Aldrig på året drabbas jag av så selektiv minnesförlust som nu. Det är så förbannat mycket som ska göras överallt, det mesta är trevliga saker förvisso, men ändå. Jag hinner inte med.
Det är avslutningar hit och dit, klassfester, grilla-och-mysa-alla-i-klassen-plus-alla-föräldrar kvällar, utvecklingssamtal, idrottsdagar, matsäckar, födelsedagar, event, skolval och så vidare i en salig blandning. Att jag själv avslutar mina egna kurser hjälper ju inte direkt upp det hela. Det är tjockt. Och jag glömmer. Massor. Det är en evig tur att jag har kids med huvudet på skaft, och som är hur duktiga som helst på att ta eget ansvar.
Det i sin tur beror såklart på hur de uppfostrats :)
Vi snackar Noll curling. Jag tror på fullaste allvar att man gör sina barn en stor otjänst genom att curla dem. Att packa deras väskor, hålla koll på deras scheman, när ska det vara gympakläder med, när ska läxorna vara inlämnade, har de tillräckligt med kläder på sig, skjutsa korta små bitar, och aldrig låta dem klara sig själva. Att linda in sina ungar i bomull och försöka jämna ut vägen framför dem så den är rak och slät utan kurvor och gropar… Vad ger det dem för signaler?
Jo, att nån annan alltid fixar.
Att nån annan är att skyldig om något går fel/ man glömmer läxan/gympakläder. Själv hade man ju ingen agaaning? Hur skulle man veta det?
Att man inte behöver anstränga sig med att tänka själv.
Att ansvar är något som är för andra, inte för mig.
Jag tror att den viktigaste uppgiften man har som förälder det är att förbereda sina barn på livet. Att hjälpa dem klara av livet. Även som små. Givetvis kan man ha sina hökögon öppna, och hålla koll så de har med sig sina saker, men låt dem själva ansvara för det. Låt dem själva leta reda på det de ska ha med sig och se till att det hamnar i väskan.
I slutänden så har man sparat in många gråa hårstrån och irritation för sig själv:)
I den här familjen får man gå/cykla ensam till och från skolan från det att man börjar förskoleklass. Ensam, fast med syskon. Det underlättar såklart:) Men även jag har ju haft ett första barn. Janelle hade inget syskon att gå hem med, dessutom fick hon tvillingsyskon samma år hon började i förskoleklass. Plus att Patricia gick på dagis och skulle hämtas exakt samtidigt som Janelle slutade, plus att vi hade bara en bil, och givetvis låg skola och dagis åt olika håll från där vi bodde. Logistiken var inte helt enkel:)
Att låta henne gå hem själv var inte ett självklart val. Varför? Jo för att hon var den enda i klassen som gjorde det. Alla andra gick antingen till fritids eller hämtades med bil. Jag var osäker på vad de andra skulle tycka.. Jo även jag har känt så;) Vi bodde kanske 500 meter ifrån skolan, med inga farliga gatukorsningar, och jag gick ju själv till och från skolan betydligt längre än så när jag var liten.
( NI vet ” PÅ min tid, då minsann, fick vi gå i drivis och snöstorm, tio mil enkel väg till skolan,BAKLÄNGES: Ingen som skjutsade oss minsann!!”)
Alltså, för att det skulle funka så fick Janelle gå hem själv. (Hon fick skjuts dit.) Och hon växte av det ansvaret.
Sen dess har de fått gå hem själva. Innan det snurrade runt för nån så fick de alltid skjuts dit om de inte cyklade,( alltså på vintern) men när jag blev ensam så var det inte direkt ett alternativ. Att väcka och klä på tre små för att köra skolbarn 500 meter är inte hållbart.
