Filippa Rådin

Ibland känner man sig så där överfull med kärlek och energi och det gör jag just nu. Trött som få efter tre otrolig hektiska dagar fyllda med jobb men samtidigt fylld till bredden av en härlig känsla som upptar hela mig. Vi har varit i Malmö för att inspirera och bli inspirerad av varandra i Thule Crew. Vi är ett gäng galningar med stor lust på livet och man kan ju lätt säga att jag ställer mig till den lugnaste delen i gänget…

Det händer inte ofta och när det händer försöker jag att inte ens tillåta mig tänka tanken. Men inför resan ner till Malmö/ Isaberg har jag nog aldrig känt mig så osäker, ocool och livrädd inför en uppgift som jag kände mig innan vi åkte ner till Isaberg för att möta upp hela Thule Crew. Vårt schema började med att vi skulle köra down hill på cykel. …Jag som knappt cyklatpå en mountain bike tidigare skulle nu anta utmaningen och kasta mig ner i svår terräng tillsammans med ett gäng som ”lämnat huvudet” hemma hahaha missförstå mig rätt, jag tänker på folk som inte är rädda för att misslyckats, älskar svåra utmaningar och som dessutom är bra på nästan allt som dom tar sig för när det gäller sport! Är det inte konstigt hur vi tillåter oss själva att förminska oss i förväg innan vi ens vet hur det kommer att gå?!!

Visst det var en svår utmaning, jag fick kämpa hårt med mig själv och mitt självförtroende innan vi tog oss iväg men jag bestämde mig i bilen dit att jag skulle omfamna rädslan och vetskapen över att inte vara bäst och till och med kanske misslyckas totalt. Jag hade Anjas ord som ett mantra i huvudet: Sträck på dig och be om hjälp av proffsen! Och det var precis vad jag gjorde, jag gick direkt fram till en av Sveriges främsta multisportare och bad om hjälp

Jag var inte bäst och jag var absolut inte sämst heller men jag var definitivt den stoltaste av alla. Jag hade tagit mig igenom svåra cykelpartier utan att bryta ett enda ben och jag hade framför allt haft grymt kul. Helst av allt, så här i efterhand hade jag velat klara av liiiiite fler av dom svåraste hindren i banan men där och då gjorde jag allt som jag hade förmåga till och det är det som räknas.

Hur ofta vågar du utmana dig själv när du är livrädd och hur hanterar du tankarna på din egna förmåga?

Jag insåg, att det konstigt nog inte fanns någon i hela gruppen som varken hade några förväntningar på mig eller för den delen brydde sig hur jag klarade av cyklingen hahaha. Det dom däremot brydde sig om var att jag deltog, var engagerad och hade kul. Och precis som det var för mig var det för alla andra, att vi berörde varandra inte genom prestationer utan som personer.

Det här var början på helt magiska dagar tillsammans. Dagar där vi pushade, lyfte och inspirerade varandra! Ibland tänker jag att jag har oförskämt tur att jag får möjligheten att träffa människor i den här kalibern och att jag har en fru som utmanar och gör mig tryggare i mina rädslor.

Igår steg vi upp extremt tidigt, trötta efter dagar fyllda av jobb men också efter en galet kul avslutningsfest som slutade långt in på småtimmarna :). Landade i Umeå vid lunch, skyndade oss hem för att packa om väskorna och direkt iväg till fjällen, upp till Anjas föräldrar. Kontrasternas resa kan man lugnt säga. Morgonen i Malmö och kvällen i snö och fjäll. Vi håller på att bygga en stuga här uppe som vi ska dela med Anjas syster och familj. Ni som följt mig länge vet att jag älskar allt som har med att bygga och måla tillsammans med min fru så imorse kavlade vi upp ärmarna och målade typ hela stugans innerväggar! Imorgon ska vi nog ta oss an att lägga golvet 🙂 men däremellan hinner vi också njuta ta oss upp på fjället med barnen för att grilla och fika.

Just nu är tillvaron i en perfekt balans av arbete och njutning precis som det alltid borde vara 🙂 Hoppas ni haft en fin helg! Kram F