♥ Våran Zlatan ♥ – Familjen Annorlunda
familjenannorlunda

Familjen Annorlunda

♥ Våran Zlatan ♥

All kärlek till er ♥

Jag har inte läst era kommentarer förrän nu, och blir alldeles rörd av er omtanke. Jo, jag läste de första som kom, och insåg att jag bara grät av dem så jag lät bli. Tack för er värme och att ni bryr er! Det var inte min mening att ni skulle bli oroliga men jag borde ha fattat att ni skulle bli det ändå. Det som hänt är inget som någon utanför vår familj tycker är något, men för oss är det allt, och det tog hårt.

I vår familj har husdjuren en central plats och de är fullvärdiga familjemedlemmar, och nu fattas en.

Våran Zlatan lever inte längre.

Zlatan

Det finns folk som inte förstår alls, och jag har all förståelse för att jag då upplevdes som väl dramatisk, men för de som begriper är det inget konstigt. Våra katter har varit hos oss i snart tio år, och de har alltid varit pigga och friska. Vi har haft de hos veterinär ett fåtal gånger, det var dels kastrering och efter den fick Smulan en svullnad i operationsärret som fick undersökas, sen har hon blivit påkörd med lite kontroller efteråt. Hon hade även ont i benet för ett tag sen, men det är allt med henne. Zlatan har kastrerats, sen inget, förrän för några veckor sen när han fick något i benet, som släpade och var lealöst, men så fort han kom till veterinären var det bra:) Sen dess piggelinen själv.

Förra torsdagen så hittade jag honom på golvet i badrummet, liggandes på sida som han sällan gör, och han var märklig och off. Ville inte riktigt att jag skulle klappa, och jag bar in honom till Robbans rum och lade honom i deras lilla kartonghus, som Corrinda gjorde när de kom till oss. För tio år sen, och det är fult som stryk men de älskar att ligga där båda två.

Han sov och ville inte äta, men alla som har katter vet ju att de gör så. Har de ont eller är skadade så går de gärna undan, och läker. Jag var sjukt orolig ändå.På söndagen så åt han, och drack och sen kom han och gosade lite med mig i soffan, och låg sen i fåtöljen intill. Ville inte alls vara i famnen som vanligt, eller bli klappad.

Zlatan är den gosigaste katt som funnits, han älskade att mysa i famnen och när han inte vill det så är det illa. När han började äta så kändes det som att det vände, och jag avvaktade måndagen. Han blev utsläppt av barnen och gick ut korta svängar men kom in snabbt och fortsatte sova, men sökte ändå närhet. Han låg mest inne hos Robban. I mångt och mycket är båda katterna Robbans, de har blivit hans egenpåtagna ansvar. På tisdag ringde jag Ultuna djursjukhus, men de hade inga tider, så jag bokade första lediga tid på Rembacken, vilket var onsdag fm.

Åkte dit med honom, och han protesterade inte mot att bli nerstoppade i buren eller att åka bil, sånt han normalt inte gillar. Han blev undersökt av veterinären som snabbt konstaterade att något både kändes och gjorde väldigt ont i magen på honom, och han tog med sig honom för en röntgen. 45 minuter väntade jag på rummet och insåg att det är inte bra. En röntgen går snabbt, och är det inga konstigheter så dröjer det inte. Jag hade katastrofkänslorna redan från första sekunden jag såg att han var dålig, men nu blev de extrema.

Jag blev hämtad för att se på bilderna, och något var det ju. Svårt att säga, såg ut som en trasig diafragma eller/och vätska i lungor/buk. Trasig diafragma kan uppkomma av ett högt fall eller att de blir påkörda, och med tanke på att alla förbannade grannar med besök kör snabbt på vår gata så var det ju inte otroligt. De ville höra hur jag ville gå vidare, och informerade även om kostnaderna. Det känns ju helt absurt att snacka pengar, men det är ju så med djur, det blir så fruktansvärt dyrt att man måste väga allt för och emot. Våra katter är försäkrade, så jag sa bara att om de trodde att det gick att fixa så kör vi. De skickade hem mig, och gjorde ett ultraljud och tog prover som visade ingenting, och de beslöt sig för att operera. Det troligaste var en diafragmaruptur. En inte helt enkelt operation, och inte helt säkert med positiv utgång. Man visste helt enkelt inte innan man öppnat.Jag fick hämta hem min lilla katt, med kanyl på benet, och komma tillbaka mellan 8-9 dagen efter. Han var så dålig, lilla älskade gubben. Jag kunde inte mota bort tankarna på att det värsta skulle inträffa, och försökte verkligen se framför mig hur han skulle bli frisk, men det gick inte. Nånstans visste jag nog.