Men jag tycker att det enbart är positivt faktiskt. Att ta en promenad/cykeltur till skolan på morgonen gör så att de får frisk luft och syre, och kroppen kommer igång. De kvicknar till. Jämfört med andra kids som kläs på i sängen, sätts vid matbordet och serveras en macka, för att sen transporteras halvsovande till plugget i bil, så känner jag att mina ungar har en fördel.
Samma på väg hem. En stunds lugn och ro efter en ofta stimmig skoldag med massor av intryck gör ingen skada direkt. Och frisk luft och motion är alltid bra:)
Samma med att fixa frukost och mellis.
De har så olika preferenser på frukost, och NÄR de vill äta att det funkar dåligt att duka fram till alla. En del vill äta direkt de kliver upp, i pyjamas, medan andra vill göra sig helt klara innan de äter. Tonåringarna äter ju inte alls frukost eftersom de vill sova så långe det bara går och har uträkningar på sekunden hur sent de kan kliva upp och ända hinna med bussen;)
Jag har lärt mig äta frukost på senare tid, men det tog många år. Alla är inte hungriga och kan äta på morgonen, så är det bara även om det är dagens viktigaste mål. Jag tror på att se till varje individ.
Alltså fixar alla det de själva vill ha. Några vill ha yoghurt, andra mackor, nån välling.
Samma till mellis, de kommer hem olika tider och fixar själva.
Den enda gången som detta är en nackdel är på lov och helger, för då är köket ett katastrofområde 24/7. Och jag menar verkligen 24/7, för eftersom vi är duktiga på att vända på dygnet i den här familjen så är det sena nätter och då måste man ju såklart ha nattmål. Precis som bebisar ;)
Jag fixar ju såklart frukost, mellis osv till de mindre ungarna, men så fort de vill prova att göra sin egen macka så får de det. Jag får leva med stöket. Blundar man och har foppatofflor på sig så varken ser eller känner man smulorna på bänken och under fötterna;)
När jag flyttade hemifrån så kunde jag ungefär – ingenting. Mamma servade oss rätt så bra, och tyckte att det blev enklast om hon fick göra saker själv, som hon ville ha dem. ( Det tycker hon fortfarande, hihi) Som lat tonåring klagar man inte direkt, men sen var det ju sådär halvkul att inte veta hur länge ett ägg ska kokas, eller hur i hela friden man gör en köttfärssås. Det blev mycket pizza, för vi hade en pizzeria om hörnet där de kostade 19kr. Cigarretterna kostade 20 spänn, och så klarade man sig en dag till.
Min lifesaver var Vår kokbok. Och mormor, som varit kokerska på ett regemente och var grym på att laga mat och baka. Mamma jobbade ju så henne fick man inte alltid tag i DÅ precis när man stod med grytor och slevar upp över öronen, men mormor visste alltid råd. Kollegor på jobbet var också bra att ha, man kollade deras matlådor och såg det gott ut fick man ett recept. Muntligt, och därifrån kommer väl min ” äh jag höftar lite här, och har i lite sånt här” mentalitet.
Jag lärde mig ju såklart, men här måste jag ge en stor eloge åt han som drog, för han åt allt jag lagade och klagade i princip aldrig, hur illa det än smakade. Kunde på sin höjd säga att det inte var det absolut godaste han ätit;) Och jag har serverat riktigt konstiga smakkombinationer…brr. Men vad sjutton, man övar sig och till sist var jag rätt ok på att laga mat. Men, jag tycker inte att det är kul, och har aldrig gjort.
Samma med allt annat som hör till ett hushåll, jag kunde inget. Tvättmaskinen i källaren… Eh, jaha? Tror att mamma kom dit och lärde mig, eller om det var mormor. Städa har ju aldrig varit min grej heller, däremot stöka ner är jag en fena på.
Det jag var bra på, och fortfarande är, det är att jag vill veta hur saker funkar. Jag vill veta vilken skruv man skruvar på och hur hårt muttern ska dras åt. Jag hänger alltid över axeln på folk när de ska fixa saker, för att se och lära, och sen testar jag. Oftast med hyfsat resultat. Rensa avlopp tex. Eller spika vindskivor på taket. Kanske byta batteri i bilen ( hej och tack youtube) eller motionera ventilerna på elementet.
