ELISABETH

Annons

Tvillingarna

Nu tänker jag berätta hela den långa historien om våra små tvillingtjejer, från början till slut. Det finns inga bilder att illustrera detta inlägg med eftersom jag raderade varenda en direkt vi fick veta att dom inte levde, något jag kan ångra lite nu. Har endast kvar några ultraljudsbilder, som jag fortfarande inte klarar av att kolla på. Väljer i stället att lägga in lite fina bilder på blommor, det känns mer passande. Alla är lånade från Pinterest. Jag vill också så här i i början säga till alla er som inte vill läsa om tråkiga saker, att detta är en historia som nästan aldrig upprepas. Det är ingen vanlig händelse och risken att det ska hända är minimal. 

Det var sommar 2013. Leif och jag hade någon månad tidigare börjat prata lite svagt om att skaffa barn. Jag hade under våren fått veta, efter att ha missat flera cellprover (gör inte det!), att jag hade cellförändringar som skulle tas bort med hjälp av en så kallad konisering och var som den sanna hypokondrikern jag är väldigt orolig. Att få veta att något som inte var så himla bra fanns i min kropp startade ändå något i min hjärna. Min älskade mamma följde mig till kvinnokliniken när cellförändringarna skulle tas bort och på hemvägen sa jag till henne att jag nog började känna mig redo för barn. Hon kan ha nämnt några gånger (hrrrmmm…) att hon ville ha barnbarn men jag hade aldrig tidigare känt suget