Frida Asp

Vad är det här?

Hejhej på er!

Jag har funderat länge på en sak, men skjutit det bort från mig. Jag tror jag har dödsångest. Eller något. Det går inte en dag utan att Jag tänker på döden, och det gör mig helt förlamad. Jag kan ligga vaken om nätterna och tänka på, att det måste finnas något efter det här- för jag klarar inte av att inte finnas eller få träffa någon.

 

Det gör det ännu värre när Jakob tar det så lätt och säger: den dagen kommer du vara förberedd. Efter livet på jorden är det bara mörkt, för alltid. Kan knappt skriva det, innan har det bara varit tankar i mitt huvud men när jag skriver ut det blir det så tydligt.
Jag är livrädd att Eira ska dö. Att min syster ska dö. Att mina föräldrar någon gång kommer dö, att den dagen kommer, det vet jag ju.

Jag har varit nära döden så många gånger nu på kort tid. Under tre års tid har tre nära personer gått bort. Förra året var den värsta tiden i mitt liv när Jakob höll på att dö. När hans lungor gick sönder och han ringde mig, och jag inte visste vart han var. Det var som att jag bara kände ”jaha nu händer det. Visste att det skulle hända”. Detta påverkar mig på ett sätt som gör att jag inte ger hela mig till någon, eller låter mig älska helt för jag är rädd att personen försvinner.
Jag får panik när jag tänker på att jag har en kort tid på jorden, det finns så mycket jag vill göra. Jag läser varje dag min vårdguide (detta är ju sjukt) för att se om läkare har skrivit någon ny anteckning om mig. Jag är helt säker på att jag kommer få cancer. Eller att någon i min närhet kommer få det igen.
Jag vill ju inte gå runt med det här. Är det normalt?? Behöver man söka hjälp för det eller är det normala tankar?

help!

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. A

    Jag förstår dig verkligen! Jag hade rejäl dödsångest precis efter jag hade fyllt 18. I ungefär ett halvår var det extreemt jobbigt, varenda dag gick jag med en klump i magen och om jag mådde bra för en kort stund kom jag snabbt på att ”just det, jag ska ju ändå dö”.
    Efter ca 6 månader släppte det och nu klarar jag till och med av att prata om det, skriva om det osv utan att må så värst dåligt.
    Är ju fortfarande inte sugen på att dö direkt men jag tror jag accepterade att det inte tjänar något till att tänka på det och istället bara försöka ha kul i livet!
    Att leva för alltid är ju också en väldigt sjuk tanke..
    Låt dig tänka på det och prata om det om tankarna kommer av sig själv men tvinga dig inte att tänka på det när du väl har släppt det lite.
    Tror lite som Jakob jag, när det väl är dags är man förhoppningsvis gamal och ”redo” för det.

  2. Emelie

    Det finns inget som är normalt, vi är alla lite onormala. Men jag kan förstå din oro och ångest, anser du att detta är ett problem för dig vilket det låter som samt att det hämmar dig i ditt liv så tycker jag absolut du ska söka hjälp, hjälp finns. Det finns så himla mkt olika sorters behandlingar/terapier. Sådana tankar blir oftast värre efter man fått barn, men med det sagt så blir det inte lättare. Man vill ju bara finnas där för all framtid för sina barn.
    /psykiatrisjuksköterskan ????

  3. Hanna

    Du är inte ensam om att tänka sådana tankar, jobbigt är det när det sätter igång och mala i huvudet. Alla dessa funderingar och rädslor. Tror det är en känsla som växer sig starkare efter att man fått barn, livet är så himla mycket mer värt. Och man får en annan syn på livet i det stora hela. Kram!