Familjen Annorlunda

De som aldrig rostar ni vet ♥

Vad har ni för sådan? Jag har massor:) Mest handlar det om musik. Jag är högst trogen mina favoriter i musikvärlden, det vet ni. Jag har tex älskat Bon Jovi sen den där dagen i sjuan 1983 ( ja ungefär då kalla kriget slutade) då Gun-Hege och Karin lät mig lyssna på Runaway i en skruttig freestyle. ’Och jag har i ungefär lika många år varit Europe trogen. Jag TROR att jag var på den första konserten med den 1983 eller 84. Svårt med minnet när det är hundra år sen;)

Hur som helst, i kväll var det dags igen.

Europe The Final Countdown 30th Anniversary show. Alla låtar från det albumet var utlovat och eftersom jag och Helen liksom är uppvuxna med de låtarna så var vi extra taggade. Även om vi gillar det mesta de gör så sitter inte de nya albumen som en smäck på hjärnan . Ingen väcker en direkt mitt i natten och får en att sjunga en vers på nån ny låt direkt, men frågar de om Carrie….då jäklar:)

Biljetterna köpte jag för länge sen, utan att fråga Helen jag bara förutsatte att hon ville med.) och så plötsligt var det dags. Snökaos…fast hade det varit februari hade ingen ens funderat på att inte köra bil, så jag bestämde att det blir kanon att jag kör. I hennes bil eftersom min inte har…tja vinterdäck.

Det tog drygt två jäkla timmar att köra, men då gled vi fram i 75 på 120 väg, och sen stod vi nästintill still länge. Jag har sagt det förr, men palla Stockholmstrafiken. NU hade vi medvetet valt att åka redan på eftermiddagen, för vi tänkte äta innan, så vi hade GOTT om tid och var inte ett dugg stressade. Kom fram utan missöden och parkerade vid Berwaldhallen, och promenerade över Djurgårdsbron och in på restaurangen som ligger där till höger. Där åt vi pizza minsann och satt och jäste en stund innan vi fortsatte till Cirkus.

Utanför stod SVT och intervjuade folk och innan jag hann reagera hade Helen smitit iväg och jag stod och pratade:)

In, hänga av jackorna och gå på toa. Och sen in i hallen. Förbandet hette Tax the Heat och var helt ok. Men det är ju inte förbandet man är där för att se kanske:)

Vänta lite till, och så hade vi väntat klart:D

Eftersom man inte kan göra en hel konsert med bara ett album så fick vi först det senaste War of Kings- Hela rakt av fast jag hörde att nån sa att låtarna inte var i ordning. Sånt har jag ingen koll på.

Sen var det då dags att flashbacka tillbaka till 1986. Det är trettio år sen! Helt obegripligt att låtjäklarna sitter hyfsat, och att det är så bra:)

Det finns inte en låt på det albumet som är kass. Alla är bra, och alla är hits. Det ni:)

Bäst är Carrie. Och Lovechaser. Och Cherokee, Rock the night, The final countdown…

Alla är bäst:)

PÅ skärmarna i bakgrunden rullade de massor av bilder från deras storhetstid, och jag stod och bara log igenkännande. där var ju killarna jag var så kär i. Så unga! Så snygga! Så fina ♥ Nu är de fortfarande samma killar men face it, jag är uppvuxen med långhåriga killar i tajta brallor och nitar och läder. I like it.:)

(Slash, Axl, Vince Neil, Sebastian Bach, JonBonJovi, Joey Tempest…and so on)

Givetvis, eftersom de lyckats med mästerstycket att göra en låt som nog är känd i hela värden så började de med den. The final countdown. Jag kan den, alla mina ungar kan den, alla har hört den. Den spelas på alla sportarenor, och överallt där det liksom är den sista nedräkningen. Säkert i presidentvalet nu åxå…;)

Alla hoppar alla sjunger med. Sjukt härligt.

Vi stod ju perfekt, mitt framför mitten av scenen och alltså hade vi Joey Tempest mitt framför oss mest hela tiden., även om han hoppar runt en massa. Bilden under är ozoomad.

Hade vi kommit så här nära back in the old days hade man ju dött starstruckdöden, men då var det som att försöka ta sig igenom en mur. Det fanns inte kravallstaket lite överallt i folkhavet som delade upp publiken så det kunde bli riktigt pestigt för de stackarna som blev klämda längst fram. Men nu är publiken lite klokare än för trettio år sen:) Och vi kommer långt fram, och vi grinar inte av lycka, men nog ler man inombords hela tiden ♥

Det var en grym konsert. Det var vansinnigt kul att få höra de gamla godingarna, och det är alltid kul att se Europe. Speciellt i den är konstellationen som är den som var när jag först såg dem. Med John Norum. Allt är som det ska:)

Thank You Europe. Nytt album nästa år, ser fram emot det. Och så kan vi väl fortsätta nostalgitrippen, det finns ju fler album efter The final countdown:)

Såklart avslutar de även med den låten, och då vet man liksom att det är slut. Ingen ide’ att gapa. Har de spelat den, då är det slut. Inget extranummer, utan bara drag och ös rakt igenom. Grymt.

Vi var lite sega ut, och sen skulle ju alla hämta jackorna i garderoben på källarplan, och när vi står där på väg ner i trappan  så pekar Helen på en kille och frågar vad han heter?

Jag tittade, och såg att det var Mikkey Dee, ni vet Motörheads trummis. Eftersom jag absolut inte vågar gå fram och fråga folk om jag får ta en bild med dem så blev jag förvånad själv när jag sa just så

– Man borde gå och fråga om man får ta en bild…

– Ja gör det, jag fotar !! sa Helen och så gick vi dit, och jag fegade ur….:) Men hon pushade och vips så hade jag gått fram, log så vackert jag kunde ;) och frågade.

– Jamenvisst, sa han och lade armen om mig :)))

Ihhh, jag skakade en kvart sen över att jag vågade:) Ser ni vem som är i bakgrunden?

Ja det är Kicken, men han föll i rang mot Mikkey:) Det stod fler långhåriga, tatuerade killar i det här hörnet av baren, jag är helt övertygad om att jag missade flera jag borde känt igen, men jag blev starstrucked:)

Det är ändå trummisen i Motörhead vi snackar om, det är typ en legend.

Han var snäll, trevlig, luktade gott och hade muskler, om nån undrar:)

Så inte nog med att jag fick se mina gamla godingar, jag övervann min fåniga rädsla och gick minsann fram och bad om en bild, OCH det med en världskändis.

Känns som en rätt bra revansch på Eric Dane:)

Nu kanske jag vågar fler gånger, vem vet?

Så det har varit en fantastisk kväll, jag ska tvätta av mig sminket och sen kvarta. Kommer sova gott och ha en fin ljudridå av gamla godingar till nattens drömmar. Jag drömmer skitmycket nu, det är hur kul som helst:)

Inatt tex…. Viggo Mortensen,, han var min psykdoktor…. Begriper inte alls vart det kom ifrån, jag har förvisso sett Sagan om ringen där han är Aragorn nyss men därifrån till att bli min psykiatriker? Jag har ju ingen sån;) och har aldrig funderat på att söka upp en sådan, men kanske om det är Viggo då..;;)

Sen ringde klockan innan jag hann utröna vad det var för fel på mig, men det var säkert nåt allvarligt, drömmen var lite psykedelisk sådär så jag var nog schizofren som minst;)

Nåväl, jag har inga diagnoser IRL, och vad jag vet så är heller inte Viggo läkare, så det blir nog bra.

I natt kan jag väl få drömma om långhåriga hårdrockare, det vore fint:)

Nati natti :)