Zlatan låg inne hos Robban som vanligt, och tyckte att det var okey att vi gosade med honom, men gnistan saknades. Robban fick vara hemma från skolan på torsdagen och följde med mig och lämnade honom, och sen väntade vi. Dagen gick, och jag intalade mig att inga besked är bra besked, ju längre det går ju större chans att de ringer sen och säger att det gått bra. Jag visste inte vilken tid de skulle operera, och timmarna sniglade sig fram, jag både ville och ville inte att de skulle ringa. Jag ville inte få ett dåligt besked.

Vid halv fyra ringde veterinären och det första han säger är att han har dåliga besked, och jag kände hur jag bara tänkte att han hade fel. Det är fel katt du ringer om.

Men han berättade att de öppnat och att diafragman var hel, däremot hade han vätska i lungorna, och buken tror jag, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa. De hade satt ett drän och tömt ur drygt 2 dl vätska ur lungorna.. Fy fan, lilla gubben, inte konstigt att det var tungt att andas. De hade tagit prover på vätskan och det var inga bakterier, eller något annat utan allt pekade på en dödlig jävla skitsjukdom som hette nåt jag inte kommer ihåg. Sit, Zip, Sipps…nåt sånt.

Dödlig sjukdom. Det hörde jag, och kände bara hur orättvist det var. Zlatan var i superform, välnärd, fick alltid gå ut som han ville, mådde som en prins och hade kunnat kämpa mot det mesta, men inte det här. Det var dödligt och han skulle inte klara sig mer än några dagar, och då skulle man behöva tömma ur hans lungor regelbundet. Jag frågade flera gånger om det inte kunde vara något annat, och jag hörde ju att han var tvärsäker på sin sak, men att han även försökt hitta något botbart. Men det fanns inget. Det var den här dödliga sjukdomen.

Jag fick ta hem honom om jag ville, med drän, men han skulle dö om några dagar, och för vems skull är det då? Zlatans? Knappast. Jag hade ju redan sett hur dåligt han mådde. Efter att ha försäkrat mig om att det inte gick att göra något så bestämde vi oss för att låta honom somna in. Lade på luren, höll ihop rätt bra, förvånansvärt bra, och gick ut i köket till Patricia och Corrinda, som såg på min min att något var fel, och så fort jag sa orden högt kom tårarna. Grät, och lyckades samla ihop mig, och så grät jag igen.

Berättade för Robban, och det är svårt med tonårspojkar som inte gärna visar känslor, men jag vet ju vad katterna betyder för honom. Han följde med mig, det var inget han ens funderade på, vara bara självklart att han skulle med, och en timme senare satt vi med Zlatan i famnen. Han hade bandage runt magen och nål i benet, och mådde dåligt. Han andades lite lättare, men det fanns ingen gnista i honom alls. Veterinären kom in och pratade, berättade ännu en gång och var helt fantastisk. Jag kände mig totalt trygg i att han var säker på sin sak. Hade han sagt att vi kunde ta hem Zlatan och att det fanns en möjlighet att han kunde bli frisk hade vi gjort det. Hade han sagt att Zlatan behövde medicin livet ut men skulle må bra, så hade vi gjort det, det spelar ingen roll vad det kostar då. Det är en familjemedlem.

Men han hade inget hopp. Och Zlatan fick den där sprutan. Och nu gråter jag igen.

Det här är Zlatan förra sommaren, så som han älskade att ligga och gosa i famnen. Som en liten bebis:)

Zlatan

Jag vet att det var rätt beslut, det tvivlar jag inte en sekund på och det är skönt, men jag saknar honom så det gör ont. När man släpper in Smulan så går blickarna automatiskt efter Zlatan, de kom ofta in precis så man hann sätta sig ner innan man var tvungen att resa sig för att släppa in nästa. När jag ger henne mat så är det bara en matskål, inte två. Och de är inte samma katt. Smulan är underbar hon med, men Zlatan var gosproppen, bebisen. De var syskon från samma kull, och hon har alltid tagit hand om honom. Jag gråter när jag tänker på att hon är ensam nu. Och så gråter jag för att han mådde dåligt, och för att han är borta. Jag grät två dagar i sträck, och ögonen var svullna och röda, men nu är det värsta över. Jag kommer alltid sakna honom, och jag gråter ju nu igen när jag skriver det här för på nåt vis blir det på riktigt nu. När jag berättar.

