Eira är snart 2,5 år. Hon är i en väldigt go ålder nu. Pratat och är glad för det mesta, väldigt lätt att ha med på restaurang, hos vänner, resor och ja överallt. Hon somnar tryggt i vagn och på resande fot. Idag på lunchvilan (Jakob vabbar Eira idag) ville hon själv ta med sig sin Maja (docka) och vila i hennes säng. Fatta!!! Nu as we speak lägger Jakob Eira i hennes säng. Jag och Jakob har alltså fått tillbaka ett eget sovrum. Nåja hon kommer nog in tassandes sen (mys). Men ja. Jag känner att jag är liksom meant to be en mamma till EB 2+ årig.
Jag mådde ju sisådär i början med alla hormoner och relativt ung, oerfaren madre. Fick en förlossningsdepression.. vill INTE hamna där igen! Hemskt. Aldrig känt mig så ensam och lost, och som jag var meningslös mot Eira. Alla andra kunde henne bättre än mig. Är det så, att man löper större risk att drabbas igen?
Jag vet inte om jag orkar gå igenom samma visa igen, nu när man börjar ”komma tillbaka. Eller så kanske jag är mer förberedd och ödmjuk mot mig själv.
Någon barnmorska/läkare alla allmän gissning?
Minns typ noll från denna tid. Som att man var i en fet fylla. OBS var ej. Men hjärnan alltså. Dimma! Men kolla så göllig. Vill ju ha en liten bebis till. VÅGAR MAN?!! Märkt att det är en del ansvar med bebisar.. ?☺️
En sådan stark mamma du verkar vara! Tror jag verkligen att du klarar en bebis till. Syskon är det finaste man kan ge sitt/sina barn, tänker jag. Hoppas verkligen att jag kan ge min Henry några 😉 Kramis
Meeeh tack! Man hinner faktiskt tänka tanken ibland att man inte ska klara det. Får tro på mig själv lite 🙂 ja jag håller mina tummar för er när det är dags att det går bra, kram! ☺️