Familjen Annorlunda

För mig har poliser alltid symboliserat trygghet, ♥

När jag var liten så sa mamma att om jag kom bort från henne på stan, så skulle jag bara leta reda på en polis så hjälpte de mig.

Mamma tycker att jag har världens sämsta lokalsinne:) och visst, det tillhör väl inte de bästa kanske. I stadstrafik vill säga, i skog och mark är jag grym:)

Sen växte jag upp och en period var det väl mer att hålla sig undan för polisen som gällde;) Inte så att jag varit nån ligist direkt, och heller aldrig stökat runt på stan eller så, men man kanske gömde sig i buskarna och sköt med ärtrör på bilarna som åkte förbi, Jag säger inte att det var så, men det skulle kunna varit så;) Och var det så, är det preskriberat idag.

Och ingen tonåring/ung vuxen är så intresserad av att träffa på polisen när man är på väg på nån fest med en skramlig kasse. Jag har faktiskt varit ett så grymt föredöme att jag nästan varit trist, och aldrig behövt vara orolig för egen del.

Nu är jag mest orolig för att bli stoppad i nån trafikkontroll och få nerslag på nåt. Kör spikans nykter gör jag alltid så den biten behöver jag inte oroa mig för, men bara tanken på att få blåsa gör mig skakis ändå.

Helt ologiskt:)

Massor av mina vänner har haft åsikten att polisen bara ställer till besvär. Det har snackats massor i media om polisbrutalitet och övervåld.

Jag har alltid valt att tro att det våld som används nästan alltid är befogat, och sen tänker jag att jag själv med största sannolikhet skulle dra ett slag extra med batongen om jag hade möjlighet i vissa situationer;.. Helt ärligt alltså, men vissa människor väcker ens avsky, och jag är imponerad av hur polisen klarar av att hantera all den skit de gör, utan mer våld.

Folk är supersnabba på att ta upp mobilen och filma polisens ingripande och sen så snara att skrika ÖVERVÅLD! POLISBRUTALITET!!

Men hur ska man på ett säkert sätt säkra allmänheten om man inte får ta ett ordentligt tag i en brottsling?

Det är klart att det ser brutalt ut när nån fälls till marken, men det är ju för att skydda andra.

Jag känner mig fortfarande trygg i närheten av poliser.

Och jag är så rörd över detta:

Det är så vackert på så många sätt.
När folk springer iväg från fara, då springer blåljuspersonalen dit. De går till jobbet varje dag och riskerar potentiellt sina liv. De räddar liv, kanske inte varje dag, men ofta.

Den här bilden är tagen precis när attacken skett. Dragna vapen, blicken rakt fram, Fokus på att hjälpa.♥

Ingen tvekan, bara rakt mot vad det nu är, de vet ju inget mer än att en lastbil kört på folk och kraschat in i Åhlens. Att misstänka en stor explosion är ju inte att överdriva, men ändå bara rusar de. Rakt på.

Riktiga hjältar.

Och den här läkaren, som tittade ut, konstaterade att nåt hänt, grabbade sin läkarväska och handskar och sprang ut för att hjälpa. Hjälte,

Vi klagar så ofta på polis och sjukvård, men när det gäller så finns de där.

Vi har så jäkla bra poliser, sjukvård och brandkår.

Och det är så himla fint att se att folk verkligen, verkligen hyllar dem. De förtjänar det verkligen, inte bara för det som hände i fredags, utan för det arbete de gör dag efter dag.

Även alla civila, alla kyrkor alla föreningar, alla alla alla som släppte det de hade för händer och erbjöd sin hjälp i den mån de kunde är hjältar.

Jag ville bara säga det ♥