Det är en dödlig sjukdom. Ett vanligt virus som många katter har som är ofarligt men som i vissa katter muterar och blir dödligt. Vad är det för skit? Varför våran Zlatan? I värsta fall är Smulan smittad, men veterinären sa att det är väldigt ovanligt att det drabbar två katter i samma hushåll, och vet ni något annat så vill jag inte höra det. Jag vill att hon ska bli en gammal kattdam och dö av ålderdom.

Jag ska inte ha djur, det är bara så. Jag är alldeles för blödig och älskar dem alldeles för mycket. Jag har avlivat en katt förut, men även om det var väldigt jobbigt så var det för att hon var galen. Hon tolererade bara oss två, och när Janelle föddes och började krypa runt så vågade vi inte ha den katten kvar. Hon anföll folk, och vi kunde inte riskera att hon gjorde illa Janelle. När hon var borta så var det en del positiva saker, som tex så kunde jag plötsligt bjuda hem folk vilket inte varit så enkelt med henne. Speciellt mina vänner med bebisar, vi kunde aldrig umgås hemma hos mig.

Med det här är det absolut inget positivt alls. Inte ett dugg. Det är bara sorg.

ZlatanVåra katter är försäkrade, och nu vet jag inte vad slutkostnaden blir, en del saker går inte på den. Men att slippa fundera över pengar i det akuta skedet är guld värt, så lägg pengar på en försäkring på era djur. Nu hade jag dem försäkrade upp till 25.000kr och det kändes som mycket, men hade det varit en diafragmaruptur så hade allt gått på cirka 30.000kr med eftervård och allt, så det springer iväg snabbt. Och jag hade betalat det som inte gått på försäkringen. På nåt vis. Jag ska genast öka på Smulans och Doris försäkringar. Det är jobbigt att ta beslut runt sina sjuka djur, men bara tanken på att vara tvungen att avbryta eller välja bort en behandling för att det inte finns pengar skulle göra mig tokig.

När jag grät hos veterinären och sa att jag inte skulle ha djur så sa en av djurskötarna att jag skulle tänka på alla fina år jag haft med Zlatan, och nu gråter jag igen, men det är ju så. Han har gett oss alla så oerhört mycket. Han har legat hos mig när jag varit ledsen. När någon av ungarna varit sjuka så har han legat där och gjort dem sällskap. Han har gett mig massor av katthår i näsan när han strukit sin svans i ansiktet på mig, och han har legat på min arm så jag fått skriva med pekfingervalsen på datorn. Han har legat och spunnit i min famn som en liten bebis och han har ockuperat min huvudkudde så jag fått legat utan. Han har låtit barnen bära runt på honom och han har älskat att sova i dess sängar.

Han fattas oss. Jag älskar honom. Han var en så speciell katt. Den snällaste.

Zlatan

 

♥ Zlatan ♥

20060713 – 20160421

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
familjenannorlunda

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Lisa

    Åh fy vad sorgligt :-( <3
    Jag har också fått låta två katte rsomna in..
    En som var liten, inte ens ett år och en som njurarna la av på pga ålder..
    Jag grät floder båda gångerna men mest när Molly fick somna in..
    Hon var hemlös men fick bo sina sista år med mig och dottern och en kattkompis och fick värme och kärlek
    Jag bord egentligen inte heller ha djur,men nu har vi två katter igen, och jag vet ju att den dagen kommer när dom inte finns längre..
    Det är nackdelen med att ha djur, sorgen och smärtan när man får ta beslutet att låta dom somna in..
    Skickar massa kärlek till dig <3

