En förbjuden känsla? – ELISABETH

ELISABETH

Annons

En förbjuden känsla?

Nu kommer jag att skriva om något som känns otroligt laddat. Jag vill förtydliga att jag endast utgår från mig själv och min egen uppfattning om detta och ABSOLUT INTE dömer någon alls. Alla får tycka och känna precis hur dom vill och ändå vara superhärliga människor!

Direkt jag blev mamma kom inte bara en enorm kärlek, utan ett ENORMT dåligt samvete. Över allt. Äter han för sällan – då är jag en dålig mamma som inte orkar amma, är han gasig – då är jag en dålig mamma för att jag själv har ätit något dumt och slutar således äta allt, har han lite för långa naglar – då är jag en dålig mamma som inte sitter och konstant filar ner dom. Listan kan göras lång.

Det jag inte hade riktigt väntat mig var att jag också skulle få dåligt samvete gentemot mig själv. Jag kan många gånger tänka att jag borde känna annorlunda än vad jag gör. Så känner jag nog mycket på grund av bilden som målats upp om hur det ska kännas att vara mamma. Mer eller mindre ska det kännas som att livet är fulländat nu när Åke är här. Missförstå mig inte nu! Jag och Leif har ju längtat ihjäl oss efter denna underbara människa och skulle kunna hugga av oss alla kroppsdelar för hans skull! 

Jag menar så här: På ett plan är mitt liv komplett nu. Det är ju det här livet går ut på, i mångt och mycket. Men att den jag var innan Åke kom ska raderas och ersättas av enbart en mamma, det är där jag inte känner mig bekväm. Jag känner mig nämligen inte alls komplett på massa andra plan. Jag vill plugga, få massa roliga jobb, träna, gå på festliga tillställningar, resa och en massa annat. Självklart inte allt samtidigt eller nu direkt men jag känner att jag har så mycket mer kvar.

6e17cdbc27f2fde325eb706e5f250dfb

Att vara mamma till Åke är det coolaste jag kan vara. Men jag vägrar att definiera mig bara som mamma. Jag är också Elisabeth, en dotter, en fru, en vän, en student(snart?), en hundägare, en boknörd, en person som har så många fler aspekter i livet. Jag kommer alltid att vara mamma till Åke och förhoppningsvis hans syskon men det går ju att kombinera med fler delar.

Jag vill göra lite karriär till exempel. Det är här vi kvinnor är lite taskiga mot varandra ibland och bidrar till dåliga samveten, när vi skriver eller säger till varandra att vi minsann aldrig skulle göra si eller så mot våra barn. Jag läser många andra bloggar som skrivs av kvinnor med småbarn och blir så ledsen över att vi är så snabba att skuldbelägga varandra för våra val. Många säger till exempel att varför skaffar man barn om man inte vill ägna 180% av sin tid med dem och att de själva valt att vara närvarande föräldrar och mer eller mindre sluta med allt de hade i livet innan.

Det är därför jag är lite rädd för att ens lufta mina känslor i detta ämne, jag vill inte skuldbeläggas eller skuldbelägga någon.

Många jag pratat med som fått barn nämner ofta hur underbar tiden som mammaledig var och hur jobbigt det var att börja jobba igen. En del säger till och med, om än lite skämtsamt, att de vill bli gravida snabbt igen för att få vara hemma mer. Med det ekande i bakhuvudet har jag gått omkring hemma, först några månader gravid och nu drygt tre månader hemma och verkligen intalat mig att detta är så underbart och att jag ska NJUTA, som alla säger hela tiden. Återigen, missförstå mig inte, jag njuter av att ha Åke hos mig, han är mitt bränsle i livet. Men jag har inte känt mig 100% tillfreds med att enbart vara hemma och med den känslan kom tusen ton dåligt samvete. Är jag en sämre mamma än alla andra?bbbaa9d91bdaf3ddeb11f5b369aa4b28

I fredags när Leif kom hem från jobbet kände jag mig SÅ himla bitter. Jag kände mig instängd eftersom det varit dåligt väder hela veckan och jag knappt kommit mig ut, grå och trist för att jag aldrig ens behöver tänka på att kolla mig i spegeln eller fixa håret och samtidigt helt överhettat i hjärnan eftersom jag har så himla, himla, HIMLA mycket energi och ideér som jag bara vill kräkas ur mig men som aldrig prioriteras. Leif följer ett träningsschema och springer som en galning varannan dag. SÅ HIMLA DUKTIG, säger alla. Han som både jobbar och har en bebis, hur hinner han? Jo, för att jag inte hinner. Jag har ju ett träningsschema också!

