– Jag får halsbränna titt som tätt och kan (tyvärr) inte vräka i mig mat längre, även om jag är vrålhungrig. Det säger stopp och jag blir inte hungrig på många, många timmar igen. Det var längesen jag var riktigt, riktigt hungrig och det kan jag sakna, hur knäppt det än låter.
– Jag kan inte sova som jag vill. Inte på mage eller ens på sidan – bebisen puttar, sparkar, knör och vill gärna ha mer plats än vad jag kan ge.
– Mina åderbråck ger inte med sig, men blir heller inte värre, vilket är skönt. De gör inte heller ont, men är obehagliga och ger en tyngd-känsla när jag går på toaletten. Jag håller tummarna att de försvinner efter att tjejen är ute.
– Att gå upp för trappan här hemma gör mig svettigare än efter ett gympass – speciellt om jag har Elise på höften och matkassarna på andra. Jag blir trött av att gå i sluttningar som inte ens är backar och om jag ångar på lite extra.
– Min puls skenar iväg ibland och gör att jag måste ta ett par djupa andetag. Mest en läskig känsla, men inte farligt så vitt jag vet. Det försvinner lika fort som det kommer.
– Mitt humör är som en bergodalbana och jag tycker många gånger synd om de i min omgivning, allra minst Fredrick som behöver stå ut med ilska, tårar och en känslosam sambo för att sedan bli glad, pigg och alert. Det kan inte vara lätt att hänga med i svängarna, haha.
– Varje eftermiddag så ångrar jag att jag inte stannade inne och sov över lunchen när Elise ändå tar sin tupplur. Jag blir så himla trött att ögonen går i kors och jag orkar inte höra Elise gråta eller gnälla. Som tur är kommer Fredrick hem innan jag börjar gråta av trötthet – därför fortsätter jag att göra om samma misstag om och om och om och om igen.. 🙂
– Jag har inte tränat sen långt innan sommaren. Jag har alltid varit en löpare och när jag var ute och sprang sist så tyckte jag att det blev för tungt i magen och kändes lustigt att jag slutade. Slutade med allting. Det har blivit fler promenader, men inte mer ändå.
– Jag vaknade förra natten av en rädsla inför förlossningen. Jag som aldrig varit rädd innan. Det måste ha varit en dröm som triggade igång den känslan, för nu är allt som vanligt igen och jag vill bara ha ut vår lilla dotter 🙂
