Något jag diskuterat mycket de senaste dagarna är hur kvinnor, i så många sammanhang måste försvara sina känslor och upplevelser. Se till tex våldtäkt, hur vanligt är det inte att frågor som
sa du verkligen nej
eller hade du inte lite väl kort kjol
eller så farligt var det väl inte osv.
Detta ständiga försvar om hur saker och ting upplevs finns även inom förlossningen. En bekant till mig har precis fått reda på att hon är gravid. Helt underbart och jag är helt överlycklig. Men nu under inskrivningen i veckan så fick hon frågan hur hon upplevde sin förra förlossning. Hennes svar var
FÖRJÄVLIGT
Hon hade en förlossning på 48 h, det gjorde otroligt ont under hela tiden och mot slutet var hon nästan medvetslös (?!). Vet ni vad barnmorskan svarade på andra sidan bordet?
Men var det verkligen så farligt? det gick ju fort när hon väl ramlade ner och det du beskriver som jobbigt vara ju BARA latens fas…
Detta får mig att gå igång, ordentligt. Hur kan en person sitta och försöka övertyga en annan människa att dennes känslor och upplevelser inte är sanna. Hur kan personen i fråga ta ifrån, i detta fall min vännina hennes känslor? Hon upplevde hela förlossningen på 48 h som en plåga och hon upplevde att hon inte fick det stöd som hon behövde. Hennes man var aktiv under förlossningen och blev riktigt irriterad när han såg hur hans flickvän kämpade och hade så otroligt ont. Förlossningen var även väldigt belastad under dessa två dygn vilket också gjorde att de kände sig i sidosatta. Detta är ett annat problem som behöver lyftas inom politiken.
Men åter till mitt ämne. Allt för ofta får, främst kvinnor sitta och försvara sina känslor och upplevelser. Oftast kring ämnen som är känsliga och väldigt utblottade. Att föda barn gör ONT, men ingen kan säga att de vet hur just DU upplevde smärta. Smärta, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt går inte att mäta. Allt handlar om den individuella upplevelsen och den går inte att beskriva eller upplevas av någon annan.
Jag tycker att det är förjävligt hur kvinna efter kvinna skall sitta inne på förhör och försvara sin våldtäkt, det är tillräckligt kränkande och fruktansvärt det som redan hänt. Jag tycker det är förjävligt att kvinnor får sitta, ny gravida, rädda för förlossning och försvara sin rädsla. Det har hänt för många gånger som man hör och ser i olika sociala medier kvinnor som mer eller mindre har panik inför just förlossning. Varför skall det vara så svårt att få igenom ett kejsarsnitt? Jag har själv fött båda mina barn vaginalt med ”lätta” förlossningar. Men jag har så många i min omgivning som verkligen inte vill föda vaginalt, både som omföderska och som nyföderska. Varför skall det krävas möte efter möte innan man i bästa fall får ett godkännande? jag vet alla argument för att föda vaginalt, men tro mig, det vet även dom som sitter och FÖRSVARAR sig åter igen.
Jag har läst att det beror på kostnader, att ett snitt är så mycket dyrare än en enkel vaginal förlossning. Men vem säger att man får en enkel vaginal förlossning? Har man panik och är stressad finns också risken för en utdragen förlossning, vilket också måste kosta så mycket mer. plus att både mamma och i många fall även barnet blir och föds ut i en stressad miljö. Sen behöver såklart inte det följa med vidare i livet. Men skall inte en födsel vara något vackert och fantastiskt? inte panik och ångest.. Sen fine, det är såklart inte en dans på rosor och rosa moln, men jag tror ni kan läsa mellan raderna.
Finns det någon som läser min blogg som upplevt just detta, att sitta och försvara sin känsla och inte få den support som de känner att de behövt i olika sammanhang. Jag är allafall otroligt trött på detta eviga försvar av just känslor. Kvinnan är verkligen utsatt, mer än män i mina ögon.
O jag känner igen mig. Inte när de gäller graviditet eller liknande men bär de kommer till jobb osv.
Trist att vi har ett sånt samhälle
Jag är ju tvärtom, livrädd varje gång att dem ska göra snitt, vilket jag våndas över…bli skuren VAKEN (!) nä fy o usch…men alla är vi olika och bör respekteras med vad vi har för önskemål!
Jag tycker oxå det är förkastligt att man ”MÅSTE” gå över minst 14dgr innan dem överväger igångsättning. Min sista ville jag bli igångsatt med direkt när tiden var ute, kände på mig att nåt ej var riktigt bra, jag rasade upp i vikt och dem vägrade sätta igång mig…med kommentaren ”du har väl ätit dej till det” FAN så arg jag blev, hade knappt kunnat äta på 2 mån och fick magsårsmedicin för att inte kräkas hela hela tiden… Tillslut träffade jag en inhyrd gynläkare som lovade igångsättning senast 40+6, vi skulle höras om läget på förlossningen 40+5 om det kanske tom funkade den dan.
