Filippa Rådin

Jag känner inte Josef men jag känner med honom. Hans önskan är att ”hon” ska nås av detta, därför vill jag dela hans ord. Jag vill kämpa för alla barns rätt! Läs det även fast det gör ont att läsa, läs det för Josef och för alla våldsutsatta barns skull. Låt inte hemska saker ta musten ur dig utan låt den ge dig tändvätska till att agera.

Till dig!
Jag skriver till dig för att lätta mitt sinne. Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här, eller om du ens kommer att förstå det. Jag vet inte ens om du kommer förstå att det är dig det gäller.
Jag skriver inte till dig för din skull, jag skriver till dig för min skull! Jag är inte ute efter ett svar, jag är inte ute efter kontakt, jag är bara ute efter att lätta mig själv. Så här kommer det:
När jag var liten hade jag sporadisk kontakt med dig då jag träffade min biologiska pappa. Jag vet att du med största sannolikhet hade en problematiskt och jobbig relation till honom. Tro mig, jag vet, jag har själv också vart med om en del vad gäller honom. Jag förstår att er relation antagligen var kantad av kontroll, makt och eventuellt våld. Jag förstår det idag, men nu handlar inte texten om honom eller er relation, den handlar om vad du gjorde mot mig. 
Det du gjorde mot mig kan jag aldrig förstå, hur man kan utsätta ett barn får våld, misshandel både fysiskt och psykiskt kan jag aldrig förstå. Och tur är väl det, hade jag förstått det hade jag ju antagligen vart funtad på samma sätt.
Så här 20-25 år senare sitter jag här med mina minnesbilder av vad du gjorde. Jag minns fortfarande paniken, rädslan och skräcken. Jag minns din min när du blev arg, jag minns dina gester då jag visste att jag åker på något så fort du får möjligheten. Jag minns fortfarande hur du kunde vända från ena minuten till den andra och där jag aldrig visste var jag hade dig. Det mest underliga är att de grövsta sakerna du utsatte mig för är som en utomkroppslig upplevelse, jag ser det uppe från hörnet av taket. Jag ser det inte genom mina egna ögon, jag ser det genom någon annans, som sitter där uppe.
Jag minns hur jag en gång vid en frukost hade börjat äta nedifrån tallriken med flingor och mjölk. Jag minns hur jag i min morgontrötthet bara började äta. Jag kommer ihåg hur jag helt plötsligt är klarvaken och får panik för att jag inte börjat äta uppifrån tallriken. Hela magen knyter sig, du står med ryggen emot, jag tar snabbt ett tag om skålen som jag minns var i sjuttiotalsgrönt, jag vrider på den så att ”starten” ska hamna uppe. Eftersom jag vrider runt tallriken så häftigt börjar också flingorna snurra runt i tallriken. Jag kommer ihåg att paniken gör mig svimfärdig, det jag hittills fått i mig är på väg upp. Jag minns att jag tänker för mig själv ”Snälla sluta, snälla stanna, snälla vänd dig inte om”. Rädslan för dig och hur du skulle fysiskt bestraffa mig om du upptäckte det gjorde att jag ville bara springa därifrån, jag gjorde allt för att inte börja gråta för då skulle du upptäcka vad som hänt. Jag kan då ha varit 4-5 år, men du hade redan planterat skräcken i mig.
Jag minns också en natt jag spydde i sömnen. Jag kommer ihåg att jag i sömnen någonstans var medveten om att jag spydde, men att jag också inte vaknade. Jag kommer ihåg hur du på morgonen väcker mig mycket brutalt. Drar mig upp i min ena arm ur sängen, håller min handled och lyfter mig ur sängen med enbart det greppet. Jag har fått spya i håret, runt ansiktet, på kläderna som du tvingat i mig i redan kvällen innan för att du tyckte det var så jobbigt att göra det på morgonen. Jag minns hur jag står där, nerspydd rädd och ledsen medan du levererar örfil efter örfil för att jag har spytt. Det får mig att vilja spy igen, men det finns inget kvar i magen. Det kommer bara luft, då kommer det ytterligare en örfil för att jag är på väg att spy igen. Jag är i samma ålderskategori och vad jag kommer ihåg var det i samma lägenhet.
Du satte mig alltid ur spel. Ena dagen kunde du vara hur glad, leksam och rolig som helst. Vi hade hur kul som helst och jag kommer ihåg att jag både tänkte och kände ”Nu är det äntligen över, det är slut!” Men så nästa dag var du ditt elaka jag igen. Som den gången vi hade lekt, skojat och busa hela dagen, du var glad och du sa innan jag skulle gå och lägga mig: ”Säg till mig i morgon så ska du få en kaka, jag lovar dig det.” Du sa det med ett stort leende och varma ögon. Dagen därpå när du kommer in till mig är jag ju själaglad för att du har blivit snäll och påminner dig om vad du lovat kvällen innan. Men dina ögon är inte varma längre, de är svarta, det där leendet finns inte längre kvar, det är bara ett sträck. Du går ut till, vad jag förutsätter är köket och kommer tillbaka med en moccaruta. Brutalt börjar du trycka in hela i min mun, du kör den så långt bak i svaljet du bara kan och allt ska in. Jag känner tårarna, hur kakan är på väg upp igen och hur jag kämpar för att den ska stanna nere i magen då jag vet att det bara blir hundra resor värre om jag spyr upp den. Jag kämpar för allt jag har för att svälja ner den så fort jag bara kan så det kan ta slut, så du kan lämna mig i fred och så att jag kan få krypa in i mitt hörn bakom bokhyllan och längta hem igen, så som det varit resten av veckan förutom gårdagen då du var som någon annan. Den här situationen är en av de få som jag faktiskt ser genom mina egna ögon. Antagligen för att de var i en senare ålder och bland de sista du kunde göra mot mig.
