I’m not for scale – ELISABETH

ELISABETH

I’m not for scale

Hej, jag heter Elisabeth och har ett BMI på 20.9. Den siffran säger både allt och inget. Den säger att jag ligger i nedre delen av kategorin “normalvikt” men den säger inte något mer.

Den säger inte att jag ändå inte är nöjd med min kropp, eftersom den har kommenterats ända sedan jag blev vuxen nog att förstå kommentarerna. De negativa orden sitter kvar och trots att jag blivit äldre och klokare är det ändå alltid precis de orden som letar sig fram när jag minst behöver dem.

Jag känner mig ofta stor och klumpig. Jag har fått höra att jag har för breda höfter, för stor rumpa, för små bröst och kraftig benstomme. Jag har fått höra att jag är liten och skör, benig och nätt. Jag har fått höra att jag har mycket muskler, breda axlar och snygg mage. Jag har fått frågan om jag är gravid när jag inte är det och fått höra att jag blivit för smal efter graviditeten.

BMI-skalan jag använde mig av nu bestod av sex olika grader, varav EN kallas “normal”. FYRA grader är för övervikt; övervikt och sedan fetma grad 1-3. EN är undervikt.

IMG_7645

Är det så här vårt samhälle ser ut nu? “Normal” anses du vara först när du är precis vid undervikt och annars är du “onormal”?

Låt mig berätta om min “normala” kropp som enligt denna siffra ska vara precis där den bör vara och anses SÅ mycket hälsosammare än någon som, gud förbjude, gått över gränsen och hamnat i någon annan grad i denna vansinniga skala.

Jag har ständig värk. Eftersom jag just varit gravid, ammat och nu aldrig hinner tänka på mitt mående, finns det superlite muskelmassa kvar i min kropp. OBS! Muskler väger också!!! OBS!

Jag har ont i leder, höfter, knän, rygg, nacke och huvud. Jag äter allt som kommer i min väg och som går snabbt, vilket uteselutande betyder något med mycket socker och snabba kolhydrater. Min mage är alltid arg på grund av extremt obalanserad kost, massor med kaffe och på det en ständig stress.

För att hinna med att leva i detta jävligt snabba samhälle måste jag ju stressa. Hur ska jag annars hinna plugga, ha barn, blogga och verka lyckad samtidigt?

SÅ, vi lägger på stress också till detta berg av osköna saker i min kropp. Vi kan också addera en ständig törst, torr hud, blåmärken och ett vidrigt humör. NOLL energi, vilket gör att detta ekorrhjul av elakheter mot min kropp bara fortsätter.

Det jag vill säga med mitt inlägg är att vi måste: 1. Sluta bry oss hur andra lever sitt liv och ser ut. VAD har vi med det att göra? 2. SLUTA se smala människor som “lyckade” människor! En person är inte en siffra i en BMI-skala! 3. SLUTA KOMMENTERA ANDRAS KROPPAR OCH UTSEENDEN.

En smal kropp är inte definitionen av hälsa.Många som dricker extremt mycket är till exempel väldigt smala. Är det okej då eftersom personen som häller i sig sprit ju anses smal enligt rådande normer?

Det finns inget som heter NORMALT. Mår du bra? Då är du bra! Mår någon annan bra? Låt den få må bra!

Jag har aldrig någonsin mått sämre i min kropp men ändå anses den vara “normal” och som något man vill sträva efter. Det gör mig rädd. Om vi vill sträva efter att må så här dåligt i våra kroppar, förstår jag att kropparna slår bakut, blir förbannade, kortsluter våra hjärnor och till slut sviker oss tillbaka.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Caroline

    Jag känner som du, att min kropp är helt trasig. MEN, jag har börjat en helt fantastiskt träningsprogram – MomiAbs. Helt enkelt en mammamageträning för att stärka upp de svaga magmusklerna, den sovande rumpan, ryggen, axlarna – ja, det mesta som en mammakropp behöver. Hade du bara bott här i Luleå så hade jag dragit med dig så hade vi kunnat bli starka tillsammans!
    Hoppas du har en bra onsdag!

