Detta med PK….;)
När lilla prins Oscars födelse annonserades av hans far – prins Daniel så lade jag inte märke till det, men tydligen hurrade de manliga journalisterna högt över det faktum att det var en pojke, och det snackades en del om det sen. Att det inte var PK. Men….gahhh, hur många barn har inte våra kungabarn fått? Typ tre och två är töser. Det är väl hur kul som helst med barn av båda sorterna? Eller menar man på allvar att journalisterna tyckte det var bättre med en kille? Nä, det tror jag inte faktiskt. Speciellt inte som den lille prinsen inte kommer bli kung, såvida hans storsyrra inte avsäger sig tronen så kommer vi att få en rad av drottningar här framöver.
Jag är rätt less på detta med att man inte får uttrycka sin glädje över att ha fått en pojke/flicka. Jag är övertygad om att de flesta av oss först och främst är glada över att ha fått ett friskt barn. Det är väl det primära som alla önskar och längtar efter. Men sen är det väl klart att man även kan önska sig ett specifikt kön. Utan att det på något vis behöver betyda att man inte vill ha det andra. Men som det blivit i dagsläget så är det så fult att säga att man skulle vilja ha en pojke eller en flicka. Fattar inte. Mest troligt, och allra oftast så älskar man sen det barn som kommer, oavsett kön och ev handikapp.
Jag snackar om folk i I-länderna där det inte spelar någon livsavgörande roll vilket kön barnet har, där det inte tex innebär en ekonomisk förlust att få en flicka som ska ha med sig en hemgift så småningom, det är kulturellt och går inte att applicera på alla länder. Och det behöver vi INTE ta hänsyn till här hemma. Det får liksom stå för de länderna.
Samma sak med barn med någon form av handikapp, jag vet att har man ett handikappat barn så älskar man det, men när man sitter där och är gravid så är det nog få som verkligen önskar sig något annat än ett välskapt, friskt barn. Och jag vet att folk kan dra denna diskussion in absurdum… Jag vet inte hur jag ska slippa undan alla arga kommentarer, men hoppas och tror att ni fattar vad jag menar. Jag tror på allvar att man älskar sina barn när de väl är här, oavsett kön, handikapp osv och att även om man önskade sig en flicka och fick en pojke så kommer kärleken. Kanske inte direkt, jag har flera vänner som varit helt inställda på att få det ena könet och sen fick det andra, och det kräver en omställningsperiod. Har man trott att man väntar en flicka och det ploppar ut en gosse så har man nånstans ”förlorat” en dotter. Hänger ni med? Det behöver inte innebära något alls, mer än ”Oj då, men jahopp, hej älskade unge” men kan även innebära ett trauma. Våra hjärnor är inte alltid våra vänner;)
Men till sist så brukar det rätta till sig, och kanske att det inte hade varit så jobbigt om det var okey att få sörja det barn som man trodde skulle komma, men fick ett annat. I stället för att låtsas vara glad över det man fick. Även om det är ett perfekt barn.
Okey helt ärligt nu…När jag väntade Jordan ville jag ha en tjej till:)
(Jag har sex döttrar och tre söner. )
När de sa på ultraljudet att det var en gosse så blev jag ledsen. Jag var fortfarande lycklig över att få ett barn till, men jag var ledsen över att det skulle bli en pojke. Varför? Tja, säg det. Det fanns inga fina killkläder i butikerna… jag var inställd på en tjej till.. jag hade aldrig fått bara en kille, Robban kom ju i par med en syrra;)
Och, kanske det viktigaste, det var annorlunda mot det jag var van vid.
Han var frisk och fin, men det spelade ingen roll, jag ville ha en dotter.
