Familjen Annorlunda

Hörrni, jag är trött. Alltid. Det spelar ingen roll vad jag gör, hur länge eller hur lite jag sover, vad jag äter eller inte äter, om jag tränar eller inte tränar -.–. jag är fan konstant trött och jag är less på det nu.

Vad säger ni hobbydoktorer?

Min egen teori är att jag kanske borde gå och ta lite blodprover, men jag vet exakt hur jag kommer att dra ut på det;) Men jag har aldrig haft något strålande blodvärde och vet att det kan ”urholkas” i de där depåerna, och jag har ju varit gravid en och annan gång;) och alltid litat på att jag kunnat strunta i järnpillren, för jag mår dåligt av dem.

Ja, det kan ju även vara att jag liksom haft typ fem grymma år oxå, men det kan jag inte göra så mycket åt, men visst det kan ju ta ut sin rätt.

Annars mår jag bra:) Eller tja, jag mår lite illa, för jag åt massor av vindruvor nyss…. ;)

Jag beställde ju varor från Apotea i går, och idag kom de hemlevererade till dörren :

Nu klarar vi oss ett tag:) Ni vet, när jag vet att det är billigare där så tar det emot att gå in på valfritt apoteksombud/butik och betala mer. Supparna är till mina barn som inte klarar av att svälja tabletter, speciellt inte när de har feber för då kräks de ändå. Och D-vitamin eftersom ni rekommenderat det:)

Se, jag lyssnar:D

När jag städade och röjde i ett av mina skåp med important stuff, så hittade jag mitt dykcertifikat.

Jag tänkte visa er fotot på baksidan men vågar fan inte, ni kommer garva ihjäl er;)

Det är förvisso taget efter en lång dag på havet i en gungande båt efter att jag ”dykt upp” men man behöver ju inte se ut som sjuttiofem svåra år för det;) Det gjorde jag för övrigt hela tiden på den tiden, ingen idé att låtsas nåt annat… Jag hade definitivt inte min primetime under mina yngre år;)

Varje gång jag hittar det här, eller får syn på det för det ligger inte på något vis borttappat, jag är vansinnigt stolt över det, så tänker jag på hur det var när jag tog det.

Helt uppenbart var jag i Thailand och jag tror att jag fick det i 30-årspresent av mina föräldrar? Det tog fyra dagar och första dagen var teori och sen dyka med utrustning i en pool. En av instruktörerna var en svinsnygg, dryg engelsman och han skrattade rått åt att jag förbrukade hela syretuben i en pool:)

– Fifty bar in a POOL?? Han kunde liksom inte begripa hur jag lyckats, men alltså jag hade jättesvårt att först ha det där munstycket i munnen utan att kväljas ihjäl, och sen skulle man blåsa ur det för att lära sig hantera det även om man tappat det och det fyllts med vatten… Det var fan inga problem att göra av med de där 50 baren…:)

Jag dök ihop med en tjej från England som hade aningens enklare att begripa språket, för kursen var såklart på engelska, och vår instruktör var en tysk tjej. Dag två dök vi från stranden, och det var grymma surges, alltså dyningar. Det var ingen barnlek att ta sig ut simmandes med full utrustning mot starka vågor och sen försöka hålla sig kvar längs med det rep som sänktes till botten på sex meters djup:)

Jag blev sjösjuk av att ligga och gunga på ytan, men nere på botten var det lite bättre.

Jag hittar inte bilderna som borde finnas, men här kan det vara jag, men det kan även vara syrran;) för det är hennes dykinstruktör Paul, men även min, Desiree.

