Känns så knäppt att han är så stor redan. Tänk hur han ändrade på allt i mitt liv. 19 år och ensamstående mamma. Inte riktigt som jag planerade mitt liv men tänk vad bra det blev ändå.
Så mycket jag skulle göra annorlunda om jag fick chansen. Så konstigt jag tänkte på föräldraskap och så konstiga saker jag gjorde. Ibland får jag sån ångest när jag tänker på vissa saker jag utsatte James för när han var bebis. Som när jag när han bara varit hemma nån dag lät honom skrika ett tag för att jag inte vågade amma honom inför en gäst vi hade. Eller när jag lät honom åka iväg med en för honom helt främmande släkting på hans pappas sida över helgen när han gallskrek efter mig. Det skulle jag aldrig tillåta nu men då som ung och med första barnet så gjorde jag bara vad jag blev tillsagd.
Förlåt älskade James! Jag vet att du inte minns dessa saker men jag vet någonstans att dom format dig. Jag vet iaf att jag så mycket som jag bar står kunnat under dessa 11 år har gett dig kärlek och trygghet och jag vet idag att min föräldraroll jag sedan växte in i gav oss relationen vi har idag. Att han kan berätta allt för mig, att han känner sig helt trygg med att vara sig själv och säga vad han tycker. Det känns som en evighet sen han föddes samtidigt som det känns som att det var igår.
Imorgon ska vi fira honom ordentligt.