Jag vill kunna själv.
Just det är mina ungar värdelösa på. De kan inte ens pumpa cyklarna. Hur det nu är möjligt? Jag visar och visar och de nickar och fattar och så glömmer de bort det. Jag curlar kanske lite ändå, när jag tänker efter, för till sist lackar man ju ur på tjatet och gör det;)
Men allvarligt, jag tror på att försöka ge barnen möjlighet att klara av saker själva. Kanske inte nödvändigtvis måste vara att ta på knytskorna själva när det är asbråttom till dagis, men de kan väl få prova när det inte är bråttom? För vad stressar vi egentligen till?
Ge ungarna en bra grund att stå på i livet, lär de att klara sig själva.
Ibland får jag sådana där domedagstanker, som typ Pestens tid ( Stephen King) och då tänker jag att oavsett vad som händer så klarar mina kids av att överleva ett tag utan vuxna. De kan fixa något att äta, de kan hantera spisen, de har koll på sina saker och vet hur de ska klä på sig efter väderleken.
Jag känner att jag gett mina barn en bra utgångspunkt för att klara sig på egen hand, de kommer inte att behöva ringa till mig för att få veta hur tvättmaskinen funkar:) Janelle har bott hemifrån i tre år nu, och typ aldrig frågat något, det känns som ett bra kvitto.
Att jag sen kommer tycka att det är tråkigt att inte vara behövd, det är ett annat inlägg;)
Natti natti :)
Det kallas ”bowling barn”! Mina är det och dom är vuxna idag och min dotter säger att jag lärde henne att jag var lika viktig och också behövde mitt! Många sa att jag var lat men idag är båda mina barn framgångsrika och har ett stort självförtroende! Så fortsätt du fostra dina barn som du gör!! Kram Monica!
Min mamma och pappa har hjälpt och stöttat mig och mina syskon under hela vår uppväxt, skjutsat, packat, engagerat sig i föreningar, fixat och donat. Jag har haft en underbar uppväxt och skulle aldrig drömma om att inte göra det samma för mina barn. Att se till att de tar sig till skolan säkert, att de har rätt saker med sig, att läxan är gjord och att de får mat för dagen är för mig inte curling, det är föräldraskap. På vår skola är det policy att man inte cyklar eller går till och från skolan själv F-1, detta för att barn inte själva ska få checka ut från fritids, ljuga och gå hem fel tid eller att något ska hända på vägen, en sund tanke kan jag tycka, det är ju ändå barn det handlar om och har man inte tid att hämta och lämna på fritids som förälder när barnen är 6-7 år då är det nog något som gått riktigt fel. Som supercurlat barn hade jag mitt första sommarjobb dagen efter jag fyllde 15, flyttade hemifrån när jag var 16 och har sen dess klarat mig alldeles utmärkt, så att man klarar sig bättre utan curling det är nog olika från fall till fall. Det viktiga känner jag är deltagande föräldrar, kärlek och stöd.
Familjekalender är ett het tips från mig också om du tycker att det är jobbigt att du glömmer så mycket.
Har ju en kalender. Och glömmer att fylla i den ;)
Det är ju stress, och lite för mkt i huvudet så här års som gör det..
När får dina barn sommar lov mina barn får det nästa vecka vilket gymnasie och vilken linje kommer Robert och corinda börja på i höst går dina andra yngsta barn i sama skola går Jamie på förskola eller ska han börja på förskola i höst mina tre yngsta ska börja på förskola i höst och dom är trillingar
Åh trillingar ?, ville jag så gärna ha efter mina tvillingar;)
De får sommarlov 9/7. Två av dem dagen innan då de går i en friskola.