Det är TUNGT att släpa tuber, i tajt våtdräkt, med viktbälte på land;)

Där nere på botten skulle vi göra övningar, bland annat ta av cyklopet och spotta ut regulatorn ur munnen för att sen försöka blåsa ur den för att kunna andas igen… Och dessutom dela munstycke med kompisen. Så att man skulle klara att vara utan både syre och möjligheten att andas innan polaren fått andas lite. I nödsituationer så kan man ju behöva dela syre. Kan heta Buddybreathing. Jag har linser och det innebär att jag definitivt inte kan titta under ytan, och därför var helt blind när jag tog av cyklopet, sen ska det på och tömmas på vatten…Det gör man genom att luta huvudet kraftigt bakåt och trycka på ovansidan av cyklopet, uppe vid pannan så det glipar vid näsan, och så blåser man ut genom näsan, då försvinner i bästa fall vattnet. I sämsta fall får man en fet kallsup..;) Funkar dåligt att hosta under vattnet kan jag meddela. Man måste behålla lugnet, och vänta med att andas tills det är tomt på vatten. Finns inget alternativ.

Och så var det uppstigningar, det är inte direkt som att man bara kan simma upp, utan man måste stanna på säkerhetsstopp för att slippa dykarsjuka.

Dag tre var teoriprovet som jag klarade och sen åkte vi ut med en båt på havet, flera timmar bort där uppdyket skulle vara. Syrran var med, hon hade redan cert men tog nån advanced grej.

Jag klarade inte av att dyka ner, för jag hade blivit förkyld. Så fort jag kom ner längre än typ tre meter så sprängde det i huvudet så det var omöjligt att fortsätta. Vi skulle alltså ner på 14 meter.

I stället fick jag ligga kvar på båten med nån som var sjösjuk och kräktes över relingen. Jag hade preppat med Thailändska åksjukepiller… Typ det närmsta knark jag kommit, högst effektiva;) och jag låg där och flummade i solen.

Sur som fan över att jag inte kunde dyka, men jag fick en ny chans några dagar senare. Syrran var med då med, fast hon var klar med sitt, tror hon hakade på mig och min nya dykinstruktör – Mark från Nya Zeeland ♥

Man kan säga som så att det var synd att jag inte övergav min exman där och då  och i stället gängade mig med Mark:) Förutsättningarna fanns liksom;) Och vilka vackra barn vi fått, och som de skulle ha kunnat dyka:) och jag hade fått bo i Nya Zeeland….

Nåväl, den här gången hade jag medicinerats med både åksjukepiller och nån form av förkylningspiller… holy smoke.. och hade inga problem att komma ner till en avsats på 14 meters djup där Mark satt och väntade. Han visade att jag skulle ta av masken och spotta ut regulatorn och sen fick jag inte leta efter den direkt utan var tvungen att räkna till typ 20. Äh, det har aldrig gått så fort att räkna till tjugo;) och in med regulatorn och på med cyklop. Puh! Det är inte läge att få panik 14 meter under vattenytan, men jag kan inte säga att jag var speciellt cool. Sen gjorde vi säkert nåt mer test som jag glömt, innan vi dök omkring därnere för då hade jag klarat det:)

Vi såg, eller Mark visade mig och jag fattade inte vad han menade…;) ett stort stim med Barracudor. In fact så var vi mitt i stimmet. Jag såg mina bubblor och var helt amazed, kunde inte bry mig mindre om fiskarna. Men Muränan såg jag! Och massa annat. Nemofiskar och sånt.

Det är fantastiskt att dyka. Och jag har inte gjort det sen den där dagen:( Det har kommit sju ungar i stället och det är inte illa det heller ♥

Syrran och jag säger hela tiden att vi ska åka på nån dykresa, och så hamnar vi i London. Eller Norberg;)

Men vi hinner nog. Haven finns ju kvar.

Kanske Mark med;) Har hans namn på mitt dykcert så vi hör liksom ihop….eller inte;)

När jag letade bilderna så hittade jag de här:

Det är pappersfoton i kass kvalite som jag fotat av så det blir inte bättre, men ni ser vilka det är va;)?

Dock inte 1999 när vi var där, utan 2000 när de fick haka på mormor och morfar och jag var hemma med sexmånaders tvillingar..

Ser ni likheten här då?

Vissa av mina barn är som små kopior av varandra:)

Nu ska jag fundera ut hur jag ska kunna refresha mina dykkunskaper och sen åka i väg nånstans. Lär nog tänka både hårt och länge misstänker jag;) men tills dess:

Natti natti :)