Det här var min vardag med dig, men det var inte det värsta du gjorde, alla tusennålar du gjorde, alla bett du gav i armen och ljumsken, alla nyp och kontrollen du hade och utövade över mig överskuggar inte den gången du verkligen planterade en dödsångest i mig. Den lilla Josef som kan ha varit runt 6-7 års ålder. Vi satt i bilen medan min biologiska pappa skulle gå in och köpa en medicin till mig, jag har än i dag ingen aning om varför jag skulle ta den där medicinen, vad jag minns var jag inte sjuk, eller åt den varken innan eller efter. Jag kommer dock ihåg att den såg ut som flytande havregrynsgröt och den hade samma färg, den hade någon konstig smak av besk och sött och luktade kvalmigt. Men åter till bilen, vi sitter där tillsammans med någon jag inte minns vem det är. Då säger du helt plötsligt ”Du kommer att dö när du tar medicinen”. Du säger det med glädje och ett jätteleende på läpparna. Jag ser mig själv sjunka djupt ner i sätet på bilen och blir riktigt rädd. För första gången i mitt liv upplever jag riktig skräck. 
Jag kommer sedan ihåg hur ni ska försöka ge mig medicinen. Av ganska förklarliga skäl vill jag ju inte under några omständigheter ta den. Det hela slutar med, och det här är en sådan tydlig upplevelse som jag ser uppifrån taket, fyra-fem personer får hålla fast mig på ett bord medan ni bänder upp min mun för att hälla i mig medicinen. För mig, en 6-7 åring kämpar jag för mitt liv, mot fyra-fem vuxna män och minst en kvinna, jag minns faktiskt inte om det var fler än henne med. Jag tror verkligen att alla, inklusive min biologiska pappa ville ha ihjäl mig, att ni alla var där i syftet att jag skulle dö. När jag väl fått i mig sörjan sitter jag i ett hörn i panik, skräck och ångest och väntar på hur det kommer att kännas när jag dör. Jag sitter och tänker på att jag aldrig mer kommer få se min mamma, mina syskon, min familj, att det är här i hörnet vid ett köksskåp som är vitt och blått som jag kommer att sluta mina ögon och aldrig öppna dem igen.
Det här sitter jag nu 20-25 år senare med. Jag har alltid sett det i mitt huvud, men aldrig förstått vad det är jag faktiskt varit med om. Aldrig insett vidden av det hela, aldrig insett vad det faktiskt är du utsatte mig för. Inser du vad du gjorde mot mig? Förstår du vad det var du utsatte ett liten hjälplöst barn för? Är du medveten om att du satt ärr för livet? Att den där lilla pojken aldrig kunnat äta en frukost med ro och lugn? Ens som vuxen! Har svårt att äta i lugn och ro? Har svårt att bara njuta av en middag och inte äta onödigt mycket? Att du planterat en mekanism som säger att du aldrig vet när du får mat nästa gång.
Lever du med några samvetskval idag? Lever du ett lyckligt liv? Kommer du ihåg vad det är du gjort ens? Eller är det bara en liten ”bi-sak” i din värld? Tänker du någonsin på mig? Tror du att din djupa tro kommer att rädda dig från det du gjorde? Står det någonstans i din heliga skrift att du är ursäktad? Tror du att du kommer in i himlen efter det du gjorde? Det spelar ingen roll vilken religion det är men jag är tveksam till att ”gud” förlåter en person som utsätter det mest värdefulla vi har i världen, barnen, för det du gjorde. Det är barnen som kommer ta hand om vår värld en dag, om dig, om oss. Jag skulle inte lita på en gud som ursäktar det du gjorde mot vår framtid.
I förhoppning att detta når dig.
– Josef Sarwat (numera Wijk i efteramn, men hette Sarwat när detta hände).
Jag är så stolt över att Josef bröt tystnaden om den misshandel han drabbades av som barn. Hoppas ni är fler som orkar göra det. Det är inte ert fel att ni blev misshandlade som barn, det är misshandlarnas fel. Josef hoppas att fler ska orka prata och att hans styvmor får läsa detta.Känn er fria att dela, förhoppningsvis ser hans styvmamma detta. Fallet är preskriberat, men såren finns kvar i lilla Josef. Hon kanske inte kanske inte kan få en dom, men hon kan få veta vad hennes brott gjorde mot lilla Josef.