När jag säger till vissa personer att jag känner mig lite instängd och stressad över att jag inte hinner, kommer ofta kommentarer som: “Ta det luuuuugnt, du kommer hinna träna sen!”, “NJUT nu av den här tiden, den kommer aldrig tillbaka” eller “Att fixa håret är inte viktigt nu, Åke är prio ett nu!”. Jag förstår men vill inte acceptera. Jag kommer inte låta min träning vänta ett år, eller sluta fixa håret ibland för det är ju så jag är. Åke har tillkommit men jag är ändå samma människa. Jag vill vara samma människa och att Åke ska berika mitt/vårt liv, inte sätta stopp för det.

Självklart blir livet helt annorlunda med barn. Jag är inte så knäpp att jag inte fattar det. Jag välkomnar alla förändringar och kan inte förstå att vi någonsin varit utan Åke.

Så, vad hände i fredags då när Leif kom hem från jobbet till en frustrerad och stressad fru? Vi gick ut på promenad. Efter halva sträckan hade jag pratat och ältat hur jag kände och Leif (min bästa vän och största stöd) och jag kom fram till att jag faktiskt inte behöver känna mig som en sämre människa för att jag inte bara vill känna mig som en mamma, lika mycket som om det vore tvärtom.

Vi pratade också mycket om skillnaden på män och kvinnor på sociala medier. Tänk efter hur det ser ut i ert flöde, vi tar Instagram som exempel. Nästan alla kvinnor har i sin presentation information om vem dom är ihop med, i vissa fall även datum då dom träffades/förlovade sig/gifte sig, samt också info om eventuella barn, år eller datum då dom är födda. Även jag har skrivit “mamma till Åke” i min presentation. Som alias på Instagram har många av oss kvinnr även ordet mamma eller fru med. Männen då? Många har inte ens i sitt bildflöde visat att dom ska ha barn eller har barn. Varför är det så, tror ni? Varför definierar vi kvinnor oss som fruar eller mammor medans männen är “sig själva”?

382a442be0beb270e3b4ee88f4dca5e0

Att få barn har aldrig varit mitt mål med livet. Först ville jag inte ens ha barn över huvud taget men fastän jag ändrat mig och blivit förälder känner jag ändå inte att mitt mål är nått. Ett STORT jävla delmål har jag nått, självklart, men mitt livsmål är att vara lycklig och trygg och det är något jag aldrig kommer att sluta kämpa för. Känner jag ingen lycka eller trygghet, vad är jag då för mamma, fru, vän, dotter och medmänniska?

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Othilia

    Hej!

    Ville bara säga att jag förstår din känsla helt! Jag fick mitt andra barn i januari och att ha tid till sig är svårt. Ända sen jag fick mitt första barn för 2 år sedan har jag tappat mig själv och inte hittat tillbaka. Nu för tiden är jag bara mamma…jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, men ta vara på varandra, du och Leif. Se till att stötta varandra så gott det går så att båda får ihop sitt eget liv utanför föräldra-bubblan. Jag hade stora planer på att börja träna och allt igen, men så för 6 veckor sedan hände det som inte fick hända. Jag förlorade min sambo och mina två barn förlorade sin pappa. Och det är först nu jag inser hur mkt hjälp och stöttning man ändå hade av varandra. Nu står jag här själv med en två åring och en 3månaders och tid till mig själv existerar inte över huvudtaget, jag ska vara glad om jag lyckas hinna med en dusch.

    Jag önskar dig all lycka till med allt. Och tack för en bra blogg!!

