På sista tiden har jag varit på ett dåligt ställe. Det är där jag hamnar när jag under för lång tid utplånat mig själv och varit oärlig mot min person. Jag fungerar ofta så, jag kör på tills jag börjar känna mig väldigt skavig och då måste det ut direkt och sen känns det bra igen. Min önskan är att jag på sikt ska känna mig skavig mindre ofta genom att våga ventilera och analysera varje liten vrå i min hjärna.
Låt mig börja från början. Ni vet att jag mer än en gång känt mig ointressant och lite stressad kring detta med att blogga. Varje gång peppar ni mig och säger att jag ska bara göra det som känns bra för mig och jag uppskattar det så in i bomben ska ni veta. MEN, det är inte så lätt. Vissa av er är/har varit i bloggvärlden själva och som med mycket annat är det omöjligt att inte känna hetsen, fastän jag vill vara en person som bara bloggar när jag har något att säga.
Nu ligger min blogg på en portal och det är ju superkul, men samtidigt en sån otrolig press. Nu har jag ju en arbetsgivare som jag ständigt vill göra nöjd, kollegor att jämföra mig med (JAG VET ATT MAN INTE SKA DET MEN HUR LÄTT ÄR DET?!) och en ständig känsla av stress. Jag är väldigt stresskänslig och hänger upp mig på alldeles för onödiga saker.
Mina bloggkollegor skriver till exempel saker som att det ”händer en massa kul nu”, det är ”en massa projekt på G”, det skickas vip-inbjudningar och mailkorgen är ALLDELES FÖR FULL. Jag känner inte igen mig alls i detta och känner då en stress över att jag kanske borde ha mer att göra? Varför har jag ingen vip-inbjudan någonstans? Dessutom ska vi skriva inlägg som passar säsongen och sedan ska dessa pushas på Facebook i olika grupper. Jag, som hade slutat med Facebook för att det stressade mig för mycket, har nu skaffat det igen och sitter och scrollar igenom inlägg efter inlägg efter inlägg på både ”min” portal och vår systerportal, där bloggare gör allt för att synas och växa. Alla har bilder med ljusa filter, kläder som kostar mycket, står med en nyfödd, rosettklädd bebis på armen, fixade hår och ”knäpper en snabb bild” innan de ska iväg på nåt event.
Jag har svårt att förstå hur alla bloggare hinner leva. Det är nog en alldeles speciell hets i denna ”nivå”, bloggar som är lite större till bloggar som är precis under de största, det krävs så OÄNDLIGT mycket av den som driver den för att den ska växa, då det kryllar av dem. Alla är i princip proffsfotografer, modeller, miljonärer, inredare och upptäcktsresande, om man ska tro det man ser och hur lätt är det att ”tävla” mot? Är du en gigantisk bloggare redan, krävs det nog inte riktigt lika mycket och att förlora 1000 läsare i veckan känns inte lika mycket som det gör för till exempel mig.
Att driva en blogg innebär en ständig tankeverksamhet. Allt du gör kanske kan förevigas och skrivas om. I vissa fall kan jag tänka mig att många också gör saker endast för att få saker att blogga om. I mitt fall känns det på något sätt som att jag lever ett dubbelliv, då många i min familj/vänkrets inte ens vet om att jag finns på Youtube/blogg. Vissa kanske vet det men vi pratar inte om det. Jag har liksom inget behov av att vara en bloggare 100% av mitt liv och därför tappar jag bort mig själv ännu mer. Vem är jag? Är jag den som sitter med vänner och äter god mat utan att ens ha med mig telefonen eller är jag den som fixar hår och outfit bara när jag ska ut på promenad för att skrapa ihop något material till bloggen? Kan dessa två vitt skilda personlighetstyper ens kombineras?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kollar min statistik och myser lite när den ökat men samtidigt blir jag så otroligt besviken när den minskat. Det är likadant på Instagram, ibland tappar jag flera följare efter en specifik bild och då börjar jag helt plötsligt bli mer medveten om vad jag ska lägga ut, kan få för mig att jag bara ska lägga ut helt opersonliga bilder, för det verkar ju populärt. Kanske måla naglarna i nån cool kombination, fota och sedan lägga ett filter på? Det fick ju en i mitt flöde supermycket likes på. Så här fortsätter det och till slut sitter jag, som nu, och känner mig HELT tom.