  2. Therese

    Jag hörde också kommentarer efter min graviditet. Så många kommentarer. Olidligt många kommentarer. Jag har nog aldrig blivit kommenterad så många gånger om min kropp som när jag var gravid och efter den var över. Det var som om en gravid kvinnas kropp var okej att kommentera liiiite extra mycket. Kommentarer haglade från både vänner och mammavänner – som tur är inte (lika mycket) från min släkt/familj. Mina kilon rasade av mig, och mer därtill. Kommentarer som: “Du måste äta”, “Åh, hur mycket har du gått ner?” och “Dina lår går inte ihop (japp, den också – fortfarande vid 27 år)” gjorde mig inte lycklig. Snarare stressad. För jag åt ju mat och jag kände mig stressad och orolig över det lilla livet som nu var mitt ansvar.. Jag hade också ont, ont pga konstiga amningsställningar, sovpositioner och sittställningar och en kropp som hade förfallit de sista grav.veckorna pga av vattenansamlingar. Jag håller med dig totalt. BORT med kroppsfixeringen. Jag ses som “smal/normal” men min hälsa är fortfarande, ett år efter att min dotter föddes, allt annat än i toppskick. Kroppen må se ut på utsidan, men det är väl ändå insidan som räknas och där är musklerna som på ständig semester – psyket har dock blivit bättre och bättre, då jag mer och mer (försöker) att jämföra mig med andra. Jag är jag, liksom.

  3. Björta

    Jag träffar mitt kompisgäng ca 4 gånger per år. Då hänger vi ofta en hel helg och bara äter och umgås. Vi har aktivt valt bort att prata kroppar under våra träffar. Inget om hur vi ser ut, vad vi har på oss eller för den delen hur någon annan ser ut.
    Jag ger aldrig komplimanger om utseende till tex kollegor och blir inte ens glad när någon ger mig sådana komplimanger.
    Behöver jag säga hur jävla gött det är att slippa bli bedömd (alls! Inte ens positivt) eller bedöma?! Tänker mycket mindre på min kropp och min klädstil sedan jag gjorde detta val.
    TYVÄRR får jag så jävla mycket ovälkomna kommentarer om min kropp sen jag blev gravid! Blir galeeeen eftersom jag hatar att tänka på hur jag ser ut.
    Oj vilken fin/stor/liten mage. Du är ju inte stor någon annanstans. Hej tjockis!
    Osv…
    Nej, fråga hellre hur en gravid mår istället för att bedöma hennes kropp.

  4. Emy

    Det är så sjukt att man sätter likhetstecken mellan smal och hälsosam. När jag vägde som minst (underviktig) sa alla att jag var såååå fin osv. Men jag var då gravt anemisk och drogberoende. Inte hälsosam direkt. Nu när jag är drogfri väger jag mer och alla mina värden är bra igen men kan säkert tro att många tänker att jag var mer hälsosam innan. Suck!

  5. Christina

    Jag har 4 underbara ungar som är vuxna idag så min kropp är inte som då jag var 20 men jag vet att viktigaste av allt i livet är att må bra oavsett övervikt eller normalvikt. Vi har ett liv så ta hand om det. Kram

  6. Sonia

    Jag undrar verkligen när vi ska sluta döma varandras kroppar. Det är som att ens kropp automatiskt ger en olika egenskaper och karaktärsdrag, när den i själva verket bara är en KROPP. Yta. Precis som folk tycker att smala människor är “lyckade” och borde “må bra” är det så tröttsamt att folk tillskriver mig egenskaper som lat, odisciplinerad och korkad bara för att jag är tjock. Och liksom VAD SPELAR DET DIG FÖR ROLL OM JAG ÄR TJOCK??? Ugh. Så trött på att objektifieras på det sättet.

