Fya vad seg jag är, förkylning är ibland väldigt utmattande. Jag föredrar alltid en vanlig förkylning framför allt annat elände, men när man väl är där, så är det segt. Jag är inte speciellt dålig, snuvig och lite hosta, men helt sänkt.
Sover inte på nätterna, igår klev jag upp och skådade en fullmåne…och började fundera på om jag är en sån som inte kan sova när den är full? Tja, kanske det :)
Ligger och vänder och vrider mig till sisådär fem, halv sex..och sen är jag ju i väldigt fin form när klockan ringer 7. Hehe. Givetvis snurrar tankarna som en värsta mardrömskarusell åxå när det inte går att sova…:( Idag somnade jag till bara för att vakna några minuter senare kl. 06 av att Jordan och Novalie viskade i vardagsrummet, och när jag kikade ut till dem satt de tätt ihop i fåtöljen och såg på Tv ♥ Jordan hade ramlat ur sängen och blött näsblod, lilla killen…och han är jätterädd för blod, så han hade varit ledsen såklart, och öm och svullen om snoken ;)
Eftersom de var vakna, så överlämnade jag väckningen av övriga klockan sju till Novalie, och stapplade tillbaka in och somnade, och sov som en stock:) Jag märkte inte ens att Jamie vaknade, jag brukar åtminstone registrera det, men idag var det för fullt av snor i öronen tror jag, så han lyckades ta sig upp obemärkt. Men han har faktiskt stillat till sig lite så det är inte värsta kaoset om han är ensam i ett rum längre än två sekunder:) Nu sitter han och Jordan och ser på TV och väntar på sin välling. Eller gjorde idag…det är ju inte så att jag chansar ;)
Jag var uppe i några timmar, sen lade jag Jamie, och eftersom Jordan somnat i en fåtölj efter den tidiga morgonen så kröp jag ner på soffan med en bok, en kopp kaffe och en filt, och läste tills kaffet var slut…sen somnade jag :) Och sov i två timmar! Vaknade efter Jordan men långt före Jamie :)
Fy farao, i morgon är jag frisk! Det här är för tråkigt. Inte ens kaffet är gott, och då jäklar är det illa ;)
Jag läser era kommentarer ♥
Ni vet inte allt, ni vet inte ens en bråkdel, och en del av er vill försöka lägga skuld på mig. Ja, det kanske är naturligt.
Jag känner igen mig i en rad som James Blunt sjunger…. Your love is like a soldier, Loyal ’til you die (Bonfire heart)
Exakt så var min kärlek, för mig fanns inte ett alternativ som heter Ge upp, det har aldrig funnits. Efter 26 år, och nio barn så har man måhända inte en glödande passion, men man borde ha något annat, något större…. en lojal trofast kärlek. Grundat på alla år tillsammans , på allt vi varit med om tillsammans. Våra barn. Jag tvivlade aldrig. Jag hade älskat honom livet ut.
Utan honom kände, och till viss del, känner, jag mig oskyddad och utlämnad. Men, och den här känslan är större… Jag klarar ALLT utan honom. Han är oviktig nu. Han har valt, och jag anpassar mig. Han sätter upp spelregler, som han sen själv inte följer(?) men jag följer dem. Jag gör allt ”by the book”. Givetvis för barnens skull.
Men, jag kommer aldrig någonsin att förlåta. Varför skulle jag? Vad skulle bli enklare då? Skulle jag må bättre då? Troligen inte. Det han gjort är ett svek, på ett sätt ni inte kan förstå. Jag kanske kommer till en punkt då jag känner likgiltighet, men jag kommer aldrig förlåta honom. Det är han inte värd. Inte hon heller för den delen. Det beror inte på att han lämnade mig, utan det beror på det sätt han skött det hela. Av alla möjliga sätt så valde han det som skadar mest, både mig och barnen.
Ni kan vara säkra på en sak. My love is like a soldier, Loyal ´till you die. :) och det gäller inte längre honom, men det gäller mina barn.
