Filippa Rådin

Att stå bredvid

2196846_1200_675

I helgen blev det en tillbakablick i OS-studion på Anjas OS i Vancouver och hennes fruktansvärda krasch. Det är 8 år sedan, tiden går fort, men att se klippen och prata om det drar mig tillbaka, i ljusets hastighet, till när allt hände och plötsligt sköljs alla känslor över mig. Trots att det är flera år sedan kan jag aldrig hålla igen, tårarna kommer vare sig jag vill eller inte.
Det är det absolut värsta jag varit med om, att sitta på första parkett och tvivla på om man har förlorat den man älskar. Den känslan vill jag aldrig någonsin uppleva igen!

Att stå bredvid, känna sig totalt maktlös och bara kunna se men inte göra något. Inte springa fram när hon låg där i målfållan är utan tvekan det smärtsammaste, Man känner sig så hjälplös.
Det är så många känslor på en och samma gång och allt blandas ihop med varandra. Smärtan över att inte vet hur det är med henne, sorgen och oron över att hon inte ska kunna genomföra sitt OS som hon tänkt och som hon tränat och levt med sedan flera år tillbaka, ska allt ryckas ifrån henne nu? Är hon medvetslös? Kommer hon kunna gå? Har hon brutit något? Och framförallt det man visste att Anja själv skulle grubbla över, är OS över nu? Tusen tankar hinner snurra på den ändå relativt korta tid som går innan man såg henne resa sig upp. Men att se henne ställa sig upp, var i motsats till kraschen det mest fantastiska. Där och då kunde jag börja andas igen!

Dagarna för 8 år sedan var som en enda stor berg- och dalbana. Att gå från botten till toppen av lyckorus när hon redan dagen efter får ställa sig på pallen och ta emot en bronsmedalj. Med risk för att låta partisk men det är en prestation som få andra någonsin hade kunnat lyckas med! Men hon gjorde det! Hon vann över berget och visade oss alla att ingen motgång är för svår för att kunna övervinna!

Kram ❤️F

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Julia

    I remember seeing that race eight years ago. It was actually the day I got to know Anja. I hadn’t followed alpine skiing up to that point, just saw her race in my parents living room because they watched the games.
    For some reason I was so pumped seeing her in the race. The speed, the technique. My eyes were glued to the TV when her crash happened and I think I stopped breathing being afraid to have witnessed such a great athlete being severely injured or worse on live TV.
    I was so happy when I saw her move but also couldn’t believe that she was able to get up. I watched the race the day after and was again speechless because of her strength both physically and mentally. On this day the Olympics weren’t about rooting for my country (I’m German) but rooting for an exceptional athlete.
    From these days on, I followed her career until she retired,

  2. M

    Puh…det måste varit hemskt…hemskthemskthemskt….men sådan lycka…efteråt…och vilken enorm prestation av Anja dagen efter…
    Ni är fantastiska ni två……❤

  3. Åsa

    Förstår dig, hjärtat stannade när hon föll, vågar nästan inte titta än idag, kändes som timmar innan hon reste sig. Prestationen hon gör till nästa lopp är helt fantastisk.✨?