Jag har ingen aning om vad jag ens kan fota och lägga ut på Instagram, känner mig så osäker på vem jag är. Min hjärna står helt stilla, inspirationen och orken är som bortblåst. Gällande blogginlägg har jag ingen inspiration, jag gör inget spännande och när jag väl gör något kul är jag ”mig själv” och lämnar oftast både kamera och telefon hemma.
På både blogg och Instagram förväntas man ”nätverka”, du ska gilla ALLAS bilder, lämna käcka kommentarer med hjärtan och blommor, svara på varje kommentar fast du egentligen vill sitta och leka med ditt barn samt skriva superlånga mail hela dagarna. Du ska dessutom alltid hålla ögonen öppna efter nya projekt, samarbeten, sponsringar, bud och tävlingar du kan ha.
Hur fan orkar ni, alla bloggare? Vad vill ni uppnå?
Jag skrev ett sista inlägg om våra tvillingar förra veckan och då sköt min statistik i höjden, i övrigt ligger den på rätt samma nivå hela tiden. För att spräcka bubblan nu till er alla som tror att jag är någon superrik person, jag tjänar 1500:- i månaden på bloggen just nu. Det ska sedan faktureras via ett företag och skattas på, så ungefär hälften är kvar. På Youtube är det några hundra. För att tjäna mer måste jag gräva ännu djupare i mig själv och skriva ännu mer inlägg som jag sliter ut från min själ och sedan jobba stenhårt för att sprida dem runt internet några varv och det pallar jag inte.
Vad finns liksom kvar av er som lever detta liv när blogg, Instagram, Facebook är borta? Kan ni njuta av livet utan att tänka på att ta en bild på era barn precis när de är som sötast för att den kommer ge massa nya följare? Kan ni ha kul, riktigt kul, utan att känna behovet att berätta om det för att det genererar mer läsare? Kan ni sitta och leka med era barn och lägga bort telefonen i ett annat rum?
Under senaste tiden har jag insett att jag håller på att utplåna mig själv och kommit fram till några övningar man kan göra då som jag vill dela med mig av:
1. När du åker bort någon/några timmar, lämna mobilen hemma! I mitt fall har Leif ofta med sin så att vi kan nås om det skulle vara något.
2. När något i din omgivning är alldeles underbart vackert eller gulligt, ta en bild om du måste, men spara den till dig själv! Framkalla den, spara den i ditt barns fotoalbum eller lägg den bara djupt in i ditt minne och plocka fram den när du vill. Saker kan vara vackra även när du är den enda som ser det.
3. Gör saker utan att berätta om det eller fota det! Ät en JÄVLIGT god middag utan att ta en bild av den, maten är minst lika god ändå! Umgås med alla dina favoritmänniskor utan att känna ett behov av att berätta det för hela internet, DU ska ha kul och om ingen vet det har du ändå kul. Är din bebis alldeles utomordentligt söt när hen gör något? Lägg bort telefonen och njut av stunden! Du behöver inte filma det!
Med detta sagt, vill jag återigen säga att jag är så jävla nöjd med mitt härliga gäng jag har här, på Instagram och på Youtube. Jag verkligen älskar er och allt ni gör för mig och jag hoppas att ni känner det, fast jag är rätt dålig på att svara på kommentarer och mail just nu. Det kanske kan tyckas lite malligt, men när jag kommer till den här platsen, då jag börjar slipa bort mina egna kanter för att passa in i Den Perfekta Mallen, då brukar jag kolla på mitt Youtube-klipp och inse att: ”Ja just ja, jag mådde så här då också och sen slutade jag med det.”
Ni säger ju att ni gillar min blogg för att den visar ett vanligt liv och i vilket vanligt liv fotar man sin frukost uppifrån varje morgon? Inte i mitt.
Jag kommer definitivt fortsätta läsa din blogg även om du skulle skriva färre inlägg! Älskar den, håller med som så många skrivit att den känns äkta och jordnära och ärlig! Kram! 🙂
Kan bara hålla med föregående inlägg! Släpp på kraven, gör det som känns bäst för dig och blogga lite mer sällan om det är en väg att orka fortsätta?
Blir det för många pålysningar så har inte jag heller tid och ork att läsa allt!
Lagom är bäst!
Kraaam!!! <3
Fina Elisabeth! Jag älskar din blogg just för att du är så annorlunda, men jag blir så ledsen när jag läser att du mår såhär. Jag tycker helt ärligt att du ska sluta blogga. Jag hade också en blogg förut och fick kämpa för att få läsare. La ner flera timmar om dagen bara för att marknadsföra min blogg och kommentera andra så att de skulle upptäcka mig. Statestiken steg men jag insåg också att det inte vag värt det. Sen fick jag barn och precis som du säger, så lärde jag mig att njuta av saker och ting utan att ständigt blogga, tänka på hur man såg ut så man kunde fota osv.
