Hur ser du ut egentligen? – ELISABETH

ELISABETH

Hur ser du ut egentligen?

Väldigt många använder sig av sociala medier nu för tiden, till exempel Facebook och Instagram och även bloggar. I många fall innebär det också, främst i kvinnors fall har jag märkt, att det läggs ut väldigt många bilder av en själv, både klassiska selfies men också vanliga foton.

Bilderna ska se härligt ogenomtänkta och krispigt fräscha ut, samtidigt som ens utseende på något sätt ska uppgraderas genom att filtrera eller redigera bort vissa delar. Vi har koll på vilket filter som gör att huden ser lite slätare ut och att en bild som är något ljusare än i verkligheten alltid ser härligare ut. Färgerna får gärna poppa extra mycket, så kanske förstärks de i något program.

Dessutom ska sminket sitta, håret glänsa i perfekta lockar och FY så hemskt det vore om magen ser plufsig ut?! Då beskär vi den bilden, samt lägger på ett filter som tar jämnar ut celluliterna som kan anas på låren. Vi lär oss i vilken vinkel vår rumpa ser snyggast ut, hur vi ska hålla armarna för att inte framhäva gäddhänget och att titta lite uppåt för att undvika att det skulle se ut som att vi har dubbelhaka.

I spegeln hittar vi dessutom ett leende som känns så där lagom avslappnat snyggt, vi över på ett sätt att le med tänderna som ser härligt ut, inte gapflabbigt. Dessutom hittar vi vilka vinklar som bäst framhäver vår käklinje eller kindben. Vi upptäcker oftast också att vi har en bättre eller sämre sida och efter det vet vi vilken vi ska vända mot kameran.

När vi kollar på foton av oss själva, som någon annan tagit, tycker vi alltid att vi ser helt knäppa ut! “Hur kan de ens välja att spara en bild där jag inte ens liknar mig själv?”, tänker vi. Om ett foto innehåller ett större sällskap, sugs ändå alltid vår kritiska blick mot vår egna uppenbarelse och hugger direkt efter alla fel. Är fotot taget lite snett bakifrån, upptäcker man helt plötsligt att ens hållning är helt katastrofal och varför har ingen sagt att jag ju faktiskt inte passar i kort kjol?!

Om vi ska ta en selfie och lägga ut någonstans, tar vi säkert 15 bilder innan vi blir någorlunda nöjda. Vi tittar granskande på våra stackars ansikten och hittar fel på fel på fel, som vi tänker att alla andra också ska se och kanske kommentera om eller kanske nämna för någon. Vi nöjer oss inte förrän vi ser ut som en person vi anser vara nog perfekt för att visas upp.

Varje gång Leif ska ta bilder av mig till bloggen, knäpper han flera stycken samtidigt, eftersom jag ju som alla andra “ALDRIG blir bra på bild”. När jag sätter mig vid datorn sen och ska välja vilka foton jag ska använda, kanske det finns tre stycken av tjugo som jag tycker blev bra. På vissa ser jag så gammal ut, på ett annat ser jag gravid ut och på något har jag ju världens konstigaste min?! De andra tre, som jag då väljer ut, visar mig som jag ser ut på riktigt, lugnt leende och med kroppen i en snygg pose.

DSCN3868
På sistone har jag börjat fundera mycket kring alla dessa snygga bilder som florerar på internet. Visst är det egentligen helt galet att vi låtsas se ut som någon vi inte är? För om jag ser ut som på bilden ovan precis när bilden tas, är det ju inget som säger att jag alltid ser ut så. Om denna bild är en av de tre utvalda av tjugo stycken, kanske det är dags att inse att det är de “dåliga” bilderna som är de riktiga? När vi säger att vi aldrig blir bra på bild menar vi egentligen att vi aldrig lyckas se ut som personen vi tränat fram i spegeln.

Men vet ni en sak? Personen i spegeln är inte du!

Jag är en person med rynkor, både kring ögonen och en rätt rejäl mellan dem. Jag har fått dem av massor av skratt, stora bekymmer och 33 år i livet. Jag har en kropp som jag älskar och ibland ser min mage ut som den gjorde i vecka 20 fortfarande om jag har ätit mycket socker, är gasig och har dålig hållning. I vissa vinklar har jag en extremt spetsig näsa och i vissa ljus en ganska trist färg på tänderna. Jag har celluliter i låren och väldigt ofta orakade ben. Jag hatar att le på beställning och ser oftast väldigt bajsnödig ut då. Jag har alltid varit en person som är extremt bra på att hacka på mig själv och hylla andra, jämt.

Sen Åke kom har mitt liv fått en helt annan mening. Inte bara i flera extra nivåer av kärlek, trötthet och lycka, utan också hur jag ser på mig själv. Jag har börjat acceptera att mitt utseende inte behöver attrahera någon annan. Det kanske låter knäppt, men jag har alltid haft ett behov av att känna mig sedd av andra. Sedan Åke kom är han den enda jag vill visa. Jag står mer än gärna bakom och myser när andra gullar med honom och jag har börjat känna att min kropp och mitt utseende bara är redskap i livet.