Det tog några veckor, där alla andra jublade över att det var en kille och jag sörjde min dotter. Sen gick det över, och jag var genuint lycklig över att vänta en son. Jag var glad över att ha fått reda på det på ultraljudet så jag deppade de där veckorna under graviditeten, i stället för när han var född. För mig hade det varit jobbigare. Jag säger inte att alla är som mig, men jag tror att man måste få acceptans för sin sorg, även om den i andras ögon är störtlöjligt. ”Vaddå? Du väntar ett friskt barn men är sur för att det är en kille? Tänk om han varit sjuk då??? Va? Va? Va?? ” Det hjälper liksom inte, tvärtom det bara skuldbelägger.” Fan jag är ju dum i huvudet på riktigt…”
Jag kunde inte prata med alla om det här, definitivt inte fadern;) men jag hade några som förstod, och det var otroligt skönt att få ”gnälla”.
När Jordan föddes hade jag för länge sen glömt bort att jag velat ha en tjej och han är och har alltid varit otroligt älskad. Han är en av mina prinsar ♥
När Jamie var på väg, var jag helt inställd på att det var en gosse, och hade inte alls samma känslor, tvärtom så tror jag att jag hade blivit lite deppig om det varit en tjej då;)
Känslor är ju inte de mest intelligenta eller relevanta, de bara ÄR :)
Förstår ni hur jag menar? Kan ni känna igen er?
Nu ska jag koka ägg, men var liksom tvungen att delge er mina djupa funderings så här på långfredagen:)
Hörs snart!
Bra där Carola. Katharina januch har ju skrivit en bok om detta & hennes längtan efter en dotter. När jag väntade första barnet var jag inställd på en pojke för alla sa att det var en typisk killmage men hade alltid föreställt mig att första barnet skulle vara en tjej. När bebisen väl var född var jag så lycklig men när dom sa att det var en tjej så rann tårarna av lycka. Jag fick min tjej trots allt. Jag hade älskat en pojke lika mkt men där o då var lyckan stor över min lilla tjej! Tror många av oss har dessa känslor, inget konstigt o ska inte vara nått skämmigt.
Hej! Jag frågade min mamma en gång om hon önskade sig en kille när hon efter två flickor väntade trean. Hon tittade på mej som om jag var helt störd å svarade: Jag önskade mej en frisk baby. Nu när jag själv har tre flickor förstår jag vad hon menar :) Däremot har jag nästan blivit beklagad av andra vilket är absurt när man svävar på moln över sin tredje prinsessa.
Men min man besviken vid ultraljudet, jag tycker att det var bra att han fick vara ledsen ett tag å bearbeta att det inte blev någon son för när flickan väl kom ut var han färdig med det och nu dyrkar han henne nästan löjligt mycket :)
Tycker absolut att man ska få kunna önska sig en kille eller en tjej!
Många säger… Huvudsaken barnet är friskt !
Det anser jag är en självklarhet att alla önskar sig ett friskt barn!
Jag är själv 5 barns mamma och barn nr 4 föddes med Downs syndrom och svårt hjärtsjuk, och lungsjuk! Obotligt!! Men ändå vid 5 barnets ankomst önskade jag mig en tjej…
Så jo man får önska sig det … Är barnet sjukt handikappat då får man ta tag i det när det är fött!!
Hej! Jag var en av de som reagerade över hejaropen och tyckte det var kul samtidigt som det störde mig att det bara var männen som hurrade… MEN. Det är inte det som JAG är upprörd över, det jag tycker är viktigt är hur samhället gör skillnad på tjejer och killar. Hörde ett mycket intressant klipp från P4: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=6381534 . Där hör man tydligt hur pressen reagerade när Oscar kom till världen jämfört med när Estelle kom. Jag förstår helt klart att man kan önska det ena könet men också älska det barn som kommer…
Hade det funnits möjlighet att få välja hade jag valt att endast få flickor eftersom jag ser mig själv som en ”flickmamma”. Kommer jag få pojkar istället för flickor när det är dags så kommer jag självklart älska pojken men jag kommer nog aldrig sörja OM jag inte får en flicka.
