…när vi skulle iväg och shoppa, så stod mina tre minsta och borstade tänderna:
En liten pall, med sex små fötter på :) Funkar det med.
Jag har gått runt och funderat på en sak, och det är det här som alla pratar om, den heliga ”egentiden”.
Vad är det och varför behövs den??
För mig så är vissa saker fullkomligt obegripbara, men för andra är samma saker självklara. Tex det här med små bebisar. För mig så är det en omöjlighet att lämna bort en liten bebis och själv gå iväg och ha nån slags egentid. Jag mår fysiskt dåligt av det ! Jag kan på min höjd lämna ett spädbarn till min egen man och sen åka till affären och handla snabbt, men helst inte :) Jag och barnen har varit i total symbios och oskiljbara den första tiden. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. Jag har ammat alla barnen, men jag tror inte att det spelar in i just det här. Även om jag skulle flaskmata ett spädbarn så skulle jag nog ha svårt att skiljas från det nån längre stund.
.
Jag har ju såklart inga problem med att bebisen är hos nån annan om jag finns i närheten, men det här med att LÄMNA en bebis , det är för mig obegripligt hur man ens kan fundera på.
Jag hör om folk som lämnar sina 1-2-3-4-månader gamla bebbar för att gå ut på fest/middag/ bröllop edyl, och som verkligen har längtat efter att vara utan bebisen, och då kan jag inte låta bli att fundera på varför?
Eller kanske på om JAG är skitkonstig ;) som släpar med mina bebisar överallt, och inte ser det som nåt konstigt eller problem? Om jag blir bjuden på fest när jag har en bebis, så tar jag med bebisen, vilken fest det än må vara, för dit jag går, går bebisen. Ibland funkar det ju inte att ha med ett litet barn, men då går inte heller jag. Jag har utan att tveka avstått julbord, julfester och konserter för att jag haft en liten, och inte ens känt att det varit trist. På samma vis har jag utan att tveka tagit med små spädisar och lekt Fångarna på fortet på personalfesten och det har funkat utmärkt.
Jag kanske är hur knepig som helst ??
Jag menar inte att det finns nåt rätt eller fel i det här, alla är vi ju olika, och det är svårt att förstå hur nån annan resonerar.
.
Överhuvudtaget så är det en fråga jag får väldigt ofta när folk får höra att vi har åtta barn:
– Men har du nån egentid alls?
Vad menas med det då?
Ja, jag både stänger och låser toadörren när jag är på toa, räknas det?? ;)
Ja, jag hinner träna, antingen hemma eller på Friskis, och det gör Perra med.
Ja, jag får stå i fred och laga mat, och ja jag läser morgontidningen varje morgon, och faktiskt så sitter vi oftast i lugn och ro och ser på TV/surfar varje kväll.
Om det är det som är ”egentid” så har jag massor :)
Men jag tror på nåt vis att det inte är så de menar, utan tid utan barnen utanför hemmet?? Eller?
Det har jag sällan, aldrig när de är bebisar, och inte så länge som de helammas, men sen blir det ju succesivt mer och mer såklart, helt naturligt. Jo, jag har varit iväg på både det ena och det andra på sista tiden, men det tillhör ändå inte vanligheterna. Oftast så har jag nåt/några barn med mig, och det är så jag trivs bäst :)
.
Jag tycker inte det är jobbigt att ha med mig barnen, men ser ju hur folk reagerar när jag säger att ”Idag har jag ”bara” tre barn med mig” , haha, när de inte orkar ha med sitt enda för det blir så stökigt ;)
.
Nu har jag inga stora intressen som tar tid eller kräver nåt speciellt, det hade kanske varit annorlunda om min stora passion varit att klättra i berg eller samla frimärken ;)
Åka till Ikea funkar liksom superbra eftersom barnen älskar att vara där ;)
.
Vad har alla andra för ”egentid” egentligen?? De flesta jag känner lämnar barnen på dagis/skola på morgonen och sen åker de och jobbar, hämtar barnen och åker hem och lagar mat, äter, umgås med barnen tills de går och lägger sig, och sen ser de på TV eller surfar, viker tvätt, städar, läser en bok, tar en promenad eller tränar.
Ganska likt min dag på sätt och vis :)
Vart under dagen får de sin ”egentid”? På väg till och från jobbet?? På lunchen?? Eller när? Och vad gör de då?? Jag kan inte se att det skulle finnas mer ”egentid” för dem än för mig, oavsett antalet barn. Snarare tvärtom :)
Och ja, jag tycker ordet ”egentid” är skitfånigt ;)
Jag känner fler som tänker precis som jag, och jag känner folk som tänker precis tvärtom och det finns ju inget rätt eller fel, som sagt, bara olika val .
.
Sen kan man ju då kanske tro att eftersom jag knyter barnen hårt till mig när de är bebisar så skulle jag fortsätta och curla dem och inte kunna släppa taget om dem, beskydda dem från allt ont och aldrig låta de ta eget ansvar..men det är ju precis tvärtom :)
Jag är så långt ifrån en hönsmamma som man kan vara, jag (vi) kör med ”frihet under ansvar” dvs att så länge som de sköter sig så får de mkt frihet. Från att de är små.
