ELISABETH

Väldigt många använder sig av sociala medier nu för tiden, till exempel Facebook och Instagram och även bloggar. I många fall innebär det också, främst i kvinnors fall har jag märkt, att det läggs ut väldigt många bilder av en själv, både klassiska selfies men också vanliga foton.

Bilderna ska se härligt ogenomtänkta och krispigt fräscha ut, samtidigt som ens utseende på något sätt ska uppgraderas genom att filtrera eller redigera bort vissa delar. Vi har koll på vilket filter som gör att huden ser lite slätare ut och att en bild som är något ljusare än i verkligheten alltid ser härligare ut. Färgerna får gärna poppa extra mycket, så kanske förstärks de i något program.

Dessutom ska sminket sitta, håret glänsa i perfekta lockar och FY så hemskt det vore om magen ser plufsig ut?! Då beskär vi den bilden, samt lägger på ett filter som tar jämnar ut celluliterna som kan anas på låren. Vi lär oss i vilken vinkel vår rumpa ser snyggast ut, hur vi ska hålla armarna för att inte framhäva gäddhänget och att titta lite uppåt för att undvika att det skulle se ut som att vi har dubbelhaka.

I spegeln hittar vi dessutom ett leende som känns så där lagom avslappnat snyggt, vi över på ett sätt att le med tänderna som ser härligt ut, inte gapflabbigt. Dessutom hittar vi vilka vinklar som bäst framhäver vår käklinje eller kindben. Vi upptäcker oftast också att vi har en bättre eller sämre sida och efter det vet vi vilken vi ska vända mot kameran.

När vi kollar på foton av oss själva, som någon annan tagit, tycker vi alltid att vi ser helt knäppa ut! ”Hur kan de ens välja att spara en bild där jag inte ens liknar mig själv?”, tänker vi. Om ett foto innehåller ett större sällskap, sugs ändå alltid vår kritiska blick mot vår egna uppenbarelse och hugger direkt efter alla fel. Är fotot taget lite snett bakifrån, upptäcker man helt plötsligt att ens hållning är helt katastrofal och varför har ingen sagt att jag ju faktiskt inte passar i kort kjol?!

Om vi ska ta en selfie och lägga ut någonstans, tar vi säkert 15 bilder innan vi blir någorlunda nöjda. Vi tittar granskande på våra stackars ansikten och hittar fel på fel på fel, som vi tänker att alla andra också ska se och kanske kommentera om eller kanske nämna för någon. Vi nöjer oss inte förrän vi ser ut som en person vi anser vara nog perfekt för att visas upp.

Varje gång Leif ska ta bilder av mig till bloggen, knäpper han flera stycken samtidigt, eftersom jag ju som alla andra ”ALDRIG blir bra på bild”. När jag sätter mig vid datorn sen och ska välja vilka foton jag ska använda, kanske det finns tre stycken av tjugo som jag tycker blev bra. På vissa ser jag så gammal ut, på ett annat ser jag gravid ut och på något har jag ju världens konstigaste min?! De andra tre, som jag då väljer ut, visar mig som jag ser ut på riktigt, lugnt leende och med kroppen i en snygg pose.

På sistone har jag börjat fundera mycket kring alla dessa snygga bilder som florerar på internet. Visst är det egentligen helt galet att vi låtsas se ut som någon vi inte är? För om jag ser ut som på bilden ovan precis när bilden tas, är det ju inget som säger att jag alltid ser ut så. Om denna bild är en av de tre utvalda av tjugo stycken, kanske det är dags att inse att det är de ”dåliga” bilderna som är de riktiga? När vi säger att vi aldrig blir bra på bild menar vi egentligen att vi aldrig lyckas se ut som personen vi tränat fram i spegeln.

Men vet ni en sak? Personen i spegeln är inte du!

Jag är en person med rynkor, både kring ögonen och en rätt rejäl mellan dem. Jag har fått dem av massor av skratt, stora bekymmer och 33 år i livet. Jag har en kropp som jag älskar och ibland ser min mage ut som den gjorde i vecka 20 fortfarande om jag har ätit mycket socker, är gasig och har dålig hållning. I vissa vinklar har jag en extremt spetsig näsa och i vissa ljus en ganska trist färg på tänderna. Jag har celluliter i låren och väldigt ofta orakade ben. Jag hatar att le på beställning och ser oftast väldigt bajsnödig ut då. Jag har alltid varit en person som är extremt bra på att hacka på mig själv och hylla andra, jämt.

Sen Åke kom har mitt liv fått en helt annan mening. Inte bara i flera extra nivåer av kärlek, trötthet och lycka, utan också hur jag ser på mig själv. Jag har börjat acceptera att mitt utseende inte behöver attrahera någon annan. Det kanske låter knäppt, men jag har alltid haft ett behov av att känna mig sedd av andra. Sedan Åke kom är han den enda jag vill visa. Jag står mer än gärna bakom och myser när andra gullar med honom och jag har börjat känna att min kropp och mitt utseende bara är redskap i livet.

Självklart kommer jag för den delen inte sluta gilla mode, shopping, hår och fix men jag gillar det mycket mer på mina egna villkor nu. Jag struntar i om min BH gör så att mina bröst ser snyggare ut, jag behöver inte framhäva någon jävla påhittad fruktform som min kropp må ha och jag behöver inte låtsas att jag ser ut på något annat vis än jag faktiskt gör.

Det har varit och är så svårt att försöka bryta dessa invanda beteenden men jag har långsamt börjat mitt arbete inombords. När det kommer till bilder, så har jag också börjat tänja på mina gränser lite och tvinga mig själv att välja bilder där jag omedelbart själv ser massa skavanker och tänka att ingen annan ser dem. Det är ju sant, varför skulle NÅGON över huvud taget lägga ner den energin på ett foto av mig?

Min önskan är att jag ska hitta självförtroendet att bara inse att alla bilder som tas av mig är bilder av mitt riktiga jag. Hur många jag än ratar och raderar, så kommer jag ändå se likadan ut. Jag ska våga strunta i mina inre röster som säger att jag måste eftersträva ”idealet” och nöja mig med den första selfien jag tar, de andra 14 kommer fortfarande att visa samma person.

Om vi fortsätter att visa dessa putsade fasader utåt hela tiden, hur ska vi då någonsin kunna känna oss nöjda med våra ”fula” bilder, som visar vårt riktiga utseende, det utseende som vi för allt vi är värda försöker dölja. Hur ska vi då våga oss ut och träffa folk och visa vinklar av oss som vi alltid kastar i papperskorgen? När ska vi inse att bilden där vi ler det där galna leendet är ett minne från ett ögonblick när vi log från hjärtat och att det alltid är vackrast? 

Ska vi inte försöka vara lite mer avslappnade kring detta med att fota oss själva och visa upp dem? Sanningen är ju att alla du känner redan vet hur du ser ut och hur du själv än försöker dölja den, så har du en spetsig näsa i profil.