    All denna utseendefixering bottnar i patriarkatet och hur det skapar normer och förväntningar. Män utsätts inte för denna kroppshets i lika stor utsträckning.

    Fan, vi förtjänar att må bra och att få vara ifred i våra fantastiska kroppar.

    Ordet “normal” borde fan inte få finnas, åtminstone inte om det ska vara så jävla exkluderande och laddat med värderingar.

  7. Ellie

    Ja den där BMI skalan är knäpp! Håller med dig så mycket sluta kommentera kroppar andras och sin egen försöker lära mig det men det är svårt att bryta gamla invanda mönster.

  8. Sofie

    Det är så synd att det är sådan fokus på BMI inom sjukvården. Bara för att jag låg på ett BMI som sa överviktig (låg på 25,7) när jag hade inskrivning på MVC betyder inte att jag nu när gått ner 3 kg mer än vad jag vägde då (BMI på 24,6) och räknas som normalviktig att jag mår bättre. Dessa tre kilon är till stor del förlorad muskelmassa… Och jag mådde så mycket bättre i kroppen då.

    Tyvärr tror jag sedan att kroppshetsen kommer att fortsätta. Jag hoppas bara att vi kan inbringa ett sundare ideal hos våra barn. Att fokus ska ligga på insidan och inte utsidan.

  9. Anonym

    Jag förstår vad som menas, att allt ska komenteras, tyckas om hur vi ser ut! Varför inte sluta lägga utseendet i folks, lära folket vara nöjda och få ha den kropp som man trivs i!
    Jag brukar se morgon, just i veckan handlar Malou program i tv 4 just om kroppen! Det stör mig så otroligt mycket. Varför lägga 1-2h/dag på just utseendet! Hetsa folk! Berätta vad som är bra. Idag var både Katrin där som vi alla vet inte gillar övervikt och hetsar till lchf så hysteriskt. Och så var det där en kvinna som tom hade en hashtag som hette #uppmutrafetma! Det tycker jag dock är fel att uppmuntra fetma, fetma är inte bra. Det är en annan sak att vara rund eller överviktig och trivas, men uppmuntra till det ser jag samma som att uppmuntra till anorexi!

    Aja! Tyvärr tror jag att vi inte kommer dit vi vill i den här frågan! Kroppshetsen kommer bara att gå åt ett håll tyvärr!

  10. Katta

    När jag var gravid med Millie fick jag en massa råd om hur jag INTE skulle gå upp i vikt för att jag redan var överviktig. Jag gick upp 6,5 kg på över 6 månader. Visst – de säger att det kan TAS från överviktiga istället för att bara läggas på… men de sista två månaderna gick jag ju upp ca. 20 till…

    Nu när jag var på inskrivning i Skeå så sa barnmorskan där att “jag behövde ju ingen folder om vikt för jag var ju inte överviktig”. Då hettade jag typ och sa “ja fast med tanke på hur mycket jag gick upp förra gången och vägde innan den gången så förstår jag inte varför jag inte behöver den nu?”….. Jag har märkt stor skillnad på VEM jag träffar – både när det handlar om läkare och om barnmorskor. Ofta är det så att är de själv lite “stora” (alltså inte NORMALA) så säger de inget. Är de smala så påpekar de alltid min vikt. De frågar aldrig hur jag lever osv. En sa också “ja du ser ju hur det faller av en när man har varit gravid” – ingen har någonsin frågat hur mycket jag fick KÄMPA för att bli av med 18 av mina gravidkilon… De föll minsann inte av någonstans. Trots att jag helammade osv. Jag avskyr när folk säger “9 månader upp – 9 månader ner” – de vet fasen inte ett dugg hur det känns när det INTE bara plötsligt är borta…..
    Jag tycker INTE att det är hälsosamt att vara smal och he i sig massa onyttigt – heller inte att det är hälsosamt att vara stor och snöra i sig massa onyttigt. Däremot går det absolut inte att ignorera det faktum att kroppen tar mer fysisk skada av att man är för överviktig. Knäna kan ta rejält ont ex. Med det säger jag inte att det inte kan göra ont om man är smal heller. Men det kanske beror på olika saker… Om man får bort en övervikt kanske smärtan också försvinner. Inte i alla fall såklart – men för vissa…

