Det finns några bilder från min ”Ett päron till morsa”-bok som jag känner lite extra för. Mest för att de liksom sammanfattar en stor del av mitt egna föräldraskap. Jag må känna mig som världens sämsta mamma ibland, men jag gör så gott jag kan. Jag duger. Vi duger. Det finns inga perfekta föräldrar. Bara gränslös, evig kärlek. Och – förhoppningsvis – lite humor.
1) Paradoxen
2) Separationsångesten
3) Föräldraskapets kontraster
Det är fascinerande hur föräldraskapet kan vara så fyllt av kontraster och paradoxer. Har ni några liknande exempel på just det? Dessa ständiga kontraster och svängningar?