Tur nog kom jag igång självmant dag 40+5 och behövde ingen igångsättning. Ut kom en flicka på 4600gr och 55cm !!!
TÄNK OM JAG FÅTT GÅ TILL 42+0…vad hade hon inte vägt då???
Vilka risker för både mig o min baby hade vi blivit utsatta för då!? Helt galet, LITA PÅ KVINNANS INTUITION OCH LYSSNA PÅ KVINNANS UPPLEVELSE! !! Som du skrev Jennifer: varje känsla är unik!!! INGEN kan veta hur du el jag känt/upplevt!
Tycker det ”chansas” för mkt nu förtiden 🙁
Har varit med om samma sak som din väninna. 72 timmar med värkar innan dom till slut gick med på ett kejsarsnitt. Det var mitt livs värsta upplevelse och jag kan än idag (2 år senare) inte tänka på den utan att få ångest. Är gravid igen och ska denna gång få gå på auorora-samtal, har dock ännu inga förhoppningar om att bli beviljad kejsarsnitt. Kan i dagsläget inte tänka mig nått annat då jag denna gång så gärna vill uppleva mitt barns födelse som något positivt. Tycker det är helt sjukt att man inte fick mer stöttning och förståelse från personalen… Har tyvärr inte mycket förtroende för dom.
Hej 🙂 jag har upplevt precis det som du skriver om. Hade panik ångest så fort jag plussat på Stickan men intalade mig själv att man kan få beviljat kejsarsnitt. I vecka 4 av graviditeten bad jag om hjälp av min barnmorska som sedan slussade vidare till aurora terapi på östra sjukhuset i Göteborg, först i vecka 32 av graviditeten fick jag komma dit och berätta vad jag kände och tyckte, då har jag alltså under hela denna tiden våndats och vaknat mitt i nätterna av ångest för att det närmar sig och ingen hjälper mig eller ger mig ett snitt som jag ville ha. Första gången berättade läkarn hur en förlossning går till ( vilket jag var väl medveten om
I 28 års ålder) och inget mer med det, andra gången fick jag hänga med upp på förlossningen och kolla på rummen som var där och vad för redskap såsom pilates bollar osv man kunde använda sig av under tiden, medans i bakgrunden hörde man kvinnor skrika som föder barn vilket ger mig ännu mer ångest, sedan frågar hon mig om jag var nöjd med dessa 2 samtal eller ville ha fler… Jag var inte nöjd och ville ha fler, så gången efter fick min sambo hänga med ocj berätta hur han upplevede mitt mående och rädsla och ytterligare ett besök på förlossningen. Sedan var det slut med det och det sista hon säger är bara att bara så du vet så skär inte vi i friska människor i onödan och du blir inte beviljad snitt….. Jag va helt chockad har gått i alla dessa veckor och förlitat mig på hjälp och det slutade med detta?!? Ja nu gick min förlossning bra men tänk om jag kunde fått njuta av graviditeten ist för att ha ångest. Dessutom står det senare i mina journaler att patienten kan tänka sig föda på naturlig väg! Så så mycket hade jag att säga till om. Usch jag blir så arg när jag tänker på det för det finns kanske människor som söker hjälp och som får traumatiska men för livet efter förlossningen men där kan läkaren sitta och säga att vi skär inte i friska människor! Hade jag mött henne idag hade jag sagt ett par väl valda ord!
Hej! Mitt första barn föddes med snitt pga säte. Mitt andra barn föddes vaginalt efter 46 då jag ej sovit eller ätit på 46 timmar och fick en rejäl förlossning skada som syddes under narkos i 3 timmar på operation. När mitt 3 barn skulle födas krävde jag snitt. Läkare sa att jag lätt skulle kunna föda vaginalt igen utan problem. Fick tillslut ett snitt beviljat men några dagar innan ringe de och skulle övertala mig till vaginal förlossning. Fick mitt snitt och ut kom en pojke på 3900 gram. Barnmorskan som skrev ut oss från BB sa att det var tur att jag valde snitt för annars hade min förlossning skada blivit värre. Mår dåligt av skadan varje dag. Så försöker lära mig leva med den även om det är över 4 år sen jag fick den. Läkaren försökte verkligen övertala mig men stod på mig och idag är jag glad för det!
Mvh Sara
Usch vet precis vad du menar! Skrev i mitt förlossningsbrev hur rädd jag var inför förlossningen och smärtan. Under förlossningen blev vi lämnade flera gånger för att det var alldeles för mycket för personalen att göra samt att min förlossning drog ut på tiden. När jag efter tre timmar med krystvärkar i princip gav upp fick jag tillslut lite smärtlindring som hjälpte mig att lugna ner mig och tillslut kunde jag föda fram mitt barn. Min förlossning var tuff men jag tror den hade gått smidigare om personalen hade lyssnat mer på mig och försökt lugnat mig istället för att gå ut ur rummet och lämna mig och min sambo själva när paniken var som värst.