De får prova att klättra högst upp och gå längst ut på bryggan,eller hantera vassa knivar, men vi har ju uppsikt såklart.
Anna Wahlgren, den omtalade, skrev i nån bok som jag läste för länge sen: ” Ingrip bara i yttersta nödfall. Ett barn som får prova att tex klättra högt i en klätterställning, vet att det kan ta sin tid och klättra försiktigt, medan barnet som inte får, slarvar och stressar för att hinna innan det blir upptäckt, och ramlar ner” Typ. Jag har väl läst ungefär det , jag är inte varken för eller emot AnnaW, för jag har inte satt mig in i det hon säger.
Men just det här, det är så på pricken hur jag , vi, tänker! Låta barnen prova i lugn och ro. Under uppsikt, på lite håll, men beredd att ingripa om det går galet.
Nej, det gäller inte allt, men det mesta :)
.
Ja det var väl ungefär det jag funderade på :)
Nu är det sovdags!
Natti natti :)
Men har du aldrig reflekterat över att dina vänner kanske hellre umgÃ¥s själv med dig? eller utgÃ¥r du bara frÃ¥n vad du tycker? Andra kan tycka det är störande när man inte fÃ¥r prata ifred……
Carola: Nej, vad är det för slags vänner som i så fall inte säger det? Mina vänner har egna barn de flesta och även om barnen är med, så är det så här att jag får prata ifred!! De avbryter inte, eller ska vara i fokus hela tiden! Visst det är inte som att sitta mitt emot varandra vid ett bord i ensamhet och prata, men nära på, ungarna leker med sitt och vi vuxna pratar :) Jag kan själv bli tokig på när andras barn avbryter och ska ha all uppmärksamhet, men så är inte mina. :) Låter kanske kaxigt men är sant :)
Men egentid är ju hur viktigt som helst! Har tre barn och jag älskade att vara med dem när de var små men jag är ju inte bara mamma eller fru jag är ju jag med och det är ju jätteviktigt att bara vara ifred med sina tankar och bara vara utan avbrott i tankarna eller att få läsa en bok utan att bli störd eller att ens behöva ta hänsyn eller bry sig om någon annan. Egentid kan ju vara att man umgås med maken med utan barn.
Jag förstår om du vill vara med barnen men det är inte fult att ha egentid, att kanske gå på manikyr 2 timmar och lyssna på klassisk musik??
Det ÄR skillnad att göra sådant själv även om man kanske tycker man är i fred hemma.
Jag uppskattar verkligen min egentid nu när barnen inte bor hemma längre, att bara kunna ta en extra runda efter jobbet utan att någon väntar på middag eller komma hem och sjunka ner i badet och äta en macka framför TV:n utan att behöva laga mat. Det är faktiskt helt underbart. Att gå till gymmet och basta och duscha efteråt utan att ha några tider är inte heller fel. Det betyder ju inte att jag inte älskar mina barn eller att jag inte vill vara med dem. De behöver tid utan mig med!
Carola: Jag pratade mer om SMÅ BEBISAR, för visst kan jag hålla med dig om att det är trevligt att inte behöva tänka på nån annan, men den tiden kommer så småningom, inte de första månaderna i ett nyfött barns liv.
hej hälsar på i din blogg, och försöker få igång min :)
jag har ett barn så jag kan väl inte riktigt jämföra med hur du kan ha det. Ha en trevlig fortsatt vecka.
Min egentid har i flera år varit att åka iväg och fika en timme i veckan. Ibland MED småbarn och ibland utan. Man får se något annat en stund, sippa kaffe och läsa tidningen i lugn och ro. I perioder har jag också tränat och det är i definitivt egentid. Jag tycker du har massor med egentid!! (bio, bloggmingel, resa, träning, surfa på nätet etc etc) Det behöver inte vara planerat som egentid men det är ju faktiskt det det är!
För mig är egentid också den tid jag har när barnen har lagt sig (dvs från kl 20 och tills jag lägger mig). Den tiden har jag och maken tillsammans, vår vuxentid, då tittar vi på film, snackar eller bara slappar. Vi är väldigt måna om vår relation och är rätt romantiska också så det känns viktigt att umgås. Jag inser ju att de timmarna krymper ju äldre barnen är, men än så länge har vi hela kvällarna för oss själva.
Jag har också haft svårt att slita mig från barnen när de varit nyfödda och många månader framåt. MEN jag tvingar mig att lämna över till maken även om jag är hemma. Det är hans rättighet att få bada, byta på, mata, leka med sitt barn och både nyttigt och värdefullt för dem båda.
Hej!