Självklart kommer jag för den delen inte sluta gilla mode, shopping, hår och fix men jag gillar det mycket mer på mina egna villkor nu. Jag struntar i om min BH gör så att mina bröst ser snyggare ut, jag behöver inte framhäva någon jävla påhittad fruktform som min kropp må ha och jag behöver inte låtsas att jag ser ut på något annat vis än jag faktiskt gör.

Det har varit och är så svårt att försöka bryta dessa invanda beteenden men jag har långsamt börjat mitt arbete inombords. När det kommer till bilder, så har jag också börjat tänja på mina gränser lite och tvinga mig själv att välja bilder där jag omedelbart själv ser massa skavanker och tänka att ingen annan ser dem. Det är ju sant, varför skulle NÅGON över huvud taget lägga ner den energin på ett foto av mig?

Min önskan är att jag ska hitta självförtroendet att bara inse att alla bilder som tas av mig är bilder av mitt riktiga jag. Hur många jag än ratar och raderar, så kommer jag ändå se likadan ut. Jag ska våga strunta i mina inre röster som säger att jag måste eftersträva “idealet” och nöja mig med den första selfien jag tar, de andra 14 kommer fortfarande att visa samma person.

Om vi fortsätter att visa dessa putsade fasader utåt hela tiden, hur ska vi då någonsin kunna känna oss nöjda med våra “fula” bilder, som visar vårt riktiga utseende, det utseende som vi för allt vi är värda försöker dölja. Hur ska vi då våga oss ut och träffa folk och visa vinklar av oss som vi alltid kastar i papperskorgen? När ska vi inse att bilden där vi ler det där galna leendet är ett minne från ett ögonblick när vi log från hjärtat och att det alltid är vackrast? 

Ska vi inte försöka vara lite mer avslappnade kring detta med att fota oss själva och visa upp dem? Sanningen är ju att alla du känner redan vet hur du ser ut och hur du själv än försöker dölja den, så har du en spetsig näsa i profil.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Felicia

    Så bra skrivet!
    Jag brukar alltid tänka när jag ser bilder där personerna som är med har så sjukt bra hållning, muskler som framhävs i de alla konstiga posererna efter varann (som att man står på tå,utan klackeskor alltså, inte har ihopgående lår, rumpan putar ut och framhävs), att det måste vara j*vigt jobbigt att allt gå på tå, fy fasen vilken värk man måste få i fötterna! Och sära på låren och se bajsnödig ut mest hela tiden. För det är väl så de här personerna ser ut hela tiden?? Eftersom deras bilder framhävs så?
    Då känns det helt plötsligt mycket enklare att bara vara som vanligt!

  2. Maria "Mawiia"

    Sååå rätt!! Jag känner likadant, att min kropp är inget som ska vara snyggt åt någon annan utan den ska vara funktionsduglig för mig!
    När jag är ute på promenader (själv med barn & hund) så händer det ganska ofta att jag tänker “tänk om Trinny & Susannah kommer förbi här och ser mig och vill göra om mig. Skulle jag bli glad eller ledsen då? Vad skulle de ha anmärkningar på?” Sen slutar det med att jag tänker att jag minsann tackar nej till det! Min kropp ser olika ut vid olika tillfällen och det ska ingen komma och ge mig råd angående om jag inte bett om det. Vissa dagar vill jag framhäva något och andra dagar vill jag gömma allt! Jag fixar den biffen själv! Jag kan inte redigera eller sätta filter på verkligheten. Men ja, nog är man sin egen största kritiker. “Ta om bilden, det ser ut som jag har tre våningar med bröst”. Ja och det gör det ju irl med!
    Kram på dig!

  3. Emy

    Så jävla sant! Jag har inte längre några sociala medier och mår såå mycket bättre. För när jag hade det och fick massa komplimanger för mitt utseende på fotona jag la upp desto sämre mådde jag för att jag kände att jag behövde leva upp till de bilderna IRL. Och började då må dåligt när jag skulle ut bland folk, kommer de tycka att jag är lika vacker i verkligheten? Jag fick ett osunt fokus på mitt yttre.

    Nu, utan sociala medier, har jag blivit mycket mer fri och tillfreds med mig själv – i alla vinklar. 🙂

  4. SpeLinnea

    Väldigt bra sagt. Numer brukar jag ta “fula” bilder på mig själv och skicka till mina närmaste kompisar, för det är befriande att vara sig själv. De vet ju att jag inte ser ut så själv, och alla andra också för den delen. I framtiden hoppas jag att jag kan lägga upp i mitt riktiga flöde också. Rekommenderar detta!