Corrinda har sökt… Ehh..? Hm, typ sam tror jag det blev, och bygg i andrahand. Robban nåt it-grejs. Jag vet ju inte vad det heter nuförtiden ;)
Trixie lovelia och Jordan går i samma skola, samma från fskklass tom femman.
Jamie är hemma med mig, och i höst ska vi inte ha nån vattenläcka så vi kan göra massa saker, bara han och jag. Det ska bli så mysigt! Hela detta läsår har jag ju haft byggare i källaren som sabbat alla mina planer..
Det va sent dom får sommar lov i juli annars brukar dom få somnar lov i juni för det får mina barn när börjar dina barn i skolan i hem då när dom får sommar lov i juli för dom ska väll ha och få 10 veckor sommarlov som det brukar vara
Jag tycker precis som du. Man måste låta barnen ta ansvar som att tex gå/cykla till och från skolan, fixa mellis eller middag, hjälpa till med städning, packa gympakläder mm. Det förbereder dem inför vuxenlivet.
Jag blev ensamstående när min pojke var 9 år. För att få vardagen att gå ihop var han tvungen att lära sig att cykla/gå/åka buss till skolan och träningar på egen hand. Han växte med ansvaret och jag ser att han har en stor fördel jämfört med många jämnåriga som blir skjutsade överallt.
Vi har pratat mycket om att man inte följer med okända oavsett vad de lockar med, och om någon försöker antasta honom ska ska han skrika allt han kan för att påkalla andra vuxnas uppmärksamhet. Han simtränar och är i simhallen ca 9-10h varje vecka. Redan från 6 års ålder fick han lära sig att byta om själv inne i herrarnas omklädningsrum. Det har aldrig varit några problem.
Mina barn har blivit curlade och har flyttat hemifrån. Det har gått hur bra som helst för dem. Egna lägenheter, lagar massor av mat, tvättar, handlar samt har Universitetsutbildning och bra jobb. Häromdagen kom min äldsta son hem och sa att jag fattar inte hur jag skulle ha kommit igenom gymnasiet med så bra betyg om inte du hade hjälpt mig med det praktiska. Tycker det här ämnet är så uttjatat, låt folk göra som de vill och passar deras familj bäst
Är helt för att låta barnen ta eget ansvar och att åka bil 500 meter är så dumt. Sedan tycker jag inte att man själv inte har möjlighet att följa med barnen gör att det är mer eller mindre rätt att låta dem gå själva. Stå för beslutetet oavsett. På vår skola får de inte gå själva förrän vid viss ålder. Tycker även att det är trevligt att träffa personalen och kompisarna vid lämning och hämtning. En stor del av barnens vardag. Gå och cykla funkar utmärkt ett par km. Att följa barnen är inte samma sak som att curla. När det gäller andra saker är det en fin gräns mellan att låta dem vara självständiga och att bry sig lite för lite som förälder. Gympapåse-fine men avslutningar, uppvisningar och annat känns som ointresse som förälder. Dömer ingen och uttalar mig generellt. Tips är familjekalender. Barnen kan själv skriva in och du som förälder ser vad som är på gång. Även föräldrarnas aktiviteter finns med. Särskilt bra när barnen tagit körkort och det finns flera som använder bilen.
Du är så himla vettig! Jag curlar nog ifråga om att skjutsa barnen, men det till stor del pga att hela England där jag bor kräver att man curlar. Barn under åtta år får inte ens lämnas ensamma på skolgården förrän fröken släpper in dem i klassrummet… Sen är trafiken här helt galen, Alla kör fort och min ena son är så disträ att han definitivt skulle bli överkörd. Men jag håller med om att barnen behöver få lära sig att klara sig själva så de är redo när de flyttar hemifrån!