Måste bara först säga att jag är djupt imponerad av dig som burit, fött, fostrar och orkar med så många barn! Jag är nog väldigt olik dig, jag är nyss fyllda 30, jobbar som civilingenjör och har en son på 1,5 år. Min högsta dröm i livet var/är att få barn och det är helt fantastiskt att få vara med om det nu och jag hoppas att vi kommer få fler barn snart! Men, jag är ändå väldigt mån om mig själv och jag försöker göra saker för mig själv ganska ofta – gå på bio, gå på after work, träna, gå ut och äta med min man, renovera hemma…jag tycker inte det är så jobbigt att vara ifrån min son utan det är härligt att få sakna och längta efter honom! Även fast den gången mannen&sonen åkte iväg 6 dagar och jag var hemma själv var verkligen inte rolig…det var jobbigt, tråkigt och gjorde riktigt ont! Å andra sidan, när vi var på bröllop och fester under hans första år så följde han med, han flaskmatades istället för amning kanske 10 ggr under hans första år så jag var ju tillgänglig för honom nästan hela tiden.
Jag tycker det är jätteviktigt att han får relationer med andra än sina föräldrar och då menar jag med fastrar, mormor&morfar och farmor (Givetvis funkar det väldigt bra när han är hos eller med dem, annars hade vi inte lämnat honom hos dem). Jag tycker inte det känns så sunt att ”leva genom sina barn” eller att inte ha en egen identitet, barnen växer ju upp och blir egna vuxna och då är det dumt att ha tappat bort sig själv! Så känner jag.
Spännande med nya bebisen i din mage, all lycka till er!
Jag tror du (och flera av dem som kommenterat) hakat upp dig lite på begreppet ”egentid”. Egentid kan ju va allt ifrån att läsa tidningen, surfa (som du gör) till att gå på fest, syssla med en hobby eller liknande. Det är den tid man får en stund för sig själv, sen kan man kalla den tiden vad man vill och göra vad man vill under den tiden.
Nu har jag bara ett barn och han är än så länge bara 7 månader och han är självklart världens sötaste och goaste men de tre första månaderna var riktigt tuffa. Han var rätt missnöjd första tiden trots att jag var nära och ammade mycket. Jag blev rätt deppig och kände mig ”misslyckad”. När han var 2 månader så var det Nyår och vi åkte faktiskt och åt middag hos några vänner utan att ta med honom. Vi tänkte ta med honom men som sagt så var han rätt grinig och speciellt kvällstid så mina föräldrar tog hand om honom. Vi åkte vid 20-tiden och var hemma före tolvslaget. Det hade gått jätte bra! Jag tyckte det var rätt skönt att få komma ut lite även om jag tänkte mycket på honom (och ringde och kollade läget). Jag behövde de där timmarna för att ladda batterierna.
De första månaderna är ju lite speciella eftersom man ammar mycket och även om man inte gör det så ska ju barnet knyta an till (båda) föräldrarna så det är klart då ska man ju vara nära men jag är av den uppfattningen att ett barn uppfostras inte bara av föräldrarna utan att de ska ha kontakt med andra vuxna (finns ju ett uttryck det krävs en by att uppfostra barn eller liknande). Jag och min bror var t ex mycket hos min farmor utan föräldrarna på loven och vi tyckte det var super kul.
Jag älskar min son över allt annat och gillar att va med honom men jag tycker samtidigt att det är skönt när han sover en stund så jag kan dricka en kopp kaffe, måla naglarna eller vad det nu må vara, och när jag är iväg ett par timmar för att kanske träna, gå till frissan eller liknande så är det så kul att se honom igen för då har jag fått sakna honom lite (”absence makes the heart grow fonder” som det heter).
Nu är han ju fortfarande väldigt liten men när han blir lite större så kommer han få va hos både mor- och farföräldrar utan oss, inte bara för att vi ska få egentid utan för att jag tror att han kommer må bra av det.
Sen håller jag med dig att man ska kunna ta med sig barn på det mesta (för det gjorde mina föräldrar oxå) men det finns tillfällen då det inte passar eller som man kanske inte vill det (eller barnet inte vill det) och då kommer jag inte ha dåligt samvete över att ha barnvakt några timmar.
Jag vill själv vara i symbios med mina små bebisar, för att sen släppa taget lite mer och mer. MEN till min man överlämnar jag också mer än gärna bebisar! Tycker att mannen också har rätt att skapa ett intimt förhållande till barnen, från början.
Sen när barnen är större tycker jag nog att man kan vilja ha egentid. För mig räcker det åtm inte att få läsa tidningen ifred eller att slöa på soffan efter kl. 22 när barnen lagt sig. Jag njuter av att få fara själv till stan, shoppa litet eller att åka till gymmet, eller att ta långa promenader SJÄLV. Tycker att man laddar sina batterier då och orkar vara en bättre förälder.
Sen så kan jag också förstå att det finns föräldrar som har jättestora och viktiga hobbys som tar tid och det måste man ju få ha också?
Tror en människa mår bättre av att ha fler roller än en eller två, dvs. fler än bara mamma- och hustrurollen. Jag själv har ju också min yrkesroll- och en kompisroll och kanske någon fler också?