  2. Annica

    Underbart inlägg!
    Här bröt jag ihop igår och kunde liksom inte sluta gråta
    När jag var mammaledig med min dotter för tre år sen så älskadr jag det, njöt av varje minut men nu när jag är hemma med sonen så skaver liksom allt
    Alla säger att tiden går så fort men jag tycker att hans första år aldrig tar slut
    Han är nu tio månader och jag hade tänkt vara hemma tills han är 1, 5 år men igår när jag och pappan faktiskt pratade om detta så känner jag att jag inte alls vill fast det känns som jag borde
    Jag grät för att 15 månader känns så litet att börja förskolan, för att alla andra verkar ha råd att vara hemma i evigheter och för att jag inte orkar vara hemma
    Pappan förstår inte problemet, förstår inte ångesten och det dåliga samvetet och känslan av att aldrig göra rätt
    Eller han förstår vad jag säger men behöver aldrig själv uppleva det, ingen kommer ifrågasätta han om sonen börjar redan vid 15 mån, ingen kommer säga till han”men redan, så liten! Går det verkligen bra?”, han behöver aldrig mötas av ” jag hade då velat ha henne hemma” gällande dotterns 15 timmar på förskolan, han får aldrig frågan ” men var har du sonen?” När han gör något utan oss eller känna att han deltar i någon tävling “den som är hemma längst vinner”
    Till saken hör att vi kämpade i så många år innan dessa barn kom till oss och på vägen hann vi förlora tvillingar och på nåt sätt så känner jag att jag borde vara så himla glad, det var ju det här vi ville, varför kan jag inte vara lycklig nu?
    Det blir nog bra, tidsnog, kanske blir det halvtid i början, kanske en lagom mix men detta dåliga samvete äter upp mig

    Tack för att du gör kloka och välskrivna inlägg!
    Kram

  3. EMELIECATRINE

    Min bästa väns barnmorska sa några kloka ord till henne och hennes sambo när dom fick sin dotter för 1,5 år sen: “Det är HON som har kommit in i era liv, ni ska inte ändra på någonting för att hon har kommit utan hon kommer att anpassa er. Vill ni ut och resa om en månad så gör det om NI vill, hon kommer att hänga på och anpassa sig”. Så följ ditt hjärta!!!! Vill du sminka dig, gå till frissan, träna – gör det. Klart att Åke måste vaggas och vyschas om han skriker eller liknande, men du måste få må bra som mamma också, han kommer hänga på =) Du är grym Elisabeth och jäklar så härligt det är att läsa dina inlägg, känner igen mig sååå mycket även fast jag inte har några barn än.

  4. Jenny

    Du verkar vara så himla vettig och ha så bra och kloka åsikter! Tycker du och din familj verkar så mysig och jag hoppas jag också kommer dit någon dag! 🙂 Kram Jenny

  5. Em

    Hälften av kommentaren försvann…. men iaf, åkt in till stan och shoppat lite. Härligt att köra bil och lyssna på musik och gå runt i affärer. Även om jag är stressad hela tidrn och vill hem så tänker jag fortsätta ta tid för mig själv. Man måste få lite lugn i både kropp och knopp, kram!

  6. Em

    Jag har också kännt samma här med min dotter som är tre månader. Jag är mån om att jag ska få lite andrum i veckan och har ett par lördagar “klätt upp mig”, vilket innebär dusch och kräk/dreggelfria kläder

  7. Madelene

    Alltså fina Elisabeth. De hade kunnat vara mina egna ord det här.
    Jag bara älskar dig och dina inlägg som är så ärliga, igenkännande och lite utöver det “vanliga”. Allt ska vara så rosaskimrande men oftast är det ju inte alltid det.
    Det pratas för lite om “mindre” roliga och jobbiga saker inom föräldraheten.

    All kärlek till dig.
    Du är en helt fantastisk människa och jag önskar att vi inte bodde i varsin ände utav Sverige. Dig skulle jag lätt kunna hänga med 🙂

    Varm kram.
    Ps. Detta är din blogg och du ska aldrig behöva tänka på vad du skriver för passar det inte för läsarna så behöver ju faktiskt dem inte läsa den. Din ventilation och plattform. Fortsätt med det du gör för du gör att man aldrig känner sig ensam.