  2. Lisbeth

    Det är så ledsamt när djuren blir sjuka och får somna in. Man blir så ledsen varje gång det händer, de är ju en del av familjen, en stor del av ens liv.
    Du gav Zlatan den största av gåvor, den att slippa lida. Man känner sig som en stor bandit när man låter dem somna in, men det är man ju inte. De slipper smärtorna, de slipper plågas.
    I dagarna är det 1 år sedan mina två äldsta hundar fick somna in. De blev 16 och 14½ och hade levt hela livet tillsammans, han var gammal, trött, nästan helt blind och nästan helt döv. Nosen började ge sig och styrkan i benen också. Hon hade stora tumörer som inte gick att ta bort. Inte dödliga i sig, men de var så stora att de kunde spricka. De fick somna in tillsammans, med god skinka fortfarande i munnen. Glada, nöjda och lugna.
    Men vad hjälper det, känner mig ibland som en hemsk människa och saknar dem så.
    Även om jag vet att vi gjorde rätt.
    Smärtan och saknaden kommer alltid att finnas, men den bleknar och de vackra, roliga minnena finns kvar.
    Stor kram ♥

  3. Maria

    Åh så sorgligt!! Har djur själv och hjärtat går i tusen bitar då man måste skiljas åt.. Fick nyligen vara med då min gamla ponny fick hjälp att somna in, efter tjugo år tillsammans. Saknar enormt men så tacksam för alla fina minnen jag fått tack vare honom! Stor kram till hela familjen! / Maria

  4. Jane

    Förstår er ❤ Har nyligen fått ta bort min sista av 3 systrar jag haft som föddes i min garderob…. Dom är en del av familjen, så är det bara Har haft katt sen länge tillbaka men efter dessa 3 har det inte blivit nån mer… Har hund, så är inte utan djur, men är inte riktigt samma sak….. Självklart betyder hunden lika mycket, men hon är inte lika gosig som kissarna var ❤ Saknar verkligen dom… Kramar till er alla!

  5. Sofia

    Vet precis hur tungt och jobbigt det är att mista sina älskade husdjur, de är som vilken annan familjemedlem som helst. Sorgen lättar med tiden… Zlatan fick ett lyckligt liv hos er, även om det tog slut för tidigt. Många kramar till dig och familj! <3

  6. Ida

    Förstår precis hur du känner, ett husdjur kan verkligen bli som en i familjen och de ger så mycket kärlek. Vill inte ens tänka på hur det skulle vara att behöva ta bort sitt husdjur, man blir så fäst vid dem. Ta väl hand om er.

  7. carina

    Jag har läst ditt inlägg och grinat som aldrig förr. Vi har katt, och jag har börjat gruva mig så mycket för den dagen,när hon ska vandra vidare. Det kommer att bli så hemskt,hon är ju min lilla bebis,alla barn utflyttade. Jag skickar många styrkekramar till er familj. Vila i frid Zlatan<3<3<3

  8. Marianne i Kävlinge

    Vår kisse fick vi ta bort i höstas, han blev nästan 18 år. En vän skickade “Regnbågsbron” till mig. Här får du den! Kram

    Regnbågsbron
    Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
    När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
    hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
    igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
    Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
    Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
    flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
    varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
    ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
    Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

  9. Agneta

    R.I.P fina fina kissen,det är klart ett djur är en familjemedlem.Så känns det för mig iallafall . ❤️❤️

  10. Metha

    Åh Carola ,vet precis hur det känns ,har varit m om samma sak m vår älskade Missy !
    Trodde jag skulle bli tokig !
    Tänker på dig !
    Kram fr Margaretha

  11. Birgit

    Vi har också haft två katter från samma kull. En svart som Zlatan och en som Smulan. De blev 10 och 11 år. Den svarta som hette Drutten fick diabetes och den andra som hette Nisse visade det sig ha blodförgiftning, väldigt ovanligt på katter enligt vetrinären.