För mig är ”egentid” när jag har tid att tänka och bara säker på att inte bli störd. Att kunna reflektera och inte behöva springa till ett barn som vaknar eller se på tv.
Kram!
Jag håller med Linda, Jennie och speciellt Åsa. Kan man inte lämna barnet med pappan en stund för att åka och handla verkar ju vara väldigt konstigt. Pappan ska också få känna sig behövd. Och att man blir dålig förälder för det är ju bara struntprat. Jag har 5 barn och lämnar nästan aldrig barnen hos barnvakt eller så för att få egentid som du kallar det. De är oftast med på det vi ska göra. Men jag tycker absolut inte att man är dålig förälder eller att man inte borde ha skaffat barn om man ibland skaffar barnvakt och gör något själv.
Tycker din blogg är super och håller med dig om mycket men det känns ibland som du vill framstå som den så himla duktiga perfekta mamman och vi alla som inte håller med dig inte är bra föräldrar. Vet att du skrivit i din blogg att man får ha olika åsikter och att vi alla är olika. Men det känns bara så tycker jag. Du ifrågasätter ju vad vi tycker.
Carola: Och vart skriver jag att man är en dålig förälder om man lämnar sina barn??? Jag tvärtom poängterar att alla är olika och gör som de vill. Vi har olika behov av allt. För MIG är det en omöjlighet att lämna små bebisar, helst inte ens till deras underbara pappa, det är inte för att jag missunnar honom det, utan snarare är det rent fysiologiskt, biologiskt och nedärvt sen tidernas begynnelse! Ett spädbarn ska vara hos sin mamma, som ska ge det närhet, trygghet och näring. Sen är det inte så längre i livet, utan nu kan en pappa eller egentligen vem som helst ge allt detta till en bebis, men för MIG är instinkerna kvar på grottnivå:)
Jag är så sanslöst opretantiös så om du läser in det i mina ord, får det stå för dig. Jag ifrågasätter, självklart eftersom jag frågar, men det är ju inte för att själv framstå som bättre än nån annan. Om du läst här mer än sporadiskt så kan du ju knappast tycka att jag vill framstå som perfekt…jag som ger barnen Billys pizza till lunch, låter dem vara ensamma uppe på morgnarna så jag kan få sova en stund till och skäller på dem mellan varven??
Vad stor Lovelia har blivit,bara helt plötsligt.
Carola: Ja visst har hon!!!
jag igen.
Ville bara säga att bara för att man lämnar bort barnen någon timme ibland är man inte en dålig förälder. Jag älskar också att vara med mina barn, men har absolut inga problem med att lämna dem hos tex svärföräldrarna som bor på gården bredvid våran, någon timme. De var barnvakt när vi såg nyaste Harry Potter på film, då var bebisarna ca 2 månader. Och det var ärligt talat jätteskönt att äta och se en film i lugn o ro, då det är sällan vi gör det. Tycker att det är rätt fånigt att skriva saker som ”varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem” o sånt fjant. Som om man inte vill ha barnen för att man har barnvakt ibland.
Carola: Jag säger inte att nån är en bättre eller sämre förälder. För MIN del finns det inte på världskartan att lämna små barn alls, men om du kände att det var ok att gå på bio, så var det säkert trevligt åxå. Jag hade sett den på dvd senare ist:)
Äh… Det kan väl vara skönt lite då o då o bara få komma ut lite, träffa vänner o bara umgås som sig själv o inte som mamma! Bara för en kväll liksom.
Bara prata om sånt som inte handlar om barn…
Skulle inte det vara nått för dej menar du? Saknar du inte vänner ibland iaf o att bara få vara du?
Carola: Nej, helt ärligt så saknar jag inte att umgås med vänner utan barnen. Vi är en familj, och vi umgås med andra familjer, och det är så det känns rätt. Jag har absolut inget behov av att vara nån annan är mamma, tycker det låter förfärligt när folk säger att det är skönt att bara vara Carola..Vaddå? Är livet uppdelat i olika roller? En som mamma, en som fru , en som arbetstagare och en som bara Carola? För mig flyter allt det ihop till den jag är, alltid , varje dag :)
Sen kan det ju vara trevligt att få prata till punkt ibland, men grejen är ju att mina barn inte är några plåster, de behöver inte min uppmärksamhet varje sekund. Mina vänner har ju barn de med.
Jag har ju varit iväg på både bio och bloggmingel och Londonresa, men jag gör det inte för att ha egentid, i den bemärkelsen att jag behöver komma ifrån hem och barn.
Jag säger inte att det är fel, bara att det inte är nåt jag strävar efter att göra regelbundet, eller ens funderar på. Jag trivs galet bra med mitt liv som det är!!! :)
Det där med egentid ja. Ibland känner jag att det har blivit lite för mycket; att jag har fått ta allting hemma och då kan det vara skönt att bara komma iväg och shoppa i ett par timmar (men helst åker jag faktiskt med hela familjen, det är roligare). Oftast räcker det att åka och handla mat för mig själv. Men så har inte jag heller någon hobby som jag ägnar mig åt och det spelar väl in, som du säger.