  5. Hanna

    Word! Återigen mitt i prick och jag kände igen mig på i princip allt!
    Dock har jag inte varit gravid, men har ändå en kropp och mage som gör att jag ser gravid ut (om jag inte tänker på vad jag tar på mig för kläder och tänker på min hållning). Detta fenomen blir jag så sur och arg över. JAG tycker om min kropp även om jag har några extra kilon och är lite rund så tycker jag om den! Det som gör mig så ledsen är dock alla dessa människor som inte kan hålla käften utan måste kommentera MIN kropp och framförallt fråga om jag är gravid. De påstår att jag är ju i rätt ålder och läge i livet nu (26 år och just tagit examen från universitetet). AAH! Jag blir så ledsen och arg och istället för att säga detta till personen som säger så dumma saker till mig så fnittrar jag till och ursäktar mig att jag är lite rund om magen. VARFÖR ska jag egentligen ursäkta mig? Det är personen som betett sig fruktansvärt mot mig som ska be om ursäkt egentligen!!! Jag skulle vilja ha modet att säga till nästa person som frågar att det inte är så jäkla lätt att bli gravid, för vad vet personen om det egentligen?!
    Vet att detta inte egentligen hörde till ämnet som du skrev om, men tycker du är en fantastisk människa som alltid skriver så bra och kände att jag fick feeling och behövde skriva av mig lite.
    Ha en fantastisk dag! Kram!

  6. Malin L

    Jag har blivit lite samma, sen förlossningen har jag insett att tajta jeans är inte min grej. Jag har alltid haft putande mage, och har då köpt jeans som ska hålla in den så jag skulle få den åtråvärda platta magen. Men att ha röda streck över magen då man tar av jeansen efter en arbetsdag, det är ju så skruvat! Att det ska vara “normalt”?! Då jag var gravid förra sommaren köpte jag ett par baggy byxor i tyg med resår i midjan och nu de första 6 mån har jag bott i dem, så nu har jag bara såna. Jeansen ska jag sy om till en kjol istället. Jag har definitivt accepterar min kropp mer efter att ha fått barn och det är superskönt. Nu är det mer vad den klarar (gå långt med vagn, bära länge osv) som är i fokus inte hur den ser ut.

  7. Frida

    Jäklar vad du är klok Elisabeth. Sätter på pricken ord på mina tankar! Jag upplever precis samma sak. Nu när jag kollar tillbaka på bilder på mig förut, som visar en glad, snygg, ung (typ 17), fint hår, smal midja och slanka ben så tycker jag att jag var så jäkla snygg jämfört med nu, när jag är äldre (än 17 iaf), har blivit mamma och har en postgravidkropp, har lite stripigt och tunt hår som resultat av amning, fläckar från en 7 månaders bebbe över hela kläderna, bekväma skor istället för klackar. Nu tycker jag att jag är extremt ful, ofräsch och plufsig.

    MEN. Så känner jag bara när jag kommer ut bland andra människor, eller när jag lägger ut en selfie (nu mer händer det väldigt sällan dock) på instagram, eller en bild på mig själv på min blogg. Det är enbart DÅ jag tycker att jag är ful, hittar skavanker på mig själv, och dömer ut mig själv från topp till tå, för att det är det jag tänker att andra människor också gör. För när jag är hemma gillar jag mig själv, jag ser mig och min kropp som en jäkligt bra maskin som fungerar och levererar utav bara den! Den går promenader och styr barnvagn flera ggr per dag, busar med hundarna, bär runt dansandes påen bebis på höften, funkar som mat åt bebisen ( hur coolt egentligen?!) är kramgo mot bebis, sambo och vänner som hälsar på, skrattar så den får kramp i magen osv. Dvs det är bara ute bland andra människor jag ogillar vad jag ser, eller när jag på nått vis ska exponera den för andra. För för mig själv, min sambo och bebis så tycker jag att jag är helt okej, duger mer än bra. Så knäppt det där.

    Sen dessutom när jag tittar tillbaka på bilder på unga fräscha jag så minns jag ju faktiskt att jag var precis lika onöjd då över mitt utseende om inte mer onöjd, om än inte över samma saker som nu. Då tyckte jag att jag var för smal, hade utåt-navel (vad är det ens att vara onöjd över?!) hade fula knän (haha), finnig, för tjockt hår, och för småa bröst. Alltså herregud, att man aldrig kan få känna sig nöjd nångång. Nu blev ju det här en hel novell, men jag ville egentligen bara säga att jag är precis likadan som dig, tycker det är helt knäppt med alla dessa filter och poser och redigering och rosenskimrande bilder, men blir på sociala medier precis så själv, ljusar upp, klipper bort, väljer noga ut osv. Galet och galen värld. Tack för att du tar upp det iallafall, och tack för en sån superhärlig blogg som jag klickar mig in på lite för många gånger per dag för att det ska anses som sunt haha. Kram på dig fina Elisabeth!