Hittade en rolig artikel på Mama där barnmorskan Carina Rylander skrivit de vanligaste förlossningsmyterna. Jag log lite när jag läste dem och kunde inte sagt det bättre själv, så här delar jag vidare dem till er 🙂 Enjoy!
Myt 1: Förlossningen börjar med att vattnet går och det forsar ut ur kroppen.
Sanning: Förlossningen börjar oftast med värkar. Ibland – även om det händer sällan – går vattnet först när bebisen föds. När vattnet går sipprar det vanligtvis ut långsamt. Nytt vatten bildas hela tiden så att bebisen inte blir torrlagd.
Myt 2: När förlossningen startat gäller det att skynda sig till sjukhuset.
Sanning: För majoriteten av alla gravida blir det inget rallyrace till förlossningen. De flesta är hemma i flera timmar med värkar inann de i laglig fart tar sig till sjukhus. Först när man under en längre tid haft regelbundna värkar – tre till fem enminutersvärkar på tio minuter – kan det vara dags att åka.
Myt 3: Väl på förlossningen kollar de hur öppen man är och man får veta hur många timmar det är kvar tills barnet kommer.
Sanning: You wish! Många är de som gjort kalkylen: om man öppnar sig en cm i timmen och jag är öppen 4 cm nu – då är det väl bara 6 timmar kvar? Visst vore det bekvämt att veta hur länge man ska kämpa vidare, men kroppen kan bestämma sig för att ta en paus i värkarbete när som helst.
Myt 4: Under förlossningen har man så ont att man har svårt att kommunicera – ett förlossningsbrev är därför ett måste.
Sanning: Det är en vanlig missuppfattning att kvinnor inte är kommunicerbara under förlossningen. Men det är ju kvinnan vi kommunicerar med hela tiden. Man kan fortfarande prata och komma med önskemål. Även mellan kraftiga värkar är det pauser. Att föda utan förlossningsbrev går alltså alldeles utmärkt.
Myt 5: Min mamma hade tre raketförlossningar så min förlossning kommer också att gå snabbt.
Sanning: Det finns vissa genetiska förutsättning för att du ska få en likadan förlossning som din mamma, men många andra faktorer spelar in. Hon kanske var 20 år när hon födde och du 36. Sedan måste man titta på pappan till barnet. Hur ser hans gener ut? Hur stort är barnet och hur ligger det?
Myt 6: Att föda barn är en riktig mardröm.
Sanning: Vissa tycker det, de flesta tycker inte det. Jag träffar väldigt många kvinnor vars förlossningar jag varit med på som säger ’Jag vill göra det igen’.
Myt 7: Om man vill ha epiduralbedövning gäller det att säga till i tid, annars kan det vara för sent.
Sanning: Vi ser ofta i förlossningsbreven och hör par säga ’Säg till innan det är för sent med ryggbedövning’, men det är egentligen aldrig för sent. Däremot är man inte så hjälpt av en epiduralbedövning när det är dags att krysta.
Myt 8: När man är öppen 10 cm är barnet snart ute.
Sanning: När livmodermunnen vidgat sig 10 cm kan det fortfarande finnas kanter kvar på livmodertappen som ska försvinna. Dessutom kan barnets huvud fortfarande stå en bit upp och det ska ju snurra sig ner. Oftast är det alltså en bit av resan kvar. Har man otur kan det vara långt kvar.
Myt 9: Alla spricker när de föder barn och sedan blir man aldrig sig lik igen.
Sanning: Alla spricker inte även om det är vanligt med bristningar, framförallt vid första barnet. Hur man går sönder beror bland annat på hur barnmorskan håller emot, hur länge man har krystat, hur sköra vävnader man har och hur stort barnet är. Det är ovanligt med kvinnor som inte blir helt återställda efteråt.
Myt 10: Ju fler stygn man syr, desto större skada skedd där nere.
Sanning: Hur många stygn man syr är inte intressant eftersom man kan sy med olika tekniker och beroende på graden och typen av bristningar i underlivet.
Myt 11: När du precis har fött måste du börja amma.
Sanning: Det är lika vanligt att kvinnor vill lägga barnet till bröstet och börja amma som att de inte vill det. När barnet mår bra är amning inte det viktigaste det första dygnet – om man tänker amma. För dem som vill amma kan det dock underlätta om man kommer igång tidigt.
Myt 12: Har du bestämt dig för att föda vaginalt behöver du inte tänka på kejsarsnitt.
Sanning: Det kan vara bra att tänka tanken att det faktiskt kan bli så att förlossningen slutar med kejsarsnitt, även om man har planerat att föda vaginalt. Man ska inte utgå från att alla barn föds vaginalt. Det kan räcka med den tanken. Och det är resultatet som räknas, inte hur man föder.