Carola: Ja men det är ju så jag menar lite, att det räcker att åka och handla, eller så, för att känna att man är tillbaka på banan:) Jag flippar ju åxå mellan varven och åker gladeligen ensam till Ica för att handla mjölk:)
När jag läser inlägg + kommentarer tänker jag att det faktiskt är två människor som väljer att få barn tillsammans – babyn är väl inte bara mammans egendom? Att inte vilja lämna barnet med pappan för att åka och handla på ICA tycker jag låter skrämmande. Och mormor får vara barnvakt skriver flera ”för hon är en del av mig”. Det verkar som att mammorna här VILL vara första föräldern och oumbärliga. Släpp fram papporna säger jag!
Carola: Svarar samma här, att det är ren grottinstinkt att inte kunna/vilja lämna sitt barn ens till pappan:) Jag VET att jag har valt världens bästa man till pappa åt våra barn, och jag delar allt med honom, litar på honom till 100%, men ändå så skriker hela kroppen Nej när jag lämnar ett spädbarn till honom för att åka iväg. Givetvis är det skillnad på att vara hemma eller åka iväg, är jag själv hemma har jag inga problem med att bebisen är hos nån annan, men lämna…Som mamma har man burit det där lilla livet i 9 månader, jag tycker inte ens att det är konstigt att det är svårt att släppa taget :). Det här är en kort period, de allra första månaderna av bebisens liv, sen avtar det och det blir en annan sak att lämna ifrån sig den.
Det är ju ett nedärvt beteende, och även om livet ser annorlunda ut idag, så finns våra instinkter kvar, på gott och ont. Det behövs inte i vårt moderna samhälle, men säg det till primalhjärnan ;)
Jag tror att det här med att lämna till mormor är enklare för många, för man känner sin mamma sen evigheter tillbaka, och litar blint på henne , oftast.
Håller fullständigt med om det du skriver, har alltid haft med mig min flicka överallt och endast lämnat henne någon enstaka gång över natt (mormor tjatade =)) Har aldrig känt mig besvärad av att ha med henne, barnen är ju det mest värdefulla vi har!! Hon är nu en mogen självtänkande, ansvarsfull sextonåring. Man kan ha egentid tillsammans med barnen!!! De växer så fort så man får nog med egentid sen!!!
Carola: :)
När barnen vara bebisar, så var vi ett. Jag tyckte om att amma och det fungerade bra-jag hade egentligen inga funderingar kring att amma utan la första barnet vid bröstet så fixa han resten. Att lämna barnen när de var bebisar NEJ.Jag gick på bio vid ett tillfälle när första barnet var 2-3 månader-och ville bara hem. Han var med sin far och hade gråtit hela tidn när jag var borta-än idag så vill jag inte lämna bort dem-utom till mormor för barnen vill dit av hela hjärtat och hon är en del av mig så att säga. Jag tycker också det är hemskt att behöva arbeta heltid och vara från barnen så mycket-trots att de är snar-skolbarn-så känns det onaturligt och fel. Jag har ju satt barnen till världen för att vara tillsammans med dem! Jag hade inte alls tänkt mig mitt föräldrarskap så här. Men jag var i alla fall hemma med dem när de var små-jag förstår inte föräldrar som inte behöver med lämnar sina ettåringar på förskola hela dagarna.
Egentid är tiden utan barn-och jag tycker faktiskt att det är skönt-om de är hemma-alltså när de somnat för kvällen och jag får vara helt i fred, med en bok eller i ett varm bad-det uppskattar jag mycket. Men sällan mer än så.
Nästa helg ska barnen till sin far, och jag tycker inte alls det känns så roloigt också om jag vet att jag sen kan tycka det är trevligt att träffa en väninna och gå på bio tex….men helst av allt är jag tillsammans med barnen eller har dme i närheten. Vid den här åldern så leker de ju mycket med andra barn-så vi går ju ut tillsammans till parken tex, men de leker med sitt, kommer och kramas lite, och far iväg igen.
Jag arbetar på förskola och märker att föräldrar inte förstår hur viktiga de är för sina barn. De reagerar märkligt när deras ett och tvååringar gråter efter dem när de går till arbetet, de tror att det är personalen det är ”fel” på, inte att barnen vill vara med sina älskade föräldrar.
Men lite tid utan barnen någon gång då och då, några timmar och tex handla kläder kan jag dock uppskatta, mest för att det sällan är kul för en sexåring att titta i affärer, så då kan man inte gå runt och njuta som när man är själv.
När jag fick mitt första barn så hade jag eller fadern honom nära konstant-och han grät inte alls de första månaderna! Jag tror att det är det naturliga, för baby och mor, närkontkat den första tiden.
Jag tycker dina barn har tur som inte behöver tillbringa sina dagar på förskola! Och det säger jag, som är förskollärare.Kyrkisverksamheten ni går på tillsammans verkar vara toppen!