  8. Lina

    Känner så väl igen mig, men det kanske är lite tabu att inte vilja umgås exakt hela tiden med sin bebis? Jag behöver få några timmar för mig själv varje dag för att hämta ny energi och känna mig som mig själv, inte bara min sons mamma.

  9. Matilda

    Du ingenting att känna dåligt samvete över! Vi har en liten tjej på 3 1/2 månad och jag kände redan innan hon kom att jag kommer nog inte klara att bara vara hemma utan sysselsättning utanför hemmet. Min dotter är det bästa som hänt mig men man behöver få vara mer än bara mamma, UTAN höjda ögonbryn från andra vilket jag upplevt, men jag har även fått mycket uppmuntran och stöd också. Jag är mitt uppe i studier och har bara en termin kvar av 4,5 års utbildning och jag ville så långt det bara gick undvika uppehåll när jag har så lite kvar, och jag har lyckats, jag har studerat heltid hela tiden (det vart bra tajmat eftersom jag skrivit uppsats de två första månaderna efter att vår dotter föddes så jag har kunnat vara hemma och bestämma själv över hur jag vill fördela tiden) och jag har kommit igång med träning, inte lika ofta som innan graviditeten men jag kan ändå få egentiden. Och allt detta har varit möjligt på grund av att vi är TVÅ föräldrar, allt hänger faktiskt inte på mamman som många verkar tycka! Man kan vara världens bästa mamma till min dotter och samtidigt vara sig själv och det ska man inte behöva ha dåligt samvete för. Kan dessutom tillägga att jag är ute på praktik nu vilket funkar hur bra somhelst eftersom jag och min sambo lyckats pussla ihop våra scheman så det ska funka för oss båda och så det ska vara så bra som möjligt för vår lilla tjej. Amningen är heller inte avbruten, pump funkar kanon så pappan kan mata också. Oroa dig inte du kan vara dig själv och den bästa mamman nånsin till lille Åke;) Det har inte alltid varit en dans på rosor men vi har ändå haft en fantastisk tid hittills med vår dotter, allt går om man bara vill!
    (världens längsta inlägg men behövde nog skriva av mig lite)

  10. Coco

    Hej!
    ibland när jag har sett klippen så har jag tänkt att det syns litegrann. Och varför jag ens vågar ta de orden i min mun är för att jag kände exakt likadant! Ett vemod och att jag kände mig låst. Väntade bara på att min dotter skulle bli större och större, vet inte riktigt vad jag väntade på men bara… något! hade fått två missfall innan hon kom så jag hade också längtat så otroligt otroligt mycket. Jag var liksom bara aldrig avslappnad. Blev aldrig riktigt det heller utan tyckte det var ganska skönt att gå tillbaka och jobba efter ett år. Sen med tiden ändrades allt och jag växte in i rollen rejält. Jag är inte “bara” mamma och har märkt att jag umgås med mammor som är likadana. När vi ses så pratar vid aldrig bara om våra barn utan massa andra intressen som vi har. Jag söker mig till likasinnade. Nu är min dotter snart 6 år och vi är värsta teamet. Hon är den gosigaste och varmaste och roligaste ungen jag vet så det blev folk av henne med:) Och hon har en lycklig, smart och rolig mamma som bara inte var expert på småbarnsåren. Jag tror att jag skulle vara ganska annorlunda om jag fick ett barn till, nu har jag gjort detta en gång och vet hur det är och hur jävla underbart det är sen när de kommunicerar och är personer.
    Vi är verkligen många som har känt såhär och jag känner ofta igen det hos andra mammor eftersom jag är likadan själv. Så STOR kram till dig och er som är bästa föräldrarna till Åke. Försök att inte bli bitter för det blev jag och det är ganska svårt att få bort, man gillar inte sig själv längre. Ge det tid och du kommer känna igen dig själv igen<3