Journalisten (fotografen?) hade slagit vad om att det skulle bli en pojke, därav lyckoropet. Så det hade inte det minsta med könet att göra egentligen (förutom att han fick rätt då..) :-)
Nä, jag tror ju inte det:) men i flera omgångar har jag sett diskussionen och då har den liksom vridits så att det handlat om att vara opk. Jag reagerade inte ens på det utan fick höra det sen och det gapades då om hur fel det var.
Ja, media vill ju gärna göra det mer dramatiskt än det oftast är.. :)
Har inga egna barn så jag kan inte relatera till önskan om pojke/flicka men jag är av den bestämda åsikten att alla har rätt till sina egna känslor. :)
Men jag förstår precis vad du menar. Jag har alltid velat ha en dotter men fick först en kille, sen en till och sen en till….
Jag ÄLSKAR dom över allt annat i världen och skulle så klart inte vela byta ut dom mot alla flickor i hela världen men det var väldigt dubbla känslor varje gång det blev en kille. Glädjen över att ännu en gång fått ett fint, friskt och välkommet barn men en sorg över att det inte var en tjej… den sorgen är svår att förklara för hur man än gör så låter det så nonchalant och provocerande. Efter dessa fina pojkar tyckte vi att vi var en lagom stor familj och den där längtan och känslan av sorg över att inte ha en flicka gick faktiskt över. Så när det några år senare visade sig att vi ändå skulle bli en till i familjen så spelade det ärligt talat ingen roll vilket kön barnet skulle visa sig få. Min längtan efter flickan hade försvunnit någonstans. Vi var så inställda på att det skulle vara ännu en pojke och kände en stor och sann glädje i det. Det kändes häftigt att få vara mamma till fyra killar… Det visade sig dock att det var en tjej som fanns där i magen och ja, det var otroligt kul när det visad sig vara så. Det tyckte jag både då och nu, många år senare. MEN jag har aldrig älskat något av mina barn mer eller mindre pga kön. Sorgen har inte förmågan att älska och ta till sig sitt barn utan något annat djup där inne.
Lyxproblem :-). Jag tog aldrig reda på vilket kön barnen hade så jag var beredd på både ock vilket underlättade tycker jag. Min högsta önskan var att få friska barn och det fick jag <3. Hade de inte varit friska av ngt skäl hade de ändå fått all min kärlek och omsorg men i smyg hade jag nog sörjt att de inte var "friska". Jag hade en flicka och två pojkar och var beredd på en tredje när fyran kom…det blev en flicks och ja kanske innert inne var jag extraglad för det men jag vet inte det..
Jag är mamma till 4 pojkar och kan ärligt säga att både jag och min man hoppades vid tredje och fjärde killen att vi skulle få en dotter. Vet inte hur många tråkiga kommentarer vi fått eftersom vi ”bara” har killar. Samtidigt skulle vi inte kunna tänka oss att vara utan nån av våra älskade killar som alla trivs bra ihop och har ett speciellt band mellan sig. Trots stor åldersskillnad( de är 20,18,12,9), trivs de tillsammans och vi hittar på mycket kul tillsammans, ibland med de stora för sig och de små för sig, ibland alla tillsammans.
Jätteskönt att du tar upp detta ämne. När jag väntade mitt första barn spelade det ingen roll vilket kön det var. Vi tog inte reda på det och efter en lång och jobbig förlossning låg mitt barn på min mage. I all uppståndelse tog det säkert en eller två minuter innan någon berättade att barnet var en flicka men jag hade redan kallat barnet ”lilla älskling” och förundrats över vårt lilla mirakel. Att det var en flicka var roligt men väldigt sekundärt. Efter ett och ett halvt år blev jag gravid igen, mådde exakt som förra gången men i vecka tretton fick jag missfall. Jag är övertygad om att detta barn var en flicka för när jag efter några månader blev gravid på nytt mådde jag helt annorlunda. I vecka 18 tog vi reda på att det var en pojke och under stora delar av graviditeten mådde jag sedan dåligt av tanken på att jag skulle få en son. Jag ville inte ha en pojke, jag kunde inte ta hand om en pojke, förstå en pojke, leka med en pojke, fostra en pojke. Jag fick gå i samtal som hjälpte till viss del men när min pojke kom till världen efter en snabb men smärtsam förlossning ville jag ändå inte ha honom. I ett par timmar kunde jag inte ta honom till mig men efter ett samtal med barnmorskan släppte allt och sedan har det aldrig varit några problem. Idag är han världens finaste fyraåring men med en mamma som varje dag har dåligt samvete för de där känslorna att jag inte ville ha honom, och som måste berätta så ofta jag kan hur mycket jag älskar honom.