  12. Malin

    Jag beklagar. Det är en otrolig sorg att mista sitt djur . Jag har också haft två katter från samma kull. De blev 13 och 16 år. Känner så med er. Kram Malin (“intervju-Malin”)

  13. Monica

    Det är 5 år sedan min älskade Lisa fick somna in. Hon va en kopia av eran Zlatan…både till utseende och till sättet att vara. Vet precis hur ni har det…gråter när jag läser…tänker både på er och Zlatan och på våran Lisa! Många styrkekramar1<3

  14. Birgit

    Beklagar förlusten. Jag vet precis vad du går igenom och befarade att det var detta som hänt. Men det är såna som du som ska ha djur, som behandlar dem väl och gör vad som behövs för dem när såna här saker händer. ❤️

  15. Malin

    Åh va sorgligt! Jag vet precis hur det är. Våren hund är 11 år nu och jag fasar för den dagen det är dags. De blir ju som familjemedlemmar, våra älskade husdjur! Beklagar sorgen och stor kram till dig och familjen <3

  16. Anki

    Efter som jag har djur o är uppfödare så vet jag vad ni går igenom. Det värsta är att det spelar ingen roll hur många älskade djur man måste avliva, man vänjer sig aldrig. Försöker intala mig själv när det är som svårast o jobbigast att tänka på allt fin detta speciella djuret har gett mig o min familj. Alla fina minnen ska man vårda ömt<3
    Många kramar till er alla från mig i Skåneland <3

  17. Neta

    Det är ju så att djuren blir familjemedlemmar och inte bara en katt eller en kanin t.ex. vet precis hur du känner dig för jag har varit där själv. Skickar styrkekramar i mass.

  18. Karin

    Men åhh Carola, jag är å ledsen jag beklagar er sorg. Du har skrivit så fint och gripande så jag gråter också. Jag förstår dig, djur är också familjemedlemmar, man måste få sörja de också när de har gått över regnbågsbron. Zlatan lever kvar i era hjärtan.
    Tänker på er <3
    Stor kram från mig

  19. Karin

    Så tänker jag med ibland, att jag inte ska ha husdjur för jag älskar dem för mycket och den dagen det händer något kommer jag gå sönder.
    Jag beklagar eran förlust.

  20. Annelie

    Du skriver att du inte ska ha djur. Carola, det är precis tvärt om, det är precis sådana som du som ska ha djur! Som älskar dem villkorslöst och tar sitt ansvar när de blir sjuka och hjälplösa! Jag vet precis hur det känns när den där hemska dagen kommer och om någon tycker att jag förstorar detta med att djur är en del av familjen så får det stå för dem. De låter förhoppningsvis bli att skaffa några egna. Du har hjärtat på rätta stället, det behöver du inte försvara på något sätt. Och du lär barnen att respektera och älska djuren. Stor kram till dig och barnen!

  21. Malin

    Jag fick avliva min högt älskade hund idag, 12 år var hon. Plötsligt blev hon sjuk, igår eftermiddag frisk och på långpromenad, nu i hund Nangijala. 12 är har hon varit min ständiga svans. förstår och vet precis hur du känner just nu. .

  22. Cecilia

    Åh Carola! Tårarna rinner för varje mening jag läser. Förstår dig precis och känner igen mig i så mycket. Dessa fruktansvärda beslut, som hjärnan säger är rätt, men hjärtat skriker nej, nej, nej!!
    Kramar och styrka till er alla

  23. Carina H

    Sitter och gråter och tycker det är så hemskt, jag lider med er. har själv haft 3 katter och har genomlidit det ni gör, rent ut sagt fy f an vad man lider, men jag tyckte det veterinären sa att ni haft 10 bra år med Zlatan, och varför skall man förlänga livet med det dåliga?Ni gjorde helt rätt, men det är svårt ändå. men ni har den andra kvar och lilla Doris, en tröst som är så stor, så gläds med dom,Nu har jag inga katter, men däremot 2 st sköna juveler mina små doggar, mitt allt!! Kramar till Er alla.

  24. Malin

    Nej vad tråkigt, tårarna bara rinner när jag läser detta:( din beskrivning på Zlatan stämmer så väl överens med hur min katt är. Jag har bara haft henne i 3 månader men under de första veckorna blev hon sjuk av en infektion, och gud så jag grät då över att min lilla bebis mådde dåligt. Kan knappt föreställa mig hur det måste vara för er. Men tänk vilket härligt liv Zlatan ändå fick, omringad av så många mattar och hussar och så många famnar att gosa i. Kramar till er!!