  11. Emelie

    Så himla sant allting, jag har varit föräldraledig nu i 6 månader och visst är det härligt att få vara med sitt barn hela dagarna och se alla framsteg som hon gör men ofta är det också ganska tråkigt?! Man känner sig instängd och jag känner mig även ofta ensam även fast jag har andra mamma kompisar. Min sambo försöker förstå hur jag känner men han fattar inte riktigt att det är slitsamt på så många plan att vara hemma med sitt barn. Det är ingen semester. Om en månad ska jag börja jobba och det känns faktiskt bra, självklart kommer jag säkert sakna ihjäl mig efter Sigrid men jag tror det är jätte nyttigt för mig att få gå på jobbet och bara vara jag och inte mamma.

  12. Sofie

    Tack Elisabeth! Jag känner precis likadant! Har varit mamma till min sötnos Oliwer i nästan en månad och älskar honom så fruktansvärt, men jag definierar mig verkligen inte som endast en mamma. Och sen får man dåligt samvete för att man jämför med andra som verkligen älskar att vara hemma. Själv klättrar jag nästan på väggarna redan nu och min man har jobbat i en och en halv vecka… Är avundsjuk på hans frihet.

  13. maria

    Vilket jätte-jävla-skitbra inlägg!
    min bebis har inte kommit än så jag vet inget om livet efter bf men jag gissar på att jag kommer att känna och tycka precis som du! Så skönt att du bjuder på detta, annars får man bara läsa om hur man ska vilja vara mammaledig I typ fem år annars är man en hemsk person. Tack elisabeth! Ha en underbar dag du och Åke!

  14. Alexandra Jensen

    Jag kan känna precis likadant! Jag trivs bra med att vara hemma men har börjat sakna träning och egentid rejält, och ibland har jag inte ens dåligt samvete för det, fast då får jag istället ännu mer dåligt samvete över att jag känner så.. En ända karusell av massa dåligt samvete blir de! Vi får peppa varandra att vara egna personer för att sen kunna vara ännu bättre mammor åt våra älskade barn!

  15. Caroline Stoltz

    Åh Elisabeth, det är som att det är jag som skrivit inlägget!!
    Jag är mamma till en underbar liten tjej på 5,5 år och en jättesöt liten pojke på 5 veckor. Jag älskar att vara mamma, men jag kan samtidigt sakna den jag var innan barnen.
    Jag är inte en sån som älskar att föräldraledig och vara hemma med barn. Jag blir rastlös av bristen på vuxet sällskap under dagarna. Jag vet att jag i slutet av denna ledighet kommer att klättra på väggarna och räkna ner tiden till jag får börja jobba igen. Men jag älskar inte mina barn mindre för det!!
    Vi kvinnor förväntas tycka att allt med att bli mamma är fantastiskt. Och det är fantastiskt! Men jag kan ändå bli avundsjuk på min man som har tid för träning, fix i hemmet och diverse andra saker utanför hemmet.

  16. Lotta

    Så bra skrivet! Och så sant på alla plan! Man är ingen sämre mamma för att man vill göra karriär/träna/fixa håret eller vad det nu kan vara. En bra mamma är en lycklig mamma, oavsett om hon är hemma till barnet tar studenten eller börjar jobba efter en månad. Jag tycker precis som du att vi måste vara snällare mot varandra i ex sociala medier, och acceptera att vi alla är olika! En fd kollega valde att gå tillbaka till jobbet efter ca en-två månader och hon fick verkligen försvara sitt beslut och stå emot hårda ord av sina så kallade vänner på bla Facebook.. Att flickan har en far som vill vara hemma var det ingen som reflekterade över.
    Nej, vi måste vara snällare mot varandra och respektera allas val!

  17. Evelina

    Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver!
    Dessa känslor kan vara ganska överväldigande och man får otroligt mycket ideér osv. som du skriver. Jag kände mig väldigt instängd och låst men det är nog nyttigt att få denna tid till att fundera över vad man vill göra fortsättningsvis.
    Mitt tips är att varje dag göra nåt som du mår bra av. Även om det är en “liten grej” som typ att fixa håret eller träna. Man måste tänka på sig själv och ta den egentid man får! Det är bara du som vet vad du mår bäst av. – Ge dig själv det!! Det är du värd i allra högsta grad!
    Kramar!