Du har rätt, åtminstone i mitt fall var det så. Jag födde en frisk och fin flicka, men när hon var två dygn skulle vi bara träffa läkaren innan vi åkte hem. Istället för att åka hem fick vi beskedet att hon har Downs syndrom. Jag blev helt kall. I flera dagar. Pappan fick stå för kärleken. När hon slutade andas en natt slog kärleken till med full kraft, och jag kunde älska henne men samtidigt sörja det barn jag inte fick. Det ”friska” barn som jag aldrick fick. Det händer än idag, speciellt när hon får slita och kämpa, att jag blir ledsen-men det är mest för att hon får kämpa så hårt för att få höra till, att andra människor med vett och vilja ställer henne utanför. Men, människor utanför det normativa behövs också i samhället. Jag är så glad i min flicka nu och när jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur jag tänkte-men acceptera, det kan jag.
förstår allt du skriver.. Har en 10 årig kille m Downs s känner igen allt med att försöka lära sig att acceptera !!
Lycka till m tjejen med den extra kärleks kromosomen ❤️
❤️
Självklart förstår jag och håller med om att det är naturligt att önska sig ett visst kön. Samtidigt kan jag inte riktigt förstå att man helt ställer sig in på den ena sorten och sedan blir ställd när det visar sig vara den andra sorten. Vad grundar man sig på liksom? Annat vore det om man på ultraljudet fått veta att det är en sort men sen visar det sig vara den andra sorten. Det är min stora skräck för då har man ju på riktigt förberett sig för den ena sorten. Jag tycker också att det är självklart att önska sig barn av båda könen för flickor och pojkar är ju olika till sättet oberoende hur könsneutral man försöker vara och det ser jag som en styrka och rikedom. Man kan ju inte bestämma själv vilket kön man ska få utan får vackert finna sig i att ta det man får och det har aldrig varit ett problem för mig trots att kag nog har haft önskningar men jag kan tycka att omgivningens tjat kan vara rätt jobbigt. Först borde de två första vara av olika kön och sen borde man få två och två så de har sällskap av varandra… Visst kan jag också se poängen med att få två av samma kön efter varann men om man bestämmer sig för att försöka få ett barn så måste man ju vara beredd på att det inte är säkert att det blir enligt något logiskt system utan man kan få en hel rad av samma sort. Att man själv kan känna en besvikelse och sörja det man inte fick trots att man älskar det man får istället är helt naturligt tycker jag även om jag inte råkat ut för det men att grannar och avlägsna släktingar ska ha åsikter om könet det kan jag inte riktigt förstå. Det skapar bara en press för föräldrarna.
Förstår precis vad du menar! Är själv sex-barnsmor och har en kille o fem tjejer.
Efter två pojkar så blev jag överlycklig över att få en tjej !! Ärligt så blev jag gladare över att det var en flicka än om det varit en pojke !! Men det vågade jag nästan inte säga ;-) . Sen kom det en pojke till ! :-)
Förstår och håller med.
Känner så igen mej i det du skriver. Vid första graviditet trodde vi att bebisen i magen var en kille men ut kom en tjej. Inga problem, jag var nöjd och glad och hade nog varit lika glad över en kille.
Vid andra graviditeten trodde vi att det var en tjej i magen, men vid ett sent UL visade det sig att det var en kille. Jag måste erkänna att jag blev lite ställd. Jag hade varit så säker på att vi skulle få en flicka till. Eg. vet jag inte varifrån jag fått det, men tror det berodde på att jag själv bara har systrar, min moster har bara flickor och min mamma har bara en syster.