  25. Maria

    Beklagar sorgen <3
    Förstår precis hur det känns, min högt älskade hund blev sjuk o vi var tvungna att låta henne somna in i vintras
    Har två hundar till, men hon stod mig extra nära. Hos oss är djuren familjemedlemmar då blir sorgen därefter också

    Kramar Maria i Skåne

  26. Tanja

    Åh! Har fått låta djur somna in jag också, och varje gång har jag känt precis som du; jag vill inte ha djur!! Orkar inte med att ta beslutet… Hur rätt det än är så är det vidrigt på alla sätt och vis! Många kramar till er alla! <3

  27. Helena

    Oj så jag har gråtit när jag läser din text och då är det inte ens min katt!
    Jag är ledsen för er skull för det är så hemskt när ens husdjur dör.
    Massor med kramar till er!

  28. Carro

    Det är så fruktansvärt. Många styrkekramar till dig Carola och självklart till resten av din fina familj.
    Kram

  29. Kakan

    I maj är det 2 år sen jag fick ta bort min älskade kattkompis pga flera proppar i bakbenen. Jag kan fortfarande höra hennes tassande och känna hennes mjuka, lena päls mellan fingrarna. Jag älskar henne nåt så oerhört fortfarande ❤️ hon fanns alltid vid min sida. Jag förstår vad ni går igenom och skickar massor med kramar och kärlek. Det går inte över men blir lite lättare med tiden ❤️❤️❤️

  30. Viktoria

    Hujeda Det absolut värsta med älskade djur är just det här, sorgen är sååå tung och jag är likadan, gråter för att andra kissor saknar, för barnens sorg, min egen osv osv. Att faktiskt tänka på hur bra kisse haft det före sjukdom lindrar och du har verkligen tagit ansvar som en sann kattmamma!!! Så Zlatans liv var nog toppen men för kort ❤️

  31. Magda

    förra sommaren fick en av våra katter en propp och blev förlamad i bakbenen, det fanns inget veterinären kunde göra.
    Oj så jobbigt det var vi hade haft henne i 15 år men hon var pigg och kry och jag hade hoppats på att få ha henne kvar några år än.
    Hon var verkligen ingen mysigt katt, ganska falsk och grinig men oj vilken personlighet hon hade… Hon fattas oss så mycket

  32. Mimmi

    Kram!!!!
    Har inte haft djur själv, men ena sonen hade i några år en flickvän med tre hundar. O som jag saknade dessa vovvar när förhållandet tog slut!! Tre “små” yrväder dom vällde in genom dörren, tassarnas ljud på parketten o deras värme!! Ta hand om er!

  33. Maja

    Fick ta bort två katter i januari i den där skitsjukdomen, som mest drabbar katter under 2 år och över 10 år. Mina katter blev bara 8 månader. De var också syskon. Det är ren och skär skit att de blir så där dåliga! Jag har gråtit och gråtit och barnen med.. Kram

  34. Charlotte

    Lider så med er!
    Men en sak…det är precis sånna som Du som ska ha djur!
    Sånna som genuint bryr sig om sina djur och som behandlar dem som de familjemedlemmar som de är!
    Ni är lyckliga över att ha haft Zlatan och jag lovar att Zlatan är en lycklig katt för att han haft er!
    <3

  35. Emelie

    Känns ju urdumt att skriva men jag är verkligen ingen djur människa men när jag läser det du skriver då rinner även tårarna på mig ❤️ Styrke kramar till er

  36. Thina

    Vet precis hur ni har det. För två veckor sen fick vi avliva vår fina kattflicka efter att veterinären hittat en stor tumör i magen på henne. Hon var dock 15 år men hon fattas oss något fruktansvärt.

  37. Susanne

    men åhhh, jag gråter jag med när jag läser detta. Beslutet var rätt att ta, men jag vet hur svårt det är att säga orden. Stor kram till er alla <3

  38. Johanna

    Åh vad jag känner med dig :-( Avlivades min Belino i maj förra året. Han var 15 år och lite skruttig. Åkte till veterinären för att han hade inflammation i en klo. Veterinären tyckte han var lite uttorkad och ville vätska upp honom över natten o samtidigt operera klon.
    Nästa dag ringer veterinären och berättar att de hittat en klump magen :-( Där brast det fullständigt för mig…. jag grät som ett barn när jag tog beslutet att mi älskade Belino skulle få somna in.
    Åkte med barnen till veterinären, de tunga stegen in i rummet. Fick gosa med min underbara katt, tog massa bilder och pussade på honom. Sen kom en sköterska och gav honom sprutan…
    Som jag grät… o gråter nu… saknar honom otroligt mycket. Kommer alltid sakna denna underbara katt ♡

  39. Sofie

    Beklagar sorgen. ❤ Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Jag förstår dig precis, min katt som precis har fyllt femton år betyder obeskrivligt mycket för mig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Han har varit nära döden och legat inne på Ultuna (helt fantastisk personal där) ett antal gånger och det var dom värsta dagarna i mitt liv, många tycker att “det är bara en katt” men det är det absolut inte för mig, han är som mitt håriga fyrbenta barn.