  18. Caroline

    Tack för att du skriver detta och för att du är så grym att sätta ord på känslor!
    Känner igen de där tankarna SÅÅÅ väl!

  19. Sonia

    Vilket viktigt och bra inlägg! En av de meningar som jag fastnade för är: ” Jag vill vara samma människa och att Åke ska berika mitt/vårt liv, inte sätta stopp för det.”. Där sätter du verkligen fingret på något som borde vara självklart. Det är inte som att din identitet som “mamma” måste ta över och att dina andra identiteter (som boknörd, osv osv) utan det är ju snarare ytterligare en identitet som självklart tar mycket plats men som inte på något sätt behöver slå ut de andra. Den negativa inställningen du beskriver har alldeles säkert med sexism och könsroller att göra, utan tvekan, och det är du ju också inne på. Du har rätt att vara Elisabeth och allt vad det innebär, det betyder INTE att du älskar din son mindre eller är en dålig mor. Det är, precis som du säger, snarare det som gör dig till en BRA mor – att du får vara lycklig och trygg i dig själv.

    Stor kram!

  20. Amanda

    Jag känner igen mig såå mycket i detta! Har tänkt att det bara är jag som känner såhär, men TACK för att du delar med dig! ♡

  21. Jessica

    Det är en underbar lättnad att läsa det här inlägget! Tack för att du vågar dela med dig och få en annan att känna sig lite mindre ensam/dålig!

  22. Marianne

    Att “bara” vara mamma är mer än tillräckligt för mig. Längtar inte tillbaka till jobbet. Men tycker att alla kvinnor ska få tycka å känna precis som dom vill

  23. M

    Känner så igen mig i dina ord! Det jobbiga för mig är, att jag känner den lusten efter karriär, utbildning, stimulans.. Samtidigt som det känns så fel i min maggrop att lämna mitt barn till dagis, barnvakt eller vad som (inte till pappa såklart).
    Men jag måste faktiskt säga att första året som mammaledig.. Det var tufft! Visst njuter man av all utveckling man får hänga med på, alla mysiga stunder osv. Det är livsglädje! MEN det är jäkligt tufft och en rejääääl omställning. Som sagt det tog mg ett år, och nu är det verkligen roligt! Inte jämt, men det är på ett helt annat sätt nu.
    Sen tror jag man som förälder tappar perspektiv lite grann.. Man är så hård mot sig själv. Allt är så nytt, samtidigt som det känns som det alltid varit så. 3 månader, 5 månader.. Det är inte lång tid. Man känner att så som det är nu, kommer det alltid vara. Men jag looovar, det kommer ändras! I takt med att barnet utvecklas, man själv landar, så blir saker i mångt och mycket bra mkt enklare och mer njutbart i min mening . Sen måste man såklart ta sin tid att ta hand om sig själv, inte mamman, frun, sambon eller vad det nu är. Bara sig själv.. Du har så kloka tankar elisabeth.. Kramar till er!

  24. Nathalie

    Du är så bra som tar upp såna här ämnen! Känner igen mig, som många andra. Jag älskar vår son otroligt mycket, han har verkligen förgyllt vårt liv. Men sedan han föddes så har jag i princip längtat till jobbet, men inte längtat från han. Men när man är mammaledig är man bara mamma, och man får knappast beröm för det.. Utan man SKA läsa böcker, SKA mata, byta blöja, leka ute, träffa andra barn, plocka, städa, tvätta osv… Allt detta utan att nån ser det som ett jobb. Man är ju LEDIG. Jag längtar efter mitt jobb där man faktiskt får uppskattning, beröm och bekräftelse. Men det är väl fel att vilja få det med… Längtar efter vuxna människor som inte ser mig som mamma, utan som en arbetskamrat. Har träffat andra underbara mammor under föräldraledigheten, men vi ses ju bara med barnen nu när vi är lediga så för dem är jag ju också bara mamma. Jag ska vara hemma 1,5 år och är jätteglad över det, men hade jag fått bestämt fritt hade jag lätt vela jobba typ 1-2 dagar i veckan. Då tror jag att jag hade kunnat njuta av jobbet men även njuta fullt ut av ledigheten 🙂

  25. L.

    Du borde läsa Cicci Wallin blogg, hon tar upp många “tabu” ämnen. I helgen skrev hon just om det här att vi skuldbelägger varandra som mamma!