Carola: Just det där du skriver, att bebisen gråtit hela tiden du var borta..det är ju därför man inte vill/kan lämna dem, det gör ju ONT i en. Om man inte lever ihop med barnens pappa, som du inte gör? så blir det ju en annan sak, du har ju inte valet på samma vis då.
Egentid är väl vad man gör det till kanske, jag njuter under den tiden som min tvååring sover på under dagarna. Min sambo och jag hade bara varit tillsammans i 6 månader när vi fick reda på att vi skulle ha barn men då hade vi redan köpt lägenhet och han flyttade från sin stad till min. Vi lämnar sällan bort vår dotter utan hon får vara med på det mesta och hon älskar det. Våra vänner som har barn lämnar bort dom för att få egentid medans vi hellre gör något tillsammans alla tre. Vi är kanske mer förälskade nu än någonsin och vår egentid har vi på kvällarna när tjejen sover då sitter vi och pratar och bara är. Din blogg är toppen förresten!!
Carola: Vad mysigt det låter att ni är så förälskade:) Fortsätt så!!
Har en 1åring och en 2åring hemma på heltid. Känner att den egentid jag får räcker gott o väl.
O då handlar det om en kortis till affären o handla för att jag är vrålhungrig o inte hunnit äta.
Men jag bara älskar att vara med mina 2 barn hela dagarna…. lämnar med gott samvete bort dom till min mamma som dom är stormförtjusta i båda 2 och träffas ofta. Men bara korta stunder. Mycket för att jag tycker att det är bra att dom har vuxenkontakt med andra.
Skulle LIDA mig igenom ett bröllop om jag hade en 2månaders hemma….
Carola : Vad fint att du har en mamma som gillar dina barn, och vise versa:)
Hej
jag har inga barn själv men jag tycker det du säger är rätt för många lämnar bort sina barn för att fara på middagar och det kan jag tycka är lite överdrivet. ja menar varför ska barnet inte kunna följa?
okej om det är en supar fest då kanske det inte är så bra att ta med barnet, men en fin middag på en restaurang är väl inget problem.
Jag kan bara som exempel ta. när jag var 13år så skulle jag gå och handla glass och mina två brorsöner 1.5 och 5.5 år ville följa och det fick dom. jag gick in i affären och dom började pilla på allt och då sa jag bara till dom att om ni inte slutar så går vi härifrån utan glass och då skötte dom sig sen var det inga problem någonsin. så jag tror mycket att det handlar om att man måste våga säga ifrån och inte ge med sig hela tiden för då är man körd som förälder.
Nu är jag inget proffs inom detta med tanke på att jag själv inte har barn, men jag var väldigt ung och klarade ändå av situationen ska inte en vuxen människa med ett barn kunna gå på en middag?
ja menar om det inte fungerar så handlar det inte om barnet då handlar det mest troligen om att föräldern inte vågar säga i från. sen finns det ju barn med svårigheter och då kan jag kanske förstå det.
Sen om man har många barn som du tex så tror jag inte alls det är något problem allt handlar om uppfostran och respekt och då är det inte bara barnen som ska ha respekt utan även den vuxna för annnars fungerar det inte. Så jag tror att för dig fungerar det och är inget problem eftersom dina barn respekterar dig och du har uppfostrat dem rätt, sen kan ju barn alltid göra fel ibland men så är det ju och då får man ju säga till.
tack för mig
kram och fortsätt som du gör det är inget fel i det du gör helt rätt.
Carola: Du kommer att bli en toppenmamma den dagen du väljer att skaffa barn:) Ömsesidig respekt är ett nyckelord i allt umgänge tycker jag :)
Hej
jag har inga barn själv men jag tycker det du säger är rätt för många lämnar bort sina barn för att fara på middagar och det kan jag tycka är lite överdrivet. ja menar varför ska barnet inte kunna följa? okej om det är en supar fest då kanske det inte är så bra att ta med barnet, men en finmiddag på en restaurang är väl inget problem. Jag kan bara som exempel ta. när jag var 13år så skulle jag gå och handla glass och mina två brorsöner 1.5 och 5.5 år ville följa och det fick dom. jag gick in i affären och dom började pilla på allt och då sa jag bara till dom att om ni inte slutar så går vi härifrån utan glass och då skötte dom sig sen var det inga problem någonsin. så jag tror mycket att det handlar om att man måste våga säga ifrån och inte ge med sig hela tiden för då är man körd som förälder. Nu är jag inget proffs inom detta med tanke på att jag själv inte har barn, men jag var väldigt ung och klarade ändå av situationen ska inte en vuxen människa med ett barn kunna gå på en middag? ja menar om det inte fungerar så handlar det inte om barnet då handlar det mest troligen om att föräldern inte vågar säga i från. sen finns det ju barn med svårigheter och då kan jag kanske förstå det.
Sen om man har många barn som du tex så tror jag inte alls det är något problem allt handlar om uppfostran och respekt och då är det inte bara barnen som ska ha respekt utan även den vuxna för annnars fungerar det inte. Så jag tror att för dig fungerar det och är inget problem eftersom dina barn respekterar dig och du har uppfostrat dem rätt, sen kan ju barn alltid göra fel ibland men så är det ju och då får man ju säga till.
tack för mig
kram och fortsätt som du gör det är inget fel i det du gör helt rätt.