Jag förstår ju att det inte är så det funkar (om det blir kille eller tjej), men på nåt vis trodde jag nog att då jag fick en tjej första gången så skulle jag också bara få tjejer.
De där veckorna jag fick före förlossningen var nog bra, de behövdes för att hjärnan skulle hinna med och ställa in sig på att det var en kille vi skulle få.
Det märkliga var (precis som du skriver) att jag rätt länge efteråt sörjde tjejen vi inte fick… Jag ville absolut inte byta bort sonen, men det kändes lite som att jag mist dottern jag väntat? Som att jag borde ha fått två barn och av nån anledning bara fick med mej det ena hem…
Då jag väntade barn nummer tre hade jag insett att jag alltid gissar fel på kön och var inte lika inställd på vilket kön vi skulle få som jag varit vid de tidigare graviditeterna. Liiite hoppades jag på en kille, mest för att jag tänkte att bröderna i så fall skulle vara nära varann i ålder och ha mycket glädje av varann. Vi fick en kille till och den gången kändes det helt bra. Så skönt att slippa känna så som jag gjorde efter den andra förlossningen.
Som tur är har jag underbara vänner som jag kunde prata med, det sista man behöver är ju att någon kritiserar en för hur man känner…
Jag har två grabbar. Ville absolut ha en grabb till när tvåan kom. Vi pratade löst om en trea när de var mindre, men det vi valde att avstå. Hade det funnits en 100%ig chans på kille hade vi kanske jobbat på det. Jag vill absolut inte ha döttrar och det står jag gladeligen för. Varför skulle det vara fel av mig?
Jag har mer känt att det är omgivningen som tycker att man borde vilja ha båda könen. Vi fick nyss vårt femte barn. Vi hade fyra grabbar innan och nummer fem blev otroligt nog en tjej. Det trodde jag inte. Jag har skojat och sagt att blir det en kille är jag nöjd men blir det en tjej så vill jag ha en till tjej… Och så blev det en tjej. Men omgivningen ”tjatar” om vilken tur att det blev en tjej… Jag är förstås jätteglad att det blev det och att jag förhoppningsvis kommer att få bli mormor och inte ”bara” farmor. Men omgivningen blev nog gladast. Nu gäller det att kunna göra en till tjej då… Hm… Inte lätt.
Kan förstå tanken och tycker att det är viktigt att få känna så men förstår inte varför en av varje är så viktigt för många. Jag har en syster och eftersom vi är nära i ålder och av samma kön så har vi askul ihop, hon är min bästa vän helt enkelt. Skulle jag ha turen att ens få några barn så skulle jag gärna ha av samma kön, oavsett vilket.
Tack för en bra blogg!!
Kram
Jag förstår precis vad du menat. Jag är utbildad förskollärare och väldigt genusmedveten och tycker verkligen att det inte spelar någon roll vad som sitter mellan benen. Men, jag har alltid velat ha en tjej ändå. När jag blev gravid kände jag på mig direkt att det var en pojk och fick det bekräftat vid rul också och jag har aldrig sörjt att det inte var en flicka. Men, jag önskar mig fortfarande en tjej och kommer absolut sörja om jag inte får någon tjej i framtiden. Det innebär inte att jag inte älskar min son nu, han är tveklöst det bästa som hänt mig. :) jag tror att anledningen till att jag så innerligt önskar en dotter är relationen jag har till min mamma idag. Hon är min absolut bästa vän i alla situationer och även om jag såklart önskar den relationen med min son i framtiden också så känns det som att det är mer troligt att det skulle ske med en dotter. Men hey, jag kan ha fel – time will tell ;)
Jag tolkade det som att de jublade över att det var en kille så att de nu hade en av varje. För visst är det väl så att man vill ha både killar och tjejer. och visst är det som du skriver. Ett friskt barn är det viktiga men sedan tror jag också att de flesta har en önskan om kön. Särskilt när det är andra barnet!