    Det är inte ett dugg konstigt att vara ledsen, skulle vara mer konstigt att inte vara det. Jag har tänkt som dig många gånger, att det är lika bra att inte vara djurägare när man blir så ledsen, men å andra sidan, vad många härliga stunder jag hade gått miste om då! Kram till dig ❤

  40. Mis

    Beklagar!! Och som du säger, man måste ha djur för att förstå sorgen. Fick ta bort min älskade 15 åring för ett par år sen och det gör fortfarande ont. När man står där hos veterinären tänkte jag som du, ska inte ha djur för jag orkar inte att de blir sjuka. Jag är aldrig inne på blocket, men morgon efter min katt lämnat mig var jag där, och den översta annonsen var på en liten ullig kattunge – precis i den rasen jag en gång längtat efter och hon fanns dessutom inom ett par mils avstånd. Så jag slog till direkt och ett par dagar senare fick jag hämta henne – hon var menad för mig! <3

  41. Lina

    Åh nej vilken eländig sorg… :( Vet hur det känns. Fick avliva vår älskade, älskade hund förra hösten. Saknaden finns alltid där… De har mötts vid regnbågsbron nu. Kramar i massor!

  42. Sama

    Förstår dig precis. De är så älskade och saknade. Tårarna trillar nerför mina kinder också nu… Stor kram till dig och barnen!

  43. Petra

    Beklagar er stora förlust, det är så fruktansvärt svårt när man älskar ett djur så mycket.
    Många kramar till er alla

  44. Mia

    Skönt att höra av dig o förstår du har sorg nu. Husdjur blir ju lätt som en familjemedlem o de ger så oerhört mycket. Han verkar verkligen ha varit en speciell katt eran Zlatan. Du skriver så fint om honom. Nu har han inte ont mer och han har haft ett fin liv med er. ❤️

  45. Jessica

    Fip (fipp) heter sjukdomen. Har också varit tvungen att ta bort en älskad misse pga den sjukdomen. Beklagar sorgen<3

  46. russintanten

    vilka fina bilder du har på din katt. önskar att jag haft det på min mozart,som såg ut som din. Han var också en mycket älskad familjekatt.Att vara blödig är inget fel och då har djuret det bra.Tänk dig själv att bo hos någon utan empati.Katten hade flyttat bums. Att det är jobbigt för dig och din familj nu det beklagar jag. Tänker på er.

  47. mia

    Det är så fruktansvärt. Man känner lika stor sorg som när en människa dör fast på ett annat sätt + att man får dåligt samvete fast vetrinär försäkrat en om att det var det ända rätta. Och omgivningen har lite svårt att förstå ens sorg och gråt attacker, trots att de säger att de förstår. Att gå till jobbet som vanligt och försöka bita ihop är fruktansvärt. Att jag skriver att sorgen är liknande som när en människa dör, är ord som jag av egen erfarenhet fått uppleva. Smärtan och ångesten är likadan men det akuta skedet klingar av fortare och saknaden blir annorlunda. Stor, men inte lika gnagande och påtaglig. Och att man måste oftast själv ta beslutet att låta djuret få somna in. När man har akut sorg för ett djur tänker man inte realistiskt, inte jag i alla fall. Man tycker bara att man DÖDAT sitt djur helt i onödan. Och man minns bara det friska.