Känner igen mig så i hur du skriver här och hur du tänker.
Mycket bra inlägg.
Kram kram
Carola: Kram tillbaka:)
Men vilket fint och bra inlägg:) Jag känner och håller med dig om att inte lämna bort bebisen när de är små (nu har ju min inte tittat ut än men ändå;)
Det är som när folk säger, ”man ska inte bära ungen hela tiden, utan lägga ifrån sig ibland”
Men om bebisen vill det och mår bra av det, då bär man den lille, eller som jag som köpt olika bärredskap, som Easyhug och bärsele, för att jag vill ha bebisen nära mig (tror jag iaf)
Om man burit på en i nio månader, varför vill man då lämna bort den!?
Det med egentid kanske är att mamman och pappan ser till att rå om varandra. Då tror ju jag på det lilla omtanken varje dag.
klokt det där om att låta barnen få pröva saker i lugn och ro, det ska jag försöka hålla i minnet:)
Carola: Tack. Vad spännande att du ska få ditt första barn, det är speciellt:) Lycka till med allt, och jag tror du kommer gilla att bära din bebis:)
Håller med dig helt och fullt!!
Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dom?
Känner flera stycken som med gläje lämnat bort sina 1-2 månaders för att dom vill ut och festa/dansa/supa och dom har frågat mig om dom måste pumpa ur mjölken så bebisen inte får alkohol i sig och hur länge alkoholen finns i kroppen. Det vet väl inte jag för det har aldrig fallit mig in att dricka alkohol medan jag ammar även om jag ammat i 2 1/2 år så har jag inte känt något oemotståndligt sug efter att dricka.
Jag har också levt i en bubbla med mina bebisar, man måste njuta medan tid finns, har inte velat vara ifrån dom 1 minut. Barnen är det mest fantastiska som hänt mig/oss och vi tycker inte att det är självklart att just vi skulle få barn överhuvudtaget så vi är så tacksamma!!
Mina barn är inte heller blyga, mammiga osjälvständiga utan är väldigt trygga i sig själva och vet vad dom kan och vill.
Jag får också ”egentid” när jag tränar, läser tidningar/böcker, lyssnar på musik, surfar runt på nätet, tar en promenad (om inte barnen vill följa med), handlar/shoppar (om inte barnen vill följa med alltså), glor på tv.
Klart att barnen ska få prova sina vingar, jag vill att mina barn ska vara så självständiga som möjligt så dom vågar ta sig an utmaningar i livet och inte sitta och önska att dom hade vågat, vill inte att dom ska ångra sånt dom inte gjorde. Tuff kärlek (ha is i magen när dom klättrar i träd m.m ) och uppmuntran, då växer barnen flera meter ;)
Jag blev överbeskyddad (för jag är yngst av 7 syskon) så jag har fått kämpa för att tuffa till mig och våga prova saker, har varit jobbigt och ibland faller jag tillbaka i gamla mönster men då blir jag arg på mig själv och så gör jag sånt som jag egentligen inte vågar, bara för att utmana mig själv, gå framåt och utvecklas. Men nu blir jag 40 år så jag har missat mycket på vägen, det ska mina barn slippa!
I andra länder är det ju självklart att man tar med barnen överallt, barnen är ju inte en ”ras” för sig, det är ju dom som utgör familjen, varför ska man dela upp vuxentid, barntid, familjetid?? Förr umgicks man alltid med blandade åldrar. Mina barn älskar att umgås med mormor, kusiner, syskonens kompisar i olika åldrar och mina vuxenvänner. Dom har alltid något intressant att prata om, och alla säger att dom blir så glada av mina barn.
Vi människor är ju ”flockdjur” så egentlilgen är det mer ”naturligt” att ha fler barn än 2 och inte tvärtom, som en del påstår att det skulle vara något konstigt med stor familj. Förr hade man (och fortfarande i vissa länder) många barn, men om man väljer det nu då är man annorlunda ;) och måste förklara och försvara sig. Tycker det borde vara tvärtom, varför skaffa ”bara” 2.
Förlåt för det långa inlägget =)
Carola: Jag känner igen det där med att inte våga och missa saker pga det…värdelöst. Håller även med dig fullt ut om att dricka, för mig är det skitsamma om jag inte dricker på flera år, jag tycker inte det är så himla viktigt att få sitta med ett glas vin, funkar lika bra med vatten :) Men andra, speciellt äldre män i släkten tycker väldigt synd om mig, och ofta kommer påståendet: Ja det är väl din tur sen;) Haha, som om jag skulle sitta och vänta på att det ska bli min tur:) Jag vet att rönen säger att det är ok med nåt glas vin när man ammar, men det spelar ingen roll, jag tycker inte det hör ihop med alkohol och bebisar.
Bra kvalité på de blommiga byxorna :)
Hon är väl 6:e tjejen att ha dom… Otroligt!
