Den allra första seriestrip jag ritade som nyblivet, småchockat päron, var denna. Nu är läggningarna liiite smidigare, men jag minns fortfarande det där smygandet i mörkret, och knarrandet på golvet. Hur jag lärde mig exakt vilka punkter på trägolvet där det lät som minst. Ett slags plockepin bland leksaker och längtan efter egen sömn.
Fler seriestrippar på instagram.com/ettparontillmorsa och facebook.com/ettparontillmorsa. 🙂
