I fredags gick jag och min son in på lokala pizzerian för att köpa olivpizza. En smått helig liten ritual vi har när vi ska köra fredagsmys själva, bara han och jag. Vi pratar först hela vägen från förskolan om hur mycket extra oliver han ska få på sin pizza och vilken pizza mamma ska beställa och så vidare. Sonen ropar ”jag äjskaj pizzzzzza!! när vi stiger in och får en Zoo-klubba av den trevliga personalen. Men så hör vi fräsandet bakom oss. Det kommer från den enda gästen i restaurangen som vi nyss lett brett mot utan att få det minsta respons. Ja, bortsett från en blick av is. Jag hör nåt i stil med att jag ”borde hålla reda på var mitt barn sätter sina fötter”. De hade vidrört en stolsits och självklart hade jag tänkt torka upp eventuella spår som skorna skulle kunna ha lämnat.
Men jag hinner inte ens reagera. För den här mannen är livrädd att vi på något sätt ska störa honom, och vill nu inget hellre än att sitta där och förstöra stämningen. De blickarna han ger. Påminner mig om de där första gångerna i lokaltrafiken, som nedan seriestrip handlar om.
If looks could kill.
Kan inte alla bara vara lite mer toleranta mot varandra.
Usch var nyligen med om en liknande sak men då blev mitt barn utskälld av en surgubbe trots att barnet ifråga inte rört/tilltalat/varit nära gubbj*veln i fråga.. Ändå får han sig en avhyvling för att han… finns gissar jag? Så tråkigt för det blir svårt att lära barnen att ha respekt för de äldre när de äldre (typ 1 av 100 men ändå!) inte kan visa respekt för sin omgivning heller!
Åh, så tråkigt! Förstår verkligen känslan! Önskar jag var bättre på att få det att rinna av mig, men känslan sitter ju tyvärr i ett tag.. Fattar inte hur man kan titta hatiskt mot ett litet barn som ler mot en. Galet. Kram till dig <3