Jag har nio barn som betyder mer än livet självt för mig, och för dem gör jag vad som krävs. Det är med deras bästa för ögonen jag agerar. Det har jag alltid gjort, och det kommer jag alltid göra. Jag är inte intresserad av att göra något som de skulle må dåligt av, och jag är heller inte ett dugg intresserad av att de ska bli sårade bara för att någon annan ska må bra. Jag följer alla lagar och regler som finns, och med barnens bästa i fokus. Det behöver ni aldrig någonsin tvivla på.
Men nu är jag less på deppigheter! Över till annat! :)
Jag fick tillbaka mitt uppdrag i Administration2, med ett stort A i betyg:) :) Däremot ett B bara i Personaladministration, som jag diskuterat med läraren via mail nu på kvällen, jag anser att det hon slagit ner på är ganska så felaktigt, det fattades uppgifter för att göra det som efterfrågades, men ni vet ju hur lärare är…de har alltid rätt ;) Och ja, jag har kanske fått lite hybris, men jag vill ha A i allt nu :)
Nu är det examination på torsdag, och det är i Administration 2….jag är taggad, men skitnervös, och eftersom jag är seg som fasen så kan jag inte riktigt plugga på heller….så jag vill verkligen vara pigg i morgon!!
Jag vill dessutom åka på musiklek, och jag måste oavsett vad handla….det är tomt i skåpen,jag vill städa och jag vill göra massa annat än snora :)
Kanske börjar jag bli lite trött åxå…men eftersom jag sovit större delen av dagen, och den del jag varit vaken inte gjort några stordåd direkt så är jag inte direkt sömnig :) Kikar på House nu, och sen blir det hopp i säng, så får jag väl ligga där och vrida mig…
Idag fick jag lov att ställa in Robbans utvecklingssamtal, surt, men det var inte läge att ta sig dit och sitta och försöka lyssna…det blir nästa vecka i stället.
Snön ligger kvar?? Jag har vägrat skotta för jag förutsatte att den skulle försvinna, men kanske att jag måste skyffla lite i morgon..? Nä, fan heller, jag kör fram och tillbaka med bilen på uppfarten några gånger istället, hehe.
Jaja, det visar sig i morgon, både hur jag mår, och om det smälter! Jag håller tummarna :)
Nu är det sista reklamen på House…så det är väl dags att sova snart….
Jag säger Natti natti :)
Mina barn har en pappa som agerar på liknande sätt som dina barns pappa. Vi har tre barn ihop. Jag valde för 5 år sedan att lämna honom. Han har alltid satt jobbet först och knappt tagit semester på sommaren för att umgås med sin familj. När vi separerat bodde vi tre min från varandra men han hade bara barnen varannan helg eftersom jobbet gick först. Han hade ju inte tillbringat så mycket tid med sina barn, då 10, 7 och 3 år, så det blev ofta enorma konflikter de helger barnen var hos honom. Särskilt med de två äldsta. För 1,5 år sedan träffade han en ny tjej, han är 44 och hon nyss fyllda 20. Hon flyttade in hos honom direkt innan barnen ens bekantat sig med henne. Barnen fick anpassa sig och acceptera att hon bodde där och nu även bestämde där. Det blev katastrof! Barnen ville inte vara där, kunde inte sova där m.m. Det slutade med att barnen var där en dag var tredje helg till slut och de två äldsta valde att inte ens åka dit eftersom de tyckte att deras pappa svikit dom. Pappans agerande mot att barnen visad sin besvikelse blev att han valde att flytta till tjejens hemort 6 mil bort och även lämna över vårdnaden av barnen på mig. Det sista gjorde mig inget då jag ändå alltid gjort allt vad gäller barnen. Pappan tjej blev även gravid snabbt och nu har de en nyfödd son som mina barn aldrig kommer att träffa. Pappan träffar vårt yngsta barn var tredje lördag, de två äldsta vill varken se eller prata med honom. Det sorgliga är att han inte förstår varför de är arga!?! Jag har som du Carola alltid haft mina barns bästa i tankarna. Deras bästa och vad de velat har alltid vägt tyngst för mig. Och det är pappan som kommer bli förloraren i det hela. Barnen kommer stå dig nära, det är till dig de kommer åka när de skaffar egna familjer. Jag kommer heller aldrig förlåta mina barns pappa för vad han gjort mot barnen, hur kan man lämna sina barn och sätta en ny kärlek främst? Jag känner bara ”karma”, en vacker dag biter det honom i arslet. Och jag hoppas det kommer kännas rejält! Jag vill att han ska känna samma smärta som barnen gjort och samma smärta som jag känner när jag ser hur ledsna mina barn varit pga hans agerande.
