Familjen Annorlunda

För att vakna på morgnarna så brukar jag plocka fram mobilen och slökolla igenom typ instagram och Facebook. Antar att jag inte är ensam om det… ;)Har jag bråttom så struntar jag i det, men oftast så kvicknar jag till rätt lagom. I morse så dök den här bilden upp som det första jag såg. Kass mobilbild.

Det är från skolavslutningen 2013, för fyra år sen alltså.

Ni vet vad som hände det året. I februari så reste sig min man och gick. Från mig, men även från barnen. Och den här bilden skar till rakt in i hjärtat. Hur i hela friden kunde han?? Hur faaaaan kan man bara lämna de här tre småttingarna? De var inte fyllda 2,4 och 6 år. Alla fyller senare på året.

Förutom de här som inte var skolbarn då, utan var hemma heltid med mig, så hade jag ju även sex skolkids.

Det är för mig så obegripligt, hur kan man som förälder bara dra? För det var så det var, det finns inga förmildrande omständigheter av något slag. Han gick. Utan ett ord, utan en förklaring, utan att svara på barnens frågor. Eller mina. Svarade inte på sms, eller om man ringde. Försvann liksom från jordens yta.

När den här bilden togs så visste inte så många, men väldigt många spekulerade. Vi hade alltid varit båda två på alla avslutningar så massor av folk frågade efter honom, och jag stod där och ville inte vara någon ”partypooper” Vad fan säger man?

”Nämen han drog ju, jag har inte sett honom sen i februari.” Det funkar liksom inte, inte en sån här dag.

Man kan inte göra så mot folk som är glada och ser fram emot en fin avslutning. I stället slingrade jag mig, och svalde gråten.

Länge, länge trodde jag att han gått in i väggen, fått en depression, en psykos kanske. Jag försvarade honom med det, men han har alltid hävdat att han är och har varit fullt frisk hela tiden.

Så då var han väl bara…vaddå? Elak? Inte vet jag.

Men ibland kommer en käftsmäll så här, ofta i form av en bild. Ungarna ser ju deppiga ut, men det var de inte, de var skittrötta;) Men JAG var deppig. Jag var så långt under isen som man kan vara, och som jag kämpade för att hålla nästippen över vattenytan. Fy faaaaaan.

De där små ungarna…. bara stänga dörren och kapa banden. Band som inte finns där idag. Vissa av barnen har inte pratat med honom sen februari 2013. Flera av dem har bara kallpratat så kort som möjligt. De minsta har ju nån form av relation, men jag är osäker på hur de egentligen uppfattar den. Är han en pappa, eller bara en rolig gubbe som gör coola grejer med dem?

Tiden läker inte alla sår, inte på långa vägar, men den gör saker uthärdliga. Man läker på nåt vis, det gör man. Jag är en annan person idag, men jag trivs väldigt bra med den personen :)

Jag kan vakna och somna med gott samvete, jag har gjort allt för att mina barn ska må bra. Jag har säkerligen inte gjort alla rätt, men jag har försökt göra rätt, och det räcker väldigt långt.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men just nu är det väldigt VÄLDIGT mycket skilsmässor runt mig. De berör inte mig personligen, vilket jag är tacksam över, det känns som att jag haft mitt av otrohet och skit.

Men det berör vänner och bekanta, Och då blir jag ledsen för deras skull, för jag vet ju exakt vilket jävla helvete det är. Vad det är de är mitt uppe i, vad de måste igenom. Hur den där ångesten river och sliter och hur det påverkar allt. Jag fattade aldrig det innan jag själv satt där. Ingen kan föreställa sig det.

Det är olika slags skilsmässor, dels de rätt schyssta, men även de fula. Varför?

Mycket otrohet från män… I flera fall otrohet men de vill ändå ha sin fru kvar. Jojo, den där kakan, man vill ju gärna både äta den och ha den kvar. Men det funkar sällan så, varför fattar de inte det? Varför riskerar de sitt äktenskap? Sina barn? För vem vill på allvar missa hälften av sina barns liv för lite hankypanky på sidan av?

Eller hela. En av mina bekantas soon-to-be exmake, han tar sitt pick och pack och flyttar till Kina.

Ja, KINA: Det blir jävligt svårt med varannan vecka då.

Nu tror jag inte på varannan vecka, om man enbart ser till barnens bästa. Jag tror att barn behöver EN fast plats.

Det är ju sjukt tabu att säga så:) Men det skiter jag i.

Jag begriper ju att alla normala föräldrar vill ha sina barn så mycket som det bara är möjligt, och jag kan inte komma upp med en klockren lösning på hur man gör. Det finns ju ingen optimal lösning. Jag dömer ingen, och vill inte strö salt i några sår.

Men det minsta man kan begära av folk innan de hoppar i säng med någon annan är väl att de tänker efter lite…och funderar på om det är värt det? Om inte annat så för sina barns skull.

Jag är tacksam över att inte tvingas missa hälften av mina barns uppväxt. Även om det stundtals är meckigt att få ihop det hela.  Och jag tror att de trots allt mår bäst av att få bo hos bara mig. Av flera anledningar. Så nåt rätt gjorde han ändå i hela den här soppan, mitt ex, även om han inte gjorde det medvetet.

Fast när den där bilden dök upp i morse så stack det till ovanligt mycket.

De var så små.