Läste På smällens inlägg om en flygresa där en kvinna vänt sig om och klagat på att hennes barn skrattade lite för högt. Herrejösses. All denna intolerans. Påminner mig om den här seriestrippen jag gjorde efter en av mina första bussresor med litet barn. Den där ständiga stressen och försöken att ”inte störa andra” hela tiden och de där blickarna som brände i nacken. Kändes typ så här.
Nån som känner igen sig i känslan?
Fler seriestrippar på instagram.com/ettparontillmorsa och facebook.com/ettparontillmorsa. 🙂
Ja, nog känner man igen sig, dottern har jag åkt en hel del med lokaltrafik och vissa gånger vet man inte vad man ska göra för att de ska vara nöjda. Men jag kan ju inte rå för hur mitt barn mår och hur mycket jag än tröstar så är det ju inte säkert att det ger sig.
De är ju egna individer som utvecklats så varför ska vi mammor behöva skämmas?!! Vi har ju lika stor rätt att åka lokaltrafik som alla andra!
Eller hur! Helt sant! Kram till dig! <3
Jag har ”turen” att bo i USA och bila överallt. Men förra året åkte vi hem till Sverige och jag var jätterädd att sonen skulle skrika på planet. Men han var helt ok halva trippen och resten av halvan var han uppe och försökte väcka andra passagerare med sitt skratt. Inga sura miner dock. Men på tunnelbanan i Sthlm så är man ju djävulen tydligen med barnvagnen…
Absolut, men jag hade ändå tur första gången jag åkte kommunalt med min första dotter
Det varenda stekhet dag i Juni förrförra året och min dotter avskydde verkligen vagn men då det var så varmt så vågade jag inte ha henne på magen (ni vet hur nojig man är med första barnet). Bussen blev helt full halvvägs in till stan och jag kände paniken stiga när Milla började skrika där i vagnen. Dels för alla andras skull men även för hennes egen. Hon var så var och jag var rädd att hon skulle kola vippen av värmeslingor om hon skrek hela vägen in till city. Det var då min räddande ängel trädde fram.
En kvinna i 40 – års ålder kom fram till mig och frågade om jag tyckte det var jobbigt. Självklart blev svaret ja.
– Ta det lugnt, många här på bussen har själva barn och de har faktiskt varit bebisar själva en gång. Och är du, hon låter inte så högt som du tror hon gör.
Hennes ord lugnade mig och fick mig att våga mig ut i kollektivtrafiken flera gånger efter det
Ja precis så är det! och ingenting man gör är rätt i andras ögon!!! *arg*
Känner väl igen mig.
Åker sällan kollektivt. Men de få hågen de händer med båda barnen och en jätte dubbel vagn. Jisses vad folk gnäller. Lite som att måste du vara här!!!
Ja, verkligen och de där blickarna alltså, man vet så väl vad de tänker liksom, och ändå gör en bara så gott en kan… Hoppas du får en fin fredag!