Nu kryper jag ner tillsammans med det finaste jag har. Min underbara dotter, tänk att jag (och Robin) har skapat denna fantastiska varelse, med vilja av stål. Jag har sån otrolig separationsångest just nu och i vanliga fall även om Robin inte arbetar borta så sover hon i sin säng. Men så fort jag får möjligheten så lyfter jag över henne till mig. Någon som upplevt liknande? Att det liksom går i perioder. Inte att jag inte saknar henne eller så annars. Men nu är det nästan lite överdrivet och kan nästan bli tokig när jag är ifrån henne.
Nu skall vi Allafall sova, hoppas på lite bättre väder imorgon så vi kan vara ute lite längre stunder 🙂
Dagens detalj i fotoutmaningen är den lilla kycklingen som fick åla fram idag 🙂
Att sova tätt med de små är underbart, det kommer jag nog sakna mest när alla blivit för stora för mammasov…