Frureinhold

Att åka tåg ensam innebär inte bara lugn och ro. Min hjärna går på högvarv. 2014 fick jag diagnosen adhd, jag har nog vetat om det längre än så. Egentligen behöver jag inte ens kalla det adhd, för egentligen är det bara en betäckning av en viss typ av människa. Förstå mig rätt nu. Vi människor är inte födda i samma skal, vi har olika former och skepnader. Vissa är lugna, sakliga och noggranna, andra all over the Place och andra på ett annat sätt.  Vi människor har egentligen bara en sak gemensamt och det är att vi är människor. Sen är allt annat olika. Ingen är den andra lik. Jag tror när vi accepterar den biten kan vi också släppa alla skeva normer, knepiga stereotyper och radikala tankar. Om vi bara kunde acceptera varandras likheter och olikheter skulle vi kunna eliminera enormt många diskussioner. 

Jag känner att vi ibland låser oss fast i att människor inte gör som än själv och att Man nästan mår dåligt av det. Mitt tips är att acceptera och istället lägga energi på att hitta sig själv. För hur svårt är inte de?! Att hitta sig själv och trivas med den personen. För om det är ngn man måste leva med resten av livet så är det sig själv. Jag har haft stunder där jag hatat mig själv. Hatat att jag varit så intensiv, hatat att jag inte kunnat sitta still, hatat att jag tyckt om sport då tjejer exkluderat mig från grupper pga detta. Just skolåldern var värst för mig. Jag passade ena stunden in, andra stunden inte och jag förstod sällan gränsen mellan att passa in och inte. 

Just skolan är ett forum där jag hade velat arbeta. Jag har en kandidatexamen i pedagogik. Jag älskar pedagogik, jag älskar att hjälpa människor hjälpa sig själva. I ett klassrum fullt av 20 barn finns det 20 olika individer. Alla olika personer men som skall lära precis samma och på samma sätt. Det är precis som att barn är robotar och det är först i vuxen ålder som det är ok att kunna och lära olika. Jag tycker faktiskt lite synd om dagens lärare som jag anses begränsas i sitt yrke. En pedagog vet att barn lär olika, men resurserna för att arbeta på ett sätt där alla skall få samma möjligheter finns inte idag. Allafall inte på de ställen jag besökt.  

Jag hade velat åka runt och föreläsa för barn och ungdomar om människor olikheter, om att varje person är unik och att vi är olika vilket är ok! Jag ser så många barn idag som är osäkra, som tar till det verbala för att förvirringen inombords är som en berg och dalbana. Jag vet inte om vi vuxna i större utsträckning är mindre engagerade i våra barn idag än för 20-30-40 år sedan. Vi är väldigt noga hemma att se våra barn, att ge barnen tid till reflektion och lära. Att visa att vi är en familj och vi finns för varandra, ALLTID!

Jag sitter alltså på tåget och hjärnan går på högvarv. Jag vill förändra världen, jag vill hjälpa alla människor på flykt och jag vill få slut på alla krig. Jag vill få ett slut på alla övergrepp, alla våldtäkter och extremister som står utanför köpcentrum och delar menlösa flygblad. Jag vill få ett stärkt rättsystem som inte är så bottenlöst som det är idag. Vi kan inte släppa igenom våldtäkt efter våltäkt. Vi kan inte släppa igenom övergrepp mot barn för att det inte finns tillräckligt mes bevis. Ett barns ord skall vara tillräckligt. Vi kan inte se på när ett helt land är på flykt och där små nyfödda bebisar tvättas i lerigt vatten. Vi kan inte se på när folkmord efter folkmord sker i Afrika eller där små flickor säljs och gifts bort innan 15 års ålder i Indien. 

Vi måste ta vårt ansvar inför framtiden och sätta stopp här och nu! 

Detta är vad min hjärna pumpar runt när jag är själv…inte konstigt att jag får huvudvärk. Det är tunga ämnen men även fast de är tunga kan man inte skita i att belysa dom!