Filippa Rådin

Lyckan är gränslös och det kryper i kroppen! Äntligen är det dags, nedräkningen som gått från att vara veckor till att bli dagar är nu nere på timmar och väldigt snart minuter. Om exakt 27 timmar från och med nu kommer barnen springa mot sin efterlängtade mamma och kort där efter finns hon i mina armar igen. Hon med stort H. Hon som får mitt hjärta att vilja slå dubbla slag, Hon som gör mig knäsvag. Hon, ”våran” Anja är snart hemma igen!

Det är knappt att jag tror längtan kan vara över. Anja har gjort en fanatiskt prestation detta OS och även fast det varit på ”andra sidan” så är jag så glad att vi genomförde det tillsammans. VI är i mål, JAG är i mål! Är obeskrivligt stolt över mig själv och min egna förmåga att ha roddat allt på hemmaplan. För ska jag vara ärlig så var jag livrädd med en väldigt liten tro på mig själv inför tiden jag hade framför mig när Anja åkt. Men jag har vuxit på så många olika plan både som mamma, yrkesmässigt och som person. Att vara kvar på hemmaplan, har tvingat mig till att tro på min egna förmåga. Jag har lyckats jobba som Anjas stylist trots tusentals mil emellan och det viktigaste av allt jag har varit en närvarande mamma!

Jag har lärt mig massor och verkligen insett vilka dom riktiga hjältarna är. Dom riktiga hjältarna är ni, ensamstående på heltid utan paus eller stöttning. Fy enda in i h-vetet (ursäkta) vilka krigare till föräldrar ni är! Jag kan ha varit hur rädd och ledsen som helst inför en månad ensam med tre barn varannan vecka, där jag redan visste att aktiviteter skulle krocka med sovtider och känslan av att aldrig räcka till skulle vara ett faktum. Jag har hunnit känna mig både övergiven och ensammast i världen när både Anja och min mamma åkte ifrån mig. Men jag har alltid vetat att mitt liv skulle återgå till ett delat föräldraskap, där jag som mamma kommer kunna få en paus, avlastning och påfyllnad med vuxenprat. Ni ensamstående, ni är riktiga hjältar, ni som har det såhär 365 dagar om året. Jag imponeras av er styrka och framförallt, Jag beundrar er!

Det här är ingen självömkan utan ett riktigt jäkla kick-ass inlägg till mig själv! Jag har fixat alla dom hinder som stått i min väg den senaste månaden. Jobb, vabbande, aktiviteter och att försöka räcka till på alla plan. Jag har fixat det och inget hinder känns numera för stort! Och just nu sitter jag här som ett barn innan julafton och bara väntar på att få dela föräldraskapet och livet med min älskade fru igen!

Och mitt i min egna eufori över mig själv vill jag också påminna er ALLA om att vi, du och jag är oslagbara och klarar sjukt mycket mer än vad vi tror!!

Puss på er ?och tusen och åter tusen tack för att ni varit med mig❤️!! /F