idag hände något som fick mig att skratta för mig själv. Detta publicerade jag på min Facebook.
Det är farsinerande, vi sitter 5 mammor i ett väntrum på östra, alla har bebisar som är 2 veckor ca och skall alla göra hörseltest och ingen säger ett ljud till varandra, inte ens ett litet leende. Tänk er mig som har svårt att vara tyst i vanliga fall, tur att chlosie är med, får ju inte så mycket gensvar men desto mer prat för mig :p
Visst är det så typiskt svenskt, att inte prata med folk som sitter i samma rum. Vi sitter hellre tysta, lite lätt tomma i blicken och det kostar om man skall klämma till med ett leende. Jag blir sp sjukt obekväm när det är helt tyst haha jag kommer på mig själv nästan jaga fram folk till stt prata bara genom mitt kroppsspråk. Det var som sagt tur att chloe var med så jag kunde prata med henne :p
Svenskar kan verkligen vara så himla inrutade. Nu vet jag stt jag är svensk och baktalar mig själv, men jag har aldrig känt mig speciellt svensk. Jag har nästan varit avundsjuk på människor som kommer från andra kulturer bara för att de verkar så himla sköna och gästvänliga. Kolla bara när vi är i Spanien, många fler hejar och kan stanna upp och prata fast att Man inte känner varandra. Sånt älskar jag 😀
Haha! Jag känner igen mig själv supermycket i dig. Jag är ju också sån som inte kan vara tyst! Jag upplever också att det här är typiskt svenskt och jag känner mig lite osvensk jag med 🙂
Förstår helt vad du menar.Super trist! i sådana situationer brukar jag försöka bryta den otroligt trista trend och börja prata / göra nått oväntat. haha! Skrev nyligen om ungefär samma sak, då jag var och handlade och hamnade i en liten situation. Haha! 😀 http://tillaandersson.blogg.se/2015/april/ding-ding-varld.html