  26. Emelie svensson

    En dag när min son var ca 3 månader och min sambo kom hem från jobbet, satte sig i soffan med en kaffe och fikabröd. Han lutade sig tillbaka och klagade på att han var trött efter en hel dags arbete fick jag bara nog.
    Jag fräste och grät om vart annat och fick egentligen inte ur mig någon vettig mening utan mer stödord som: inte hjälp, jag är också trött, dammsuga, jag gör ju allt!!!!!!!!!!!

    Denna period var min son fortfarande vaknade på nätterna.
    Min sambo arbetar heltid och tyckte att jag som är hemma hela dagarna ska se till att markarbetet i hushållet sköts.

    Jaha, så Mitt jobb räknas inte?!? Jag jobbar 24/7 jag får aldrig en kafferast, en ostörd lunch, kunna duscha i ro eller gå på toaletten. Men ändå ska jag hinna bädda , dammsuga , tvätta , skura, plocka undan, gå ut med soporna. Och inte att förglömma, mata ett barn var och varannan timme ( dag som natt ) byta blöjor , torka kräk, söva, promenera med hund och barn.

    En dag blev det bara nog, med rödgråtna ögon tog jag bilen och bara åkte.
    Jag sa inte vart jag skulle, inte ens jag själv visste?
    Jag var så himla frustrerad, arg och ledsen över att vara instängd och ouppskattad.
    Jag hamnade på en fin strand 2 mil hemifrån där jag grät och tittade på havet.
    Det var jätte skönt och välbehövligt !
    Min sambo fick en smärre chock och tog mig faktiskt på större allvar efter detta.

    När sonen blev 4 månader och äldre började han sova i sitt eget rum och hela nätterna. Vilken vändpunkt!
    Jag kände att jag landade i moderskapet på ett nytt och utvilat sätt. Jag fick energi och viljan att åka på utflykter och träffa andra mammor, jag började gå på mammaträning och livet blev helt plötsligt riktigt härligt som mammaledig! Nu har jag varit hemma med min son i 1,5 år och älskar mammaledigheten!

    Det är jätte viktigt att prata om detta, vi är många som går igenom någon slags härdsmälta. Tänk om vi fick känna att vi ej är världens sämsta mamma eller helt ensamma för det

  27. kasandra

    Himla bra att du skriver detta! Jag är inte den som brukar kommentera inlägg men jag älskar kvinnor som vågar skriva och tänka utanför normen.
    Jag känner igen mig till 100%. Jag längtar efter mitt jobb, kan längta efter en helg på spa utan barn men det säger inget om mig som mamma.
    Du kan bara vara den bästa mamman om du är lycklig och vad som gör dig lycklig bestämmer bara du!
    Många kramar!

  28. Elin

    Åh! Tack Elisabeth för att du skriver det här. Verkligen tack! <3 Jag känner exakt likadant men vågar inte ens känna än mindre prata om det. 🙁 Allt ska vara så fantastiskt men jag mår bara så fruktansvärt dåligt av att bara vara hemma.. Därför jobbar jag 3-4 dagar i månaden och gjorde redan när Mio var 1 månad gammal… Det har folk väldigt svårt för och de dömmer mig med blickar och ibland ord. Så viktigt vi mammor vågar prata om det här. Så jäkla bra du är! kram E

  29. Johanna

    Jävlar i min lilla låda vad jag känner igen mig i EXAKT ALLTING. Min son Harry är också runt tre månader och jag känner mig liksom lite… vilsen? Och megalycklig, och förvirrad, och otillräcklig, och i behov av mer eget.

Annons