När du kommer på ditt barn med något fuffens och samtidigt gör en annan läskig upptäckt…
… att du låter precis som dina föräldrar en gång lät! Inget ont om dem, men ja, ni hajar 😉 Den där känslan att liksom se sig själv utifrån, stå där och ”leka vuxen” och låta precis som man tyckte alla andra vuxna lät när man var liten. En lätt overklig, surrealistisk känsla, eller vad säger ni?