Jag instagrammar en hel del men det är bara för mig och mina nära. Jag tycker det är KUL. Det är det viktigaste. Gör det du tycker är kul och det du mår bra av! Den här tiden med Åke kommer aldrig komma tillbaka, så njut av den, till 110%. Och är det så att bloggen är i vägen så SKIT I DEN. Ditt liv och ditt välmående är viktigare! Massa kramar!
Alltså jag gillar ju precis ju det här med din blogg,att den inte innehåller massa fluff-gull-filter-event crap!
En blandning av saker som hör livet till.
Så tummen upp för dig! 🙂
Så ärligt o bra skrivet. Jag hade antagligen känt exakt likadant o samma stress. Frågan är om det är värt det? Du o Josefin Knave är mina favoriter…lika äkta båda 2. O ni vågar berätta hur det är….på riktigt.
Nu vill jag absolut inte I N T E att du slutar blogga men du kanske ska tillbaka till gamla plattformen? Bara rn tanke…
Somsagt. ..keep up the good work.
Ett förslag – du har ingen vän som också e mammaledig? Ha en blogg tillsammans? Blir liksom 50% jobb 🙂
Så som de andra så förstår jag att du känner press, tyvärr känns det som att det är en ständig press i olika former och samanhang som vi lever i och att det är upp till oss att tackla det.
Jag kan iaf säga att du hjälper mig och garanterat många andra med hjälp av din blogg och dina klipp som är helt underbara, ta verkligen åt dig av det.
Älskar din blogg och att det inte händer ”stora” saker hela tiden, som där efter också sätter press på oss läsare och att vi där efter tänker på vårat liv som mindre värt. Det är såå kul att få följa er just för att ni är ni och inte så som så många andra bloggare så som du säger som går på event hit och dit, klär upp sig som om det vore fest innan de ska iväg på gymmet osv. Hur orkar dom?
Blogg om ett vanligt liv: ja, tack! För min skull behöver du inte känna någon press, du kan skriva en följetong om en dammråttas vandring genom huset om du känner för det, utan att förhärliga eller filtrera. Jag diggar dig och din blogg! 😀
Förstår verkligen! Hoppas att du kan ta min kommentar på rätt sätt☺men har du satt några egna mål för din blogg? Eller funderat på vad du vill ha ut av bloggen? Lixom utan att sväva iväg för mycket..bara sätta upp mål där du kan känna att du är nöjd? Att det får räcka, utan att det ska bli för mycket stress, press, dåligt samvete osv. Så kan man i sånna stunder som du är i nu gå tillbaka, stanna upp och kanske tänka att ”ja, jag är inom mina ramar. Då är jag nöjd”. Har för mig att du skrev om det för ett tag sen, att du kände att det var viktigt att våga vara nöjd som det är, inte hela tiden tänka att tänk om vi hade det där, om jag vore så eller om vi gjorde sådär. Luddig kommentar känner jag nu men hoppas du fattar haha. Du ger oss läsare så himla mkt, men det måste i slutändan ge dig någonting också. <3 jag älskar att gå in här och läsa, ni är så kloka. Kram
Fint & ärligt, Elisabeth! Det ÄR en ständig stress & press, minst sagt. Och jag tror att många vill nå till ”nästa nivå” för att den stressen ska bli ens jobb där man tjänar tillräckligt med pengar för att slippa ha ytterligare ett jobb. För det funkar nog inte riktigt. Jag har bloggat i.. 6 (??!) år & detta har liksom smugit sig på mig. Tänket & hur man lever med en ständig tanke på nästa inlägg. Du har liksom kastats in i den här toppbloggvärlden mycket snabbare & då tror jag det kan komma lite som en chock, vilket inte är underligt alls. Det är ett knäppt sätt att leva mot den ”vanliga” personen som kanske har 20 följare på instagram, som inte bloggar & bara kikar på Facebook en gång varje dag.
Däremot är jag visserligen förskonad en stor del av hetsen för jag springer aldrig in i bloggläsare & blir då inte inbjuden till någonting för det finns inga event i Nashville, haha. Men att leva som en bloggare är inte så enkelt som alla tror, det är det inte! Du kommer komma långt på din otroliga förmåga att skriva, om du vill <3 Kämpa på! Vi finns här & försöker fiska upp dig med fina ord.
