Familjen Annorlunda

I måndags eller om det var tisdags(?) fick jag ett mail om en krönika på Aftonbladet som tydligen nämnde mig, skriven av Malin Wollin. Eh, jaha, okey, vi känner inte varandra så jag fattade ju inget:)

Ni hittar Malins krönika här, och för att jag känner er och vet att ni annars kommer fråga;) så kopierar jag in den här under..:)

Jag var trött som sjutton, seg i huvudet, uppe i norr med ingen täckning och dåligt wi-fi så det tog ett tag innan jag hade fått ihop tankarna och börjat koppla ihop dem med att jag ju faktist gjort en intervju med Aftonbladet…åh fan…och så letade jag reda på den:)

Så här skriver alltså Malin Wollin, en kvinna jag tycker är väldigt klok, och jag läser och håller med i det mesta hon skriver. Kopierat från Aftonbladet.

 

När vuxnas välstånd blir viktigast i livet

Att skaffa många barn är ett val av livsstil. 
Hej då till mig själv och vad jag tycker är viktigt. Hej till nio människor som är mitt ansvar, nio liv att inte fucka upp, nio känslolägen på samma gång när klockan är 17:30 en tisdag i februari och yngsta barnet hade öroninflammation hela natten.

Hej då till att vara en förälder som andra, som spelar innebandy på torsdagarna och förverkligar sig själv på jobbet. 
När människor pratar om storfamiljer sprutar fördomarna. Jag har hört mer föraktfulla ord om Familjen Annorlunda än om föräldrar som super och slår sina barn.

 Jag har svårt att förstå aversionerna. Jag beundrar föräldrarna med familjer som vågar blir så stora att vi med normativa barnaskaror känner oss som singel i city i jämförelse. Att skaffa barn är i någon mening att bli fast. Fantastiskt fast och fästad vid en person, fast på en plats, fast vid ett liv som ska passa den som liten är.

 Att skaffa nio barn är att vara jättefast. 

Och jag är så himla ledsen men hitta en annan kvinna och välja bort att vara förälder är inte ett alternativ. Sätter man ett tvåsiffrigt antal barn till världen har man avsagt sig rätten att ”drabbas av passionen”.
Ett val av livsstil. Och föräldraskapet är beständigt. Ständigt. 
Vi lever i en tid då vi tycker om att pratar om barnens lycka men i slutändan är de vuxnas personliga välstånd alltid prioriterat. Det mår tydligen barnen bra av. Barn mår bäst av att pappa är lycklig med en annan kvinna, är han glad så mår vi bra!

 Jag har fyra barn och ibland, bara ibland, händer det att jag slås av tanken ”Vad har jag gjort!” Tänk om vi skulle separera, har jag råd med ett boende så att alla får ett rum? En femma alltså? 

Och klarar jag mig känslomässigt att vara ensam när det är en söndagskväll och alla bråkar med alla och ingen vill sova och ”kan du slå in min mattebok?” klockan 22:11?
Nej, det gör jag inte. 
 Så jag vårdar min relation och tänker goda tankar. 

Och i ett hus i Uppsala sitter Carola med nio barn och tycker om sitt liv. 
Jag är inte ett dugg orolig för niobarnsmamman som blev ensam med ansvaret och skorna i hallen och tusen mjölkpaket i all evighet.
Amen. 

 

Eftersom jag var så jäkla seg i huvudet var jag tvungen att fråga min kursare om det var positivt eller negativt mot mig, och hon tyckte det var en hyllning till mig, så det hoppas jag att det är:) (?)

I så fall, tack Malin :)

Jag håller med dig oavsett:)

 

Sen läste jag intervjun med mig själv, den hittar ni här på Aftonbladet.

Eller så läser ni det jag kopierar här:)

 

Bilden hör till artikeln och är tagen av Patrik Lundin.

Jag har världens bästa liv”

Carola, 45, lämnades ensam med sina nio barn

Vi har sett henne i tv, pusslande med vardagen i storfamiljen.

Efter tv-serien ”Familjen annorlunda” blev dock livet för ­Carola Wetterholm, 45, lite annorlunda.

I dag är hon ensamstående med NIO barn.

– I början var det förstås tufft, säger hon.

Blotta tanken på att behöva gå på 18 utvecklingssamtal om året skulle nog få en majoritet av alla föräldrar att tänka om.