Man behöver inte förlåta om man inte känner att det medför att man själv mår bättre. Sveket kommer att blekna och kanske kommer du även till insikt att det är bättre för dig att glömma och gå vidare och inte låta vad han gör eller inte gör påverka dig. Ert liv tillsammans är över och ni går båda vidare. Sedan tycker jag att man även kan komma ihåg de bra stunderna. Man är knappast ett par i 20-25 år om inte något varit bra. Ibland gör det ont att tänka på det som var och ibland är det fina minnen, särskilt för barnen. Jag har tyckt att det har varit skönt att vad min fd man gör efter skilsmässan är inget som angår mig. För mig har det varit bra. Det jag är intresserad av är det som rör barnen. Resten är hans privatliv av vilket jag inte är en del längre och har heller ingen rätt att tycka till om det.
Har förstått att den situation som föreligger nu inte är något som du tycker är optimal och undrar därför hur du skulle vilja ha det?
Delad vårdnad med delat boende 50/50 och delat ansvar för den dagliga omvårdnaden och den ekonomiska vårdnaden om barnen 50/50? Om inte, varför och på vilket sätt skulle du vilja att ert framtida liv med barnen på olika håll såg ut?
Brukar aldrig kommentera här. Jag vill inte säga åt dig vad du ska göra, det vet du nog bäst själv, du är ju en redig kvinna, men jag kan berätta varför jag, efter en tid av ilska, sorg och tårar, bestämde mig för att förlåta. Jag bestämde mig för att mina barn aldrig ska behöva känna att de inte vill ha kontakt med sin pappa för att då blir mamma ledsen. Aldrig utsätta mig själv för att de smusslar och lägger på luren när jag kommer in i rummet. Att de aldrig ska behöva känna att de måste välja sida eller förälder. Att de kan älska den delen av sig själva som kommer från sin pappa och se tillbaka på de ljusa stunder som vi hade som familj som något bra och positivt, annars skulle det färga hela deras upplevelse av sin barndom och det ville jag inte. Att de skulle känna att de kan prata med mig om sin relation med sin pappa utan att jag fick det att handla om min relation med honom. Där landade jag. Till slut. Och det tror jag räddade situationen för oss. För så självisk och lat som han är hade han aldrig bibehållit en relation med dem om han hade behövt gå genom en ilsken och sårad före-detta varje gång. Då hade flyktbeteendet kickat in och han hade varit borta. Att ta konflikter är inte hans grej liksom. Nu, 13 år senare har de kontakt. Inte fantastiskt eller särskilt regelbundet men han finns där och hade han inte gjort det hade han lämnat ett hål efter sig, det vet jag. Även fast han är ett kräk (men det säger jag inte till dom;). Tack för en bra blogg, för att du delar med dig av dig själv och för att du är den du är. En frisk fläkt i min vardag.
Precis samma erfarenhet som du, att förlåta är ju som du säger inte samma sak som att acceptera och rättfärdiga det som hänt utan enbart ett sätt att få en framtid att fungera på bästa sätt. Mitt livs bästa beslut utifrån den situation jag (och barnen) hade hamnat i.
