lilla tjej.

Efter 15 minuter kände jag att det hade varit skönt med lustgas. Jag har sagt det förut, men jag har rätt hög smärttröskel och hade klarat mig utan den, men det är klart det är skönt att slippa känna 100% av de där värkarna. Fredrick gick iväg och hämtade en sköterska och vi blev hänvisade till ett av rummen. 

13:40 skrivs vi in på förlossningen. Jag har fått lustgas och ber om att få se värksiffrorna på skärmen för att kunna planera in nästa dos. Jag blir samtidigt undersökt och är öppen 9 cm. Det gör mig lite stolt på något vis, samtidigt som det är en oerhörd lättnad att vara så långt fram i förlossningen. Nu är vi ju snart klara, tänker jag kaxigt.

13:55 får jag en värk och de tar hål på hinnorna så att vattnet går. Det gör mig lite nervös konstigt nog – då är det ju verkligen återvändo, haha. Som om det vore det innan, tänker jag och skrattar lite inombords.
Jag minns att Fredrick lägger ett blött papper i pannan på mig (ett riktigt tips faktiskt! Får en att tänka på något annat medan man ligger där – hur galet det än låter) och barnmorskan frågar om jag inte skulle ta och ställa mig på knä mot ryggstödet. Jag minns att jag testade det med Elise, men det var inte riktigt min grej – jag mådde fruktansvärt illa och det slutade med att jag la mig ner direkt – därför tackade jag nej även den här gången.
Hon undersökte mig igen och sa:
-”Det förstår jag att du inte vill – här är någon som vill ut!”

14:20 frågar jag Fredrick om vi ska betta på en tid när hon kommer. Hans gissning blir klockan 16 och jag kontrar med 14:40. Det roliga var att jag tänkte säga 14:30 först, men ville verka lite ödmjuk, haha. 

14:29 när krystvärkarna kommer en stund innan tänker jag att ”jag har gjort detta förr och det är ingen idé att dra ut på det” samtidigt som jag trycker på allt vad jag kan och den här tiden på dagen är hon ute. Jag var så lättad. Lättad att allt gått bra, att hon äntligen låg på mitt bröst och så förbaskat tacksam åter igen för att Fredrick stod där och hade varit ett lika beundransvärt stöd som de andra gångerna – för att jag kunde fokusera på mig medan han skötte precis allt runt omkring. 

14:35 får jag enligt journalen Oxytocin i blödningsförebyggande syfte eftersom jag blödde så mycket när Julia föddes.

14:40 kommer moderkakan.

14:42 får jag Methergin för att blödningen ska avta ytterliggare. Sen är det dags att kissa och bege sig till ner BB där jag och bebis får stanna en natt för observation innan vi skrivs ut vid lunch dagen efter.”

De säger ju att tredje förlossningen eller tredje barnet kan vara en riktig luring, och det måste jag säga att det var i vårt fall. Värkarna var inte särskilt regelbundna och vi åkte in på ren magkänsla att något var på väg.
Tänk om vi suttit där i kyrkan när allt satte igång, haha. Det hade blivit något att berätta för barnen när de växer upp 🙂

Kram.

Här är min förlossningsberättelse för tredje barnet – denna lilla skruttan <3