Jag tycker att det är himla bra gjort av dig att faktiskt inte trilla ner i rosa-moln-mitt-liv-är-så-underbart-hela-jävla-tiden mönstret som allt för många bloggare & instakonton gjort. Är jäkligt glad över att någon lyfter fram en vanlig vardag med vanliga problem & tankar! Sen om det blir 10 inlägg en dag eller 1 varannan spelar mig ingen roll bara det är ärligt & kommer från hjärtat kram!
Det här med fasader och filter är någonting vi alltid gjort, men det blir väldigt mycket tydligare i det digitala av idag. Jag pratar inte lika med min mormor eller visar henne samma sorts bilder som jag gör med en mycket god vän. Det är två helt olika världar, som jag inte förväntar mig att den ena parten ska förstå den andre fullt ut.
Detta sociala filter är ju det som hindrar oss från att börja berätta otroligt detaljerade historier om ens privatliv till random folk på Konsum. Och otroligt detaljerade historier om ens privatliv är ju inte vad du eller jag lägger upp på internet. Ändå så är man i mitt tycke ingen ”oäkta” person för att inte hundra procent allt går ut i etern online.
Det känns ju som att vi ”känner” internetkändisar personligen, för det är lite det bloggandet innebär, men visar små snuttar ur ens vardag som andra kan relatera till, klaga på eller bli inspirerad av. För dem som bloggat aslänge så är det mer en livsstil än ett aktivt handlingsmönster. Men det är klart det finns en privat sida hos os alla, hur kända folk än är och hur mycket bloggande folk än ägnar sig åt. De allra flesta tror jag har ett sunt förhållande till bloggvärlden kontra den privata sfären som man har. Därför tror jag att folk skulle leva på som vanligt och skriva dagböcker, göra kollage, fotografera osv även om alla sociala medier skulle försvinna.
Du beskriver ens hets och press med likes, följare och läsare. Det håller jag absolut med om att det är ett problem. Även jag med en väldigt liten blogg är en statistik-freak men försöker alltid att hålla ett rimligt avstånd i vad det faktiskt innebär för mig och inte. Ibland är det så himla random i vad som ger likes och inte, det kan ha med allt från tid på dagen , ämne eller exakt rätt i tiden. Ibland är det som att bara månen står rätt så är det fler som läser. (Obv bullshit, men det är det jag menar.)
Speciellt föräldrabloggar är jäkligt pressande, jag kan till och med känna av det själv fast jag inte ens har nån knodd än. Det är mycket stor köphets på grejer och coola event som bara händer i Stoclholm. Men fan, jag gillar ju inte ens events av den typen, varför blir man stressad av det?!
Älskar onlinelivet, alla kompisar jag skaffat och vad det innebär för mig AFK, det är ju tack vare detta jag kan leva som jag gör idag och för det är jag mycket tacksam. Men samtidigt förstår jag din känsla av frustration och att vilja koppla ur alla sladdar och online-jaget ibland. Gör det! Du verkar ha hittat en effektiv metod för det, så kör på! Sen när du känner för det är du välkommen tillbaka. Skit i outfitta dig om du inte vill, skit i att göra aktuella grejer om du inte vill, bajs på hetsen och heja dig! Kram.
Usch, jag förstår verkligen att du känner den här hetsen och att den påverkar dig. Du vore omänsklig om du hade varit helt oberörd av det! Jag är så himla trött på det som du beskriver om andra bloggare – att allt hela tiden ska vara så… ”Perfekt”. Coola filter, hollywoodlockar, snygga sminkningar och trendiga, nya outfits varenda dag. Åker på storslagna resor och häftiga events hela tiden dessutom.
Jag är så ointresserad av sånt ytligt tjafs. Eller ptja, jag ska inte ljuga, ibland kan jag kolla in typ Blondinbellas blogg bara för att det kan vara lite spännande, nästan exotiskt. Men det är så lite personlighet i det. Det finns så lite djup, så lite genuinitet och karaktär. Din blogg är liksom på en helt annan liga.
Förstår att det är jättesvårt att inte jämföra sig med andra i den här branschen, och jag önskar att jag kunde säga något för att du skulle känna dig tryggare i din egen blogg och inte känna att du tävlar med de andra. Men det går ju inte, det är jättesvårt, jag förstår det.
