Göteborgsmamman

Hej underbaringar!

Jag har precis gjort något som jag inte trodde var möjligt. Nåja, nära nog iallafall 🙂 Jag har verkligen ingen självdisciplin när det kommer till löpningen utan springer alltid bara för att jag tycker det är skönt.
Så idag när jag skulle ut på min runda säger Fredrick att han tycker jag ska springa backintervaller uppför en backe i närheten. Jag skulle gissa på att backen är runt 700m lång och skylten längst ner avslöjar att den lutar 10%.

-”Okej då” säger jag. ”Men bara 2 gånger – den är helt sjuk ju!”
-”3.”
-”2.”
-”Gå den sista då,” Säger han med en utmanande röst. Den jäkeln, tänker jag.

Jag tar på mig skorna och lunkar ut, bort mot backen. Först går det nedför och jag njuter av skogen innan jag kommer ut på asfalten. Jag får syn på höjden och kisar uppåt. Tre gånger, tänker jag för mig själv och börjar jogga uppåt. Jag smsar Fredrick när jag kommit upp första gången och han hejar på. Ett varv till och jag smsar honom det andra. ”Du klarar 4” skriver han och skickar en bild på honom och Julia. Ja, det gör jag, tänker jag för mig själv och fortsätter.

När 4e varvet är gjort är jag så stolt över mig själv och mjölksyran sprutar i benen att jag knappt kan ta mig hemåt.

Jag är så förbaskat dålig på att pressa mig själv, men han är så grym på att göra det åt mig. Jag är så glad för pushen, peppen och tvånget han ger mig och när jag på det sättet får visat mig själv att JA, JAG KAN!

Hur är du? Kan du pusha dig själv till det yttersta, eller kan du behöva en kick i baken ibland? 🙂 

Jag utmanar dig. Gör något du inte trodde var möjligt i veckan som kommer. Prata inför en folkgrupp, spring 1 mil eller fråga ut tjejen/killen som du gillar så mycket. Vad är det värsta som kan hända?

Kram.

// Till vänster ska jag upp för sista gången och till höger är jag världens lyckligaste – och tröttaste – tjej! //

// Bild från igår när han tog hem segern på Västkusten runt här i Göteborg. Jag är så stolt över dig! <3 //