Carola: Ja, alla har haft dem, och de är fortfarande ok:) Jackan brukar de ha åxå:)
Så klokt sagt om det där med ingripandet. Jag låter oftast sonen försöka de fysiska sakerna (för att han är ca 1.5år större än den biologiska åldern. Är 2.5år, ser ut som 4…) Men jag tror jag skall försöka vara lite sådan med andra ”farliga” saker också… Jag läste någonstans ngt liknande, typ ”om du barnsäkrar ALLA hörn överallt jämnt, kommer barnet sedan slå ihjäl sig på den första oskyddade bordskanten det träffar på.”
Egentid för mig är (few and far apart) söndagar när jag lämnar barn med mannen och åker för att pröva och köpa nya kläder till mig själv. Att jag sedan kommer hem med regnställt på rea, 5par strumpor och en tröja i storlek 98/104 är en annan femma. Hursomhelst, för mig fungerar det inte jättebra att ha sonen med vid klädköp, för han är en mycket aktiv liten knatte som tycker det är trist och istället river butiken. Men i alla andra sammanhang är han med oss och har fortfarande aldrig sovit t.ex. borta.
Egentid kan jag alltså förstå, inom rimliga ramar, men det där ”ut på fest/bio/restaurang” när bebisen är liten gör även mig förbryllad.
Carola: Haha, så är det ju, man ska handla till sig själv och kommer hem med allt annat :)
Jag åker ju åxå iväg ensam, när barnen är lite större, så jag menar ju inte att det är fel eller konstigt:)
Då kan du tänka dig hur jag kände som, när yngsta sonen var 7 månader och de äldsta två var nästan 3 år, blev sjuk och låg 10 v på sjukhuset! Inte den bästa tiden i mitt liv, nej.
Carola: Jag kan tänka mig det… Jag har ju vårdat bebisar vars mammor ligger och är superdåliga nån annanstans på sjukhuset, och de alltså är skilda åt..Bara att stå utanför gör ont i hjärtat.. Hoppas att du mår bra nu!!
Jag håller fullständigt med dig! Jag fattar inte heller alla som pratar om ”egentid”. Jag har valt att skaffa barn och varför skulle jag vilja vara borta då. Jag uppskattar tiden jag har med mitt barn och tycker det räcker att jag sitter och kollar tv/surfar på kvällarna själv. Jag är en sån som inte behöver egentid. Och många tycker det är superkonstigt;) Jag skiter i vad alla andra tycker.
Trevlig helg!:)
Carola: Vi kan ju vara konstiga tillsammans då;) Kram
Samma här bebisen är en förlängning av mej första tiden denna sista tredje gång gick vi dock på en fest ( mest för att min lillasyster kom hem från Irland bara för den ) men min pappa var beredd att hämta närhelst jag ville det och under tiden låg bebis å mös i mormors famn. Jag ammade men hon drack ersättning ur flaska en gång den kvällen. För mej är det fortfarande otänkbart att min minsta ska sova i egen säng, kanske när hon närmar sig tre :) om hon inte själv visar att hon vill förstås. Egentid kan man få när bebisen vuxit upp, de är ju små så försvinnande kort tid!
Carola: Ja, det går fort, snart har de flyttat hemifrån…:)
Jag håller med om precis varenda ord av det du skriver här! Våra liv är dessutom ganska lika förutom det att jag ”bara” har tre barn (än så länge iaf ;)
Carola: ”Bara” tre :) som troligen blir fler;)
Superbra inlägg.. Gillar dina åsikter..
Jag har inga barn och kommer inte skaffa heller pga en nackskada.. Men har en hund istället som är mitt barn och jag är av samma åsikt där som dig.. Kan inte han följa med då går inte jag heller.. Jag har inte skaffat honom för att lämna bort honom hela tiden..
Han är hemma emellanåt själv, tex om det är jättevarmt ute och jag ska handla eller om vi går på bio.. Men jag är sjukskriven så han är med mig hela dagarna..
Carola: Jag kommer säkert skaffa mig en hund sen när barnen flyttat hemifrån :) Det låter som nåt i min smak.. Hoppas du mår hyfsat även om du är sjukskriven! Kram
Håller med dig!
Har ungefär samma form av egentid. Det jag värdesätter mest är att på morgonen få dricka mitt kaffe ifred och läsa bloggar under tiden som barnen tittar på bompa eller fortfarande sover. Att åka iväg på något kan göra mig mer stressad då jag mest bara längtar hem. Bebisar tar jag alltid med mig annars mår jag fysiskt dåligt.
Sandra med fyra
Carola: Ja sån egentid gillar jag med :) Det är den som gör mest nytta tror jag dessutom:)
Ännu ett kanoninlägg med bra åsikter!
Nu har ju jag bara två barn men jag kan inte heller förstå ”egentid”.
Jag har ju skaffat barn för att jag vill ha dom och jag vill vara med dom!
Jag njuter inget av att vara utan dom.
Trevlig helg!
Carola: Tack :)