Även om det är svårt att inte jämföra sig med andra så är det viktigt att påminna sig om hur det är. Vinsten (inte ekonomiskt, utan allmänt) med din blogg kommer att se annorlunda ut än vinsten på någon annan blogg som drivs på ett annat sätt. För dig kanske vinsten inte är att du har miljoner läsare, utan att dina följare är engagerade och att du kan vara öppen på dina villkor – inte utifrån ytliga krav. För andra kanske vinsten är att få så många läsare som möjligt men begränsa sitt liv på ett sätt som du aldrig skulle kunna tänka dig. Liksom, alla gör som de vill, och till syvende och sist handlar det om vad som funkar bäst för en själv. Du har skapat en fantastisk mötesplats här för dig och dina läsare, där alla känner sig välkomna, sedda och förstådda. Det är nog egentligen en betydligt mer smakfull vinst än att ha massa följare men knappt någon integritet kvar. Jag tycker du verkar ha funnit en fin balans och jag hoppas att pressen utifrån inte tar alltför hårt på dig. Vi älskar dig! <3
Tycker din blogg är helt fantastiskt och jordnära (den enda bloggen jag någonsin känner att det är värt att lämna en kommentar på, helt sant!). Så tack för det du gör och att du får oss ”vanliga” människor att inte känna sig helt ensamma i sin vanlighet 🙂
Innan jag gick in på din blogg nyss, satt jag och tänkte på dig, hur mycket tid det måste ta för dig att blogga. Jag är också mammaledig, och jag vet att tiden inte alls räcker till till allt man vill. den tid som du lägger på att blogga är ju tid som du annars kunde lagt på åke eller dig själv, så jag förstår att det verkligen är en uppoffring. Du borde fundera på om du tycker det är värt det. Alltså jag älskar din blogg och önskar verkligen att du fortsätter att blogga, men känns som man lärt känna dig, därför bryr jag mig, och huvudsaken är ju att du mår bra och inte känner dig stressad över bloggen. Annars kanske du kan dra ner på inläggen, du kanske förlorar några läsare på det, men det kommer absolut vara en hel del kvar.
Hej Elisabeth! Till att börja med kan jag tala om att jag följt dig sedan din medverkan i Gravid vecka för vecka. Jag kollade på varje klipp, just därför du inte var som alla andra. Jag säger inte att de andra inte är äkta i sin karaktär utan snarare att du kände mer down to earth och genuin. En person som jag kunde relatera till och känna med. Jag har själv börjat blogga igen alldeles nyligen efter ett uppehåll på två år men redan nu har jag börjat få komplex. Jag skulle t.ex ta foto på mina frukostscones imorse och publicera på bloggen och även om de var attans goda så såg hela bilden så platt och tråkig ut så jag valde att inte lägga ut nåt inlägg. Haha! Så himla knasigt ändå. Inte ens sconesen duger.
Vi är första generationen som lever i parallella världar, en IRL och en digital, den sistnämda är också IRL men där kan vi lägga på en massa filter och välja vad vi vill visa. Väldigt få av oss lägger upp bilder på celluliter på blogg och Insta, men det betyder inte att de inte finns där. I den digitala världen blir det bara lite enklare att välja fasad. Bara för det så borde jag kanske lägga upp bilder på mina celluliter, just for fun! Jag tycker att du verkar vara en alldeles härlig, äkta person! Heja dig!
Så himla bra skrivet, håller med om varenda ord!
Jag lovar dig, din blogg kommer bli mycket större. Fler läsare vilket inte alls innebär fler inlägg. För din blogg är så ärlig och i nuet. Man känner igen sig och du har inte det där dryga filtret som du beskriver andra bloggar har och en massa pastelligt hit och dit gulligt och ulligt etc. Det stör mig, för det känns inte äkta. En äkta blogg Är det många som gillar och jag älskar din blogg och tycker du är stark mentalt som orkar blogga. Jag började blogga förra året, men Fick lägga av efter ett par månader. Jag kände mig för stressad, precis som du skriver. Men du är så ärlig och ber om hjälp vilket är så bra! Tror det gynnar dig! Fortsätt så. Kram!
Det bästa med din blogg är att du är ’vanlig’. Det är så skönt att se en annan småbarnsmamma som inte fixar till sig för en promenad och liknande. Det gör att jag mår bättre då man ser att det inte behöver vara spacklat och liknande. Vi har just fått små bedårande underbara små liv som vi har förmånen att dela dagarna med. Låt oss som du säger njuta av det ❤️