Fint skrivet. Jag tror att det är sånt som kommer med tiden eller så är du väldigt storsint av dig. Kanske är det som dr Phil brukar säga att någon måste vara hjälten och reda upp och försöka att ordna det som gått snett utan att tänka på vem som gjort fel.
Har svårt att förstå att en pappa kan bete sig så här. Har man satt barn till världen så får man banne mig vara med och ta ansvar för dem, både ekonomiskt och socialt, man kan inte bara fly från allting. Tur att du är en duktig mamma och sköter det på bästa sätt. Finns det ingen farmor och farfar som kan avlasta dig ibland, eller är det samma skrot och korn?
Ha det så bra som det går.
Det är alltid den övergivna som har det mest jobbigt. Tänk om han hade dött då hade du varit i samma situation som idag, ensam med hela familjen. Jag undrar om dina tonåringar läser din blogg? man ska ALDRIG dra in barn i vuxenproblem sånt klarar de vuxna av själva. Barn ställer frågor och man svarar efter ålder och deras förmåga att förstå utan att baktala den andra föräldern hur bitter man än är och alla detaljer behöver dom inte veta. Umgänget med barnen kommer säkert igång, men först måste nog allt lugna ner sig, hur ska hämtning och lämning kunna fungera om det finns ett hat mellan de vuxna. Hoppas Perra o du kan sätta er ner en dag och prata igenom allt. Det är svårt att ta någons parti när man inte vet den andres version, jag tror att ni har det tungt båda två, var och en på sitt sätt.
Jag kan förstå att man kan känna sig smickrad och eftertraktad av det motsatta könet.Däremot så är inte gräset grönare på andra sidan och det blir vardag även i det förhållande. Jag kan tycka synd att han tror att det är bättre nånannansstans när det sitter i honom själv.Familjen är väl viktigast!! Det hinner ifatt han vad han gjort. Var inte bitter. Må så gott!! Krya på dig!
Carola: Jag kommer aldrig att bli bitter, inte på riktigt, bara nån gång ibland då och då :) Jag föredrar Dont get mad, get even….och min tid kommer ;)
Underbara människa!! Så klokt skrivet Kram
Skit i alla elaka kommentarer!! Du är en helt underbar person som står med fötterna påjorden.
Önskar så att vi kunde träffas med alla våra barn. Jag väntar nr 6 :) Stor kram till dig vännen <3
Håller med Caroline här uppe, det är också bra med ilska. Den hjälper en att komma vidare, så att man inte bara lämnar att ligga i nån säng och tycka synd om sig själv :). Och vad då, varför ska du förlåta honom nu REDAN om ens nånsin?? Kom igen, du har väl miljoner andra saker att fokusera på just nu. Är det någon som ska krypa tillbaka och känna ånger så är det väl han??
Var snäll mot dig själv i stället Carola. Kom ihåg att DU är värdefull, du har försökt göra det bästa av situationen. Det är du som har varit modig och tagit allt ansvar. Ingen lätt sits för dig alls.
Kramar :).
Hoppas du kryar på dig snart! Att ett förhållande tar slut är ju tyvärr sånt som händer, men man gör väl slut med den andra föräldern inte med barnen…. Kan inte fatta hur man klarar av att göra så :( Kramar till dig dig och barnen!
Nej gud nej… är trött på folks tjat om att förlåta. Det viktiga är att man kan plocka upp så många bitar som möjligt av ens eget liv och gå vidare. Att förlåta kanske funkar för vissa. Men jag tror det är sunt med ilskan också på nåt vis. Det ger en lite av ett jädra anamma. Man får vara arg, ledsen, besviken och sårad. Vi är bara människor.
Man kan förlåta utan att för den skull någonsin acceptera eller rättfärdiga det inträffade, förlåtande gör man för sin egen skull för att se framåt och gå vidare. Det är extremt svårt men det går.
En varm kram o krya på dig så hoppas vi att du mår bättre när det är dags att stiga upp <3
Kramar fr Skåneland