  48. Ann

    Usch stackars dig och din familj!
    Det är verkligen så jobbigt när man förlorar ett djur som är så älskat.
    Det är tungt och sorgligt länge,länge….
    ❤️

  49. Mallan

    Förstår vad ni går igenom nu och det är aldrig lätt.. Självklart är djur en del av familjen, och när de är sjuka eller går bort försvinner en stor del av en själv.. Många kramar till er alla ♥

  50. Madde

    Jag förstår precis vad du går igenom. Det jobbigaste med att vara djurägare är när man måste ta beslutet att låta dem somna in. Men man gör det av kärlek: de ska inte behöva lida.Jag har haft hund i hela mitt liv: först hemma och sedan när jag bildade egen familj.
    Så jag har sagt adjö till 6 hundar under de senaste 25 åren ( o då inte räknat de som fanns i barndomshemmet) Trots att vi periodvis haft två hundar så känns det lika hemst varje gång. jag gråter tröstlöst när jag sitter där med dem för att vara med när de somnar in. Den sista fick vi ta bort akut: cancer i magen och vi hade inte en aning om det-även om han inte var sig lik sista tidenEfter ett tag kan man ta till sig alla fina dagar som man haft. Le åt minnen. Tårar är som diamanter: en rikedom som visar hur mkt djuren betyder för oss. (I dag har vi en hund och en katt.) Han har det bra nu, Carola: han har tassat över regnbågsbron och är frisk och busar runt med sina djurkompisar där. Styrke kramar till er alla i familjen.

  51. Sanna

    Har gått igenom precis samma sak och du är inte alls konstig som känner som du gör. Vi hade två bröder och den ena blev påkörd och dog. Vi var borta över natten och kattvakten ringde och berättade, den sorgen. Och allt jag kunde känna då var att det var fel katt. Så hemskt, men Casper (som dog) var den personliga, gosiga och genomsnälla. Nu blev det bara den småsura brorsan kvar. Spooky har dock ändrats med tiden och är världens gosigaste nu. Hur som, sorgen var stor för oss men även gör Spooky, han slutade äta och tappade helt livsgnistan så efter någon månad insåg vi att vi var tvungna att köpa en till katt, Spooky fixade inte att vara ensam. Nu har vi två katter igen och de trivs med varandra. Nikita är en underbar katt hon med som vi aldrig fått lära känna utan Olyckan. Ödet tar och ödet ger. Kram ❤️

  52. Jenny

    Jag förstår precis! När jag var bara nåt år gammal så skaffade mina föräldrar en hund. Bonnie. Hon var min bästa vän när jag växte upp,hon var så snäll och glad och bäst helt enkelt. Vi tog många,långa skogspromenader. Hon följde med mig till stallet och ut när jag red. Vi badade på somrarna. Vi cyklade. Hon var otroligt klok och en väldigt bra kompis. När jag var 15 år så dog Bonnie och jag saknar henne fortfarande (är idag 28 år). I fjorton år hade vi henne,hon var ju självklar i familjen. Jag minns så klart den första tiden efter hon dog,jag var sååå ledsen och jag tyckte hela tiden att jag kunde höra hennes tassande på nedervåningen trots att hon var borta. Jag förstår!

  53. Lilian

    Förstår precis. Så förtvivlad man är när man varit tvungen att hjälpa sina katter till katthimlen…Men efter ett tag minns man allt bra ,allt mysigt och all glädje man haft..Som du skriver : Har man inte varit där själv förstår man inte. Lider med er…

  54. Anna

    Åhhh vad jag lider med er :( Zlatan har de bättre nu,stackarn. Inga tröstande ord alls jag vet! OCH jag skulle troligen inte tänka så om jag var i den sitsen själv.
    Djuren betyder massor och jag förstår precis vad du menar.
    Har en superpigg vovvsing som snart fyller 15 år. Hon har genomgått 2 op senaste året för tumörer annars helt frisk hela sitt liv. Jag skulle aldrig kunna sätta ett pris på vår hund,kosta vad det kosta vill. De är dom värda <3
    Massa kramar till er

  55. Maria

    Nej så tragiskt. Fick också avliva min Hasse efter 17år. Dom må vara små våra katter men de lämnar ett stort tomrum efter sig när de går bort. All kärlek till er….

  56. Anna

    Gud, tårarna bara rinner när ja läser :'( vet precis hur du känner, va med om liknande när min hund dog för några år sen. Kände lite samma, att vissa inte förstod, men skit i de o va så ledsen som du behöver va! Djur är det finaste som finns ❤️

  57. monica

    Hej! Jag förstår dig precis! Det är ett helvete att gå igenom detta och man undrar varför man utsätter sig för detta. Men som sagt man måste se till djurets bästa och se tillbaka på alla fina år ni har haft tillsammans.
    Kram på er!!!