Fitnessmom

God kväll!

Tänkte blogga tidigare idag men varit hemma med Lennox idag så jobbade ingenting idag. Får hoppas han mår bättre snart❤️

Jag tänkte skriva om något som jag fått så många frågor om, och det är gällande Lennox diagnos. Hur allt gick till och hur det tillslut blev en diagnos. Jag vet att det är så många föräldrar som har en oro för autism/adhd som uppmärksammats väldigt mycket senaste åren. Och eftersom symptomen lätt kan misstolkas och man oroar sig säkert ofta i onödan då alla barn är olika. Men sen tycker jag ändå det är viktigt att vara uppmärksam på avvikelser och inte vänta för länge. Man ska absolut inte blunda för problemet, det kommer inte hjälpa ens barn utan ta till dig alla verktyg och hjälp man kan få.

Allt började faktiskt med Vincent då hans tal var väldigt sent, blandade ord väldigt länge och hade svårt med koncentrationen osv. Tog upp detta med BVC och han fick remiss till en psykolog där vi gjorde ett sånt där test där man ser var han befinner sig med olika färdigheter/kunskaper. Under tiden han träffade psykolog fick vi oro över Lennox som inte åt någon tillagad mat alls, alltså inget vid det tillfället och det pågick i flera månader, tog upp detta med BVC, som även konstaterade han var sen med utvecklingen som tal, rita, peka osv. Så även han fick en remiss till samma psykolog som fick träffa Lennox. Båda träffade även logopeder.

Vi var på mötet, De skickade specialistpedagoger eller vad de kallas till förskolan, de var där flera gånger och tillslut så nämnde psykologen att det kan röra sig om autism, gällande både Lennox och Vincent. Men att spektrumet är väldigt stort så hon skickade dom vidare till barnhabiliteringen till en avdelning som kallas twist teamet där barn utan diagnos kommer, för att kanske få en diagnos, annars stannar man kvar i det teamet. Vid det tillfället förstod jag inte alls vad allt detta faktiskt innebar. Jag förstår inte idag att jag inte riktigt visste det för psykologen hade ju tagit uppe autism. Jag trodde väl att jag visste vad det var, läste lite löst om det (konstigt nog) och trodde bara att mina pojkar är lite sena, men de kommer ikapp. Det gör ju alla med autism. För de enda autistiska personerna jag stött på är de man läst om online, men som verkar vara helt vanliga personer utan några större svårigheter. Vilket det är för en stor grupp, men det är även många som aldrig kan vara självständiga. Det visste jag inte då.

De skickades till habiliteringen och då började en utredning. Så allt detta kom på nåt sätt av sig själv, vi bad inte om en utredning eller hade tankar om autism, det fick vi först höra av psykologen.

Efter de läst igenom deras journaler, träffat de på förskolan, träffat logopeder, dietister så fastställde de en diagnos på Lennox. Detta var i augusti, att han har autism och de satte nivå 3, som är den hösta nivån. Samtidigt tycker inte jag att han riktigt platsar in där, jag vet att man kan ha mycket mer svårigheter än vad Lennox har. Men om jag uppfattat det rätt så går det inte riktigt efter det utan hur mycket stöd han behöver. Men DÅ kom det som en smäll rakt i ansiktet. Bara någon dag innan vi fick diagnosen fick jag en insikt vad autism faktiskt betyder. Kom in på sidor där det stod att 10% lever ett självständigt liv, 10%?! Att många ALDRIG börjar prata. Det knäckte mig så otroligt mycket. Att bara inse att min pojke aldrig kommer kunna leva självständigt. Kommer jag någonsin kunna prata med min son? Något alla föräldrar tar för givet att man ska kunna göra. Det blev plötsligt en väldigt stor sorg för oss, och att först när han fått diagnosen faktiskt förstå vad som hänt. Så det kom väldigt plötsligt för oss trots att allt pågick i kanske 8-9 månader innan vi fick diagnosen.

Jag kan inte hålla tårarna borta när jag skriver detta, men jag (vi) har bestämt oss att vara starka för Lennox och vi har inte sörjt något på länge, för det hjälper inte Lennox. Han är samma pojke som han var innan han fick en diagnos och trots att vi fortfarande känner oss ganska lost då vi inte riktigt vet hur vi bäst ska möta honom för att utvecklas så står vi ganska still med att hjälpa Lennox. Vi väntar på två olika utbildningar som jag tror kommer hjälpa oss och vi har börjat med teckenstöd som faktiskt varit en stor hjälp då han redan lärt sig några tecken.

Vad för ”symptom” har Lennox egentligen? För det jag visar på sociala medier visar en väldigt liten bild av Lennox. Eller det visar såklart en stor bild då han oftast är en glad harmonisk kille som är glad i de mesta saker. Men väldigt många skriver att vi måste fått en fel diagnos, för han ser inte ut att vara autistisk. Men spektrumet är väldigt stort och alla är olika. Det här med ögonkontakten har förbättrats enormt! Vi fick knappt någon ögonkontakt innan, tittade nästan aldrig på oss och då bara i korta sekunder. inget intresse av människor över huvudtaget. Ville inte mysa, sitta i knät, bli buren. Men den biten har vänt, och vi är så glada att vi får mer kontakt idag!

Saker som Lennox gör och har svårigheter med är främst talet. Han är idag 2.5 år och pratar ingenting. Använder ytterst sällan några ord alls, ibland säger han hejdå men det är det. Sen härmar han endel ord om vi säger dom.

Han pekar ingenting eller visar vad han vill.

Han har inte mycket förståelse. Han skulle inte förstå om jag bad han hämta något. Jag får inget gensvar om jag frågar något.

Han äter väldigt selektivt.

Han har fortfarande mycket intresse för saker och inte lika mycket för människor. Men det är bättre idag.

Han gör vissa repetiva rörelser/ticks. (Vanligt för autism för de gör de lugna).

Han tittar nästan aldrig på mig eller någon annan om man står nära. Han vänder blicken hela tiden.

Får ofta vredesutbrott. Kan vara att jag säger hej till han, att minsta grej inte går hans väg. Att han ser någon osv. Idag har han säkert fått över 20 utbrott där han slängt sig på golvet.

Som ni förstår så är inte det jag visar på instagram hela sanningen, för jag vill inte visa hans svårigheter för hela världen, eller ticksen han gör,  eller hans utbrott. Jag vill såklart visa hans bästa sidor och det är de sidorna vi ser hos honom och det andra är något vi försöker jobba på för att förbättra. ❤️ Det är väldigt tufft och det är krävande. Det tar mer tid och energi men det är en vardag vi lever i och är vana vid idag. Man klarar allt och man hittar lösningar ❤️

Han kommer alltid vara vår fina fina son och vi kommer alltid att älska våra pojkar oavsett vad ❤️