Frureinhold

Nu är det snart 10 år sedan jag insjuknade, drabbades, hamnade i ett svart hål som var både tungt men också smärtsamt att ta sig upp ifrån. Alla vet att tonåren är en tuff tid, för vissa värre än för andra. Min tidiga tonår var skyddad av hästar och träning, men efter flytten till Göteborg, med ny skola, ny bostad, nya vänner/pojkvänner etc. förändrades både jag som person och mitt sätt att se på mig själv. Jag tänker inte skylla på något, för saker händer och det är otroligt lätt att skapa en fasad som varken föräldrar eller vänner kan se igenom. Mitt destruktiva beteende började med att svälta mig själv, det fortsatte med bulimiskt beteende och en otrolig mängd tårar. Jag läser tillbaka i gamla dagböcker och får riktigt ont i magen. Jag grät mig till söms nästan varje kväll, jag minns att jag kände mig otroligt ensam. Mina gamla tjejkompisar bodde kvar i lödöse, i skolan umgicks jag mestadels med ett gäng killar. Jag hade egentligen bara en tjej kompis i gymnasiet och henne gled jag ifrån stundtals. Så det var jag och 6 killar, ni som har killkompisar vet att de är otroligt lättsamma att umgås med och jag tycker om dom allihopa än idag. Men killar är inte mycket att prata känslor och min sjukdom blev som ett enda stort svart hål. Alla såg, men ingen visste nog vad de skulle göra åt saken. Jag var ju så sprudlande glad utåt sett, men på insidan skrek min kropp och slets i tusen bitar.

För att inte göra detta inlägg så mycket om min sjukdomshistoria då vill jag dela med mig av tankar kring att vara en föredetta bulimiker och nu gravid. Jag vill klargöra att jag är fullt frisk idag och har inga tendenser till att skapa en ätstörning eller liknande. Men något  som jag alltid kommer få bära med mig är att jag inte trivs när kroppen blir större. Jag skapar inget sjukt beteende, men jag tycker helt enkelt bättre om min kropp när den är sitt ”normala” starka jag. Som gravid vet ni alla att kroppen blir både större, gör i vissa fall mer ont och man blir, för varje vecka som går otympligare. Jag älskar våra små underverk, Hailey som är 3 år och vår kommande lilla tjej. Men jag tänker ändå berätta mina känslor kring orden ”nu har du allt växt endel” eller ”ojj nu syns magen ordentligt”. Det är ingen som säger detta för att vara elak, men för någon som inte trivs med att växa åt alla håll och kanter, ha konstant ont i kroppen och att inte kunna göra något åt det, känner dessa ord som allt annat än roliga. Jag älskar det lilla i magen, men jag längtar så otroligt mycket tills hon är ute och min kropp kan gå tillbaka till sitt normala igen. Jag tror det är viktigt att dela med mig av just mina känslor, för jag tror det är fler än jag som känner precis såhär. Det är ett mirakel att bli gravid och få föda ett barn, men ingen skall behöva få dåligt samvete för att man inte trivs med att just vara gravid.

Så till alla er som känner som jag, det är OK och till alla som inte känner som jag, det är också OK. Alla har rätt att känna och tycka precis som de vill. Tips till alla som träffar en gravid kvinna, lägg inte fullt fokus på storlek, varken stor eller liten. Fokusera på något annat, vad som helst, ingen gravid har missat att deras mage växer eller att kroppen ändrar form 🙂 Man vet aldrig hur personen i fråga känner inför att just växa och tappa kontrollen över sin kropp, så försök att kanske hitta något annat att allafall öppna meningen med.