Jag är uppväxt i en missbrukarfamilj utan trygghet,ingen läxhjälp,ingen som lyssnade,ingen som såg till att jag åt,ingen uppmuntran,ingen kom på skolavslutning och julfest,de tog sig inte mina föräldrar tid för.När jag blev mamma själv var det svårt att inte hjälpa för mycket,mina barn skulle få allt som jag inte fått.Jag gör mycket för mina barn,hjälper dem med allt och är med på fotbollsmatcher,skjutsar dem till och från kompisar och träningar så jag är en curlingmamma helt enkelt.Men mina barn är empatiska,snälla,trygga och duktiga i skolan ändå så jag är en stolt mamma som ger mina barn en kärleksfull och trygg barndom,bara tiden som får avgöra om man lyckats bra. Också jag blev till människa fast jag inte fick någon barndom,kanske hade jag bara tur.
Nja det här med att gå själv till och från skolan skulle jag inte vilja att min dotter gör. Var en 11 årig flicka som nästan blev våldtagen här för några år sedan. Om dottern går tillsammans med kompisar eller syskon känns det såklart bättre. Dock gick jag alltid själv när jag var liten och inget hände:) men tider förändras.
Våldtäktsförsök, våldtäkt, mord, kidnappning, knivöverfall osv. händer barn då och då. Och inte sällan barn som går ensamma till eller från skola. Det är dessutom ett brott att som vårdnadshavare inte ha uppsyn över sitt barn om något händer. Det är få som tänker på det att dom faktiskt begår ett brott när dom släpper ut barn ensamma utan uppsyn OM något skulle hända. Nu är väl det ens minsta bekymmer om något händer i och för sig.
Oj, Är det ett brott, enligt vilken lagparagraf? Och gäller det tills de fyller 18 eller är den åldernbegränsad?
Ha lägg ner. Det är inte brottsligt att låta barnen gå till och från skolan ensamma. Lika lite är det inte ett brott att låta dem leka utan uppsyn. Skärp dig
Jättespännande inlägg! Jag har alltid tyckt som du, att curling är skadligt för barns utveckling. Sen läste jag nyss en artikel om att studier visar att curlade barn klarar sig bättre som vuxna. Studier är ju bara studier men det är alltid intressant när man ser resultat som pekar helt mot ens egna värderingar. Nu känner jag mig både kluven och förvirrad i frågan.
Hm.. Jo de klarar sig säkert skitbra, men jag tror att det blir på bekostnad av andra människor. Typ aldrig ställer in sin kaffekopp i diskmaskinen eller fyller på kopieringspappret;)
Haha, ja så kan det säkert vara! Jag tror studien är gjord i USA och där mäts ju framgång mest i pengar.
Jag skulle aldrig låta mitt barn gå ensam till och från skolan. Skulle inte kunna koppla av en sekund. Dom kan bli kidnappade eller möta en psykiskt sjuk person som attackerar dom. Tänk om nån hoppar på dom? Då har dom ju ingen vuxen som kan försvara dom. Tänk om nån försöker dra in dom i en bil. Vilken vuxen ska då försvara dom? Det är ju ofta det sker galna vansinnesdåd av psyksjuka. Det var ju en 10-årig tjej som blev kidnappad på väg till skolan in i ett hus där hon satt instängd i en källare. Det var för några år sen i Göteborg. Och nu var det ju nån 10-åring som hade blivit knivskuren på väg till skolan. För att inte tala om Engla som blev våldtagen och mördad när hon cyklade hem. Jag fattar inte hur man vågar släppa barnen ensamma ute med alla galningar som finns. Dom måste ju ha en vuxen vid sin sida som försvarar dom om nåt händer. Ett litet barn kan inte försvara sig själv fysiskt mot en vuxen. Ansvarslöst tycker jag att släppa barn ensamma.
Där tycker vi olika:) Man kan inte skydda sina barn varenda sekund, och det känns bättre för mig att försöka förbereda dem på att klara sig själva även i en akut situation.