Men niobarnsmamman Carola räds inte högar av leriga skor, fritidsaktiviteter, syskongnabb, gympapåsar, matsäckar eller milslånga matlistor. Hon gör dessutom allting själv och skulle inte kunna tänka sig att leva på något annat sätt.

Skulle ha varit två

– Jag är så van att ha många barn omkring mig att jag inte förstår hur livet annars skulle se ut, om det inte var lite rörigt, säger hon och skrattar.

Men planen var förstås en annan. Egentligen skulle de vara två om att rådda livspusslet. Men exmaken lämnade familjen för två år sedan.

– Han flyttade hem till en annan kvinna. I början var det förstås tufft, det var ju inte så jag hade tänkt att livet skulle bli, men barnen och jag har det bra. Vi klarar oss fint nu.

Carola säger att hon alltid drömt om att ha en stor bullrig familj. Och att vara mamma är fortfarande det absolut roligaste hon vet.

– När jag och mitt ex började dejta sa jag att jag ville ha sju barn. Från början tyckte han att det räckte med ett. Men i stället blev det nio, fortsätter hon och säger:

– Det är konstigt, men egentligen har jag aldrig känt att det har räckt eller att jag är klar, så det hade nog kunnat bli ännu fler. Men nu börjar ju åldern ta ut sin rätt och jag har ju inte heller någon man.

• Går det över huvud taget att dejta som 9-barnsmamma?

– Det är nog svårt (skratt). Jag rör mig ju inte på den sortens jaktmarker och jag har jag inte så mycket tid över. Jag tränar, pluggar och umgås med barnen. Men visst, skulle det komma en trevlig drömpris och knacka på dörren, så vet man aldrig vad som händer.

• Hur reagerar folk när du kommer gående med nio barn?

– Det händer ju väldigt sällan att alla är med. Och det brukar räcka med att jag är ute med fyra av dem för att folk ska tycka att jag har många barn. En del får så klart en chock när jag berättar att jag har fem till, men i stort sett är alla positiva och tycker att det är roligt med en riktig storfamilj.

För att klara av sitt hektiska mammaliv finns det vissa grundstrukturer som måste funka. Carola har exempelvis tidigt tränat barnen på att ta eget ansvar för läxor och gympapåsar.

Lagar allt själv

Maten lagar hon alltid själv, även om hon på senare tid börjat fundera på att involvera de stora barnen mer i matlagningen.

– Jag tycker själv att jag har världens bästa liv. Mina barn ger mig energi och får mig att orka.

• Du har ju dina barn heltid, känner du aldrig att du behöver ­vara ensam?

– Egentid är ett väldigt konstigt uttryck. Jag förstår inte varför jag skulle må bättre av att vara ifrån mina barn? Om jag får ett par timmar över att kolla på en bra film i fred är jag nöjd.

 Åsa Passanisi har skrivit den.

 

Jag känner mig väldigt rätt citerad i den här artikeln:) Åsa var en fantastisk trevlig reporter och jag är så bra på att babbla och svamla på, så att hon fick till nåt vettigt är skickligt.

Sen den publicerades så har jag fått så många klappar på axeln, både IRL och virtuellt att jag blir alldeles tårögd, ni är fantastiska. ♥♥♥♥

 

Jag HAR världens bästa liv! OCH jag har dessutom ett rent samvete och sover gott om natten:) Jag skulle aldrig göra på något annat vis om jag fick den möjligheten utan jag skulle göra samma val igen, möjligen skulle jag INTE krypa och backa för en idiot jag trodde var på väg in i väggen/sjuk/deprimerad för att jag trodde att han behövde lite utrymme för att sen kunna finna styrka i vår kärlek och familj igen.

(Man kan ju ängsligt undra vem som var den största idioten, han eller jag;)?)

Mitt liv kan säkert ses som helt rubbat för andra, så det är ju tur att det är jag och inte de som lever det;) Jag älskar mitt liv, men skulle gärna se att vissa problem som stör löser sig och försvinner i tomma intet, då vore det lite enklare.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :)

Säger som citatet Paolo lade upp på instagram:

Lite så;)

Men jag skulle som sagt inte gråta om mina problem löste sig, såklart:)

 

Jag har världens bästa liv och jag har ett rent samvete, vad mer kan man begära?

Amen på det:)

Natti natti:)