    Jag tycker man ska trivas med sig själv. Jag trivs nog knappast om jag väger 50 kg…men inte heller när jag väger 80…

    För övrigt tycker jag att du ska FÖRSÖKA skita i hur många “likes” eller kommentarer dina inlägg ger. Om du inte skriver för dig själv längre så tycker jag inte att du ska fortsätta. Det är DITT liv och det är DU som ska må bra. Mår du bra smittar det också av sig till andra – jag gillar din blogg precis som den är – du kan skriva om allt från himmel till jord. Jag förstår dock din känsla om “viktigare” inlägg som man vill beröra med. Men de berör kanske även om folk inte kommenterar? Tänk kanske istället på alla du berikar med kunskap och glädje genom att skriva. Sen är ju pengar inblandat – men där måste du själv fundera – vad är det värt? Pengar eller ångest? Hoppas du förstår lite hur jag menar 🙂

    Oj va långt.

    Ha en fin dag 😉

    1. Anonym

      Sen när man är gravid verkar det “lagligt” att folk ska få kommentera hur man ser ut, smal, tjock, liten mage, stormade osv

  11. Marie

    Ja tänk om alla bara slutade bry sig så förbannat mycket om sitt eget och andras utseende. Tänk vad mycket vi skulle kunna åstadkomma i världen!
    Här sitter jag med bmi under 18,5, inga muskler och pluggstress. Två barn och ett hus som ska hinnas med. Dessutom är jag sjuk. Men jag är så tacksam för varje dag då min kropp fungerar och hjärnan inte lagt av. Heja dig Elisabeth, och vet du, sluta blogga om du bara känner stress över det! Bara skit i det och koncentrera dig på det som betyder nåt. Familjen och skolan <3

  12. Jenny

    Det gör ont att läsa det du skriver, men så bra att du kan söka ord på det! Jag hoppas att du kan hitta en balans i tillvaron där du tar hand om dig så att du slipper ha ont. Du verkar vara en sån vacker person, och då menar jag från insidan och ut

  13. Hanna

    Det här tror jag att vi är många som kan känna igen oss i! Tänk vad sjukt egentligen att bland alla komplimanger och snälla människor man mötts av i livet så är det ändå de där osjyssta, ogenomtänkta negativa kommentarerna som ALLTID lyser starkast i minnet. Jag har alltid varit “normalviktig”, men högt upp i kurvan, så närmare överviktig än underviktig. Jag har väl den där “kraftiga benstommen” som det alltid pratas om kanske… När jag gick i lågstadiet råkade en tjej få veta hur mycket jag vägde, vilket råkade vara typ 10 kg mer än vad hon vägde, och efter det så fick såklart alla veta hur mycket jag vägde (tjejen berättade för alla…) och jag blev genast märkt som “tjock” fastän jag inte alls var det… Detta och andra liknande incidenter satte givetvis spår och jag har fått jobba ända sedan dess för att bli bekväm med min kropp. Idag känner jag att jag kommit väldigt långt och nästan nått dit jag vill må, men visst är det fortfarande lätt att bli självkritisk i den hårda värld vi lever i och med de sjuka idealen. TACK Elisabeth för att du skriver om viktiga ämnen som detta och hoppas att du får må bättre i din egen kropp snart! <3

  14. Hanna

    Du sätter ord på den frustration som finns i min kropp varje varje dag. Tack för att du orkar sitta ner av din värdefulla tid och formulera dessa meningar. Du gör skillnad genom att uppmärksamma viktiga ämnen. Bästa du.