Det kan hända skit överallt och när som helst, idioter finns i skolans värld med, men det tillhör ändå inte det normala och vanliga. Att ha ständigt katastroftänk är inget för mig. De allra flesta människor är vettiga och nån gång måste man släppa ungarna.
Ja tänk om och kring och att kometen kommer….det enda man lär sina barn när man inte vågar rusta dem för livet är…rädsla, oro och ångest. Heja Carola, så rätt tänkt hela vägen. Jag tycker UNT ska ta in det här inlägget som en krönika!!!
När jag läser din kommentar Sofie tänker jag: Men hjälp, törs du ens gå utanför dörren?
Att vara så himla rädd för andra människor kan inte vara lätt.
Alla vansinnesdåd som inträffar begås faktiskt inte av psykiskt sjuka människor, du borde inte dra alla över en kam. Det är sådan okunskap som föder fördomar om psykiska sjukdomar….
Haha, ”det är ju ofta det sker galna vansinnesdåd av psyksjuka”?! Eh nej, det sker inte ofta. Däremot uppmärksammas det ju såklart rejält NÄR det sker…
Förstår din poäng, men det du tycker är curling är inte ett val för många familjer.
De flesta skolor vill att föräldrar hämtar/lämnar i förskoleklass (och ettan också) till exempel. Har man inga storasyskon som kan sköta det, eller storasyskon som går på annan skola går det ju inte att lösa på nåt annat sätt. Är det då curling? Det tycker inte jag.
Samma sak med att ta sig själv till skolan. Det förutsätter ju att man bor nära och att vägen är säker. När jag var barn på 80-talet hade skolan en regel om att barn inte fick cykla själva till skolan förrän åk 4, pga trafiksäkerhet. (Mkt trafikerade stora vägar runt). Var det curling? Nä, jag tycker inte det heller.
Och nu, även om jag inte vill nåt hellre än att bo så att barnen har gångavstånd till skolan, så bor vi på landet. Det är en knapp mil till skolan. Vi skjutsar dom eftersom skolan ligger på väg till jobbet. Ingen skolbuss går, och länsbussarna passar inte i tider. Curlar vi våra barn? Nej, det gör vi inte. Vi har bara inte råd att bo nära skolan.
Jag fattar att det inte var så du menade, men ville ändå nyansera lite. Var glad att du bor nära skolan! Och att det finns syskon som hjäper till med hämtning/lämning! Det är ju underbart! Men just det handlar ju mer om förutsättningar än om man curlar eller ej. ?
Givetvis efter förutsättningarna:)
Jag tänker även mest på curling när det gäller klä på, av, ha reda på grejor, ta eget ansvar. Inte just bara skolvägen. Även om det fick bli det stora exemplet :)
Att hämta och lämna ungarna i skolan är egentligen minsta sortens curling så det var ett dåligt exempel .
Men har du haft barn på dagis?? ?
Jadå;) även jag har haft dagisbarn. Janelle och Patricia gick på dagis eftersom jag jobbade, och tvillingarna gick en kort period 15tim/v för att det rekommenderades för deras talutveckling. De slutade och började på kyrkis rätt snart:)
Varför ska han ha en eloge för att han åt det du lagade? Han var väl vuxen precis som du och borde väl tagit lika mycket ansvar för matlagningen? Låter som du curlade honom faktiskt.
Nä honom har jag definitivt aldrig curlat. Vi träffades som 17-åringar och flyttade ihop året efter, och han var lika usel i hemmet som jag, så jag ska väl iofs ha en lika stor eloge för att jag åt hans mat;)
Så speciellt vuxna var vi alltså inte. Han gjorde minst lika mkt som jag i hemmet, så var det alltid.
Att ta ansvar och dela på sysslorna behöver ju inte innebära att man delar upp allt arbete. Man kan ju fördela sysslorna. Vad jag förstått så jobbade P mycket i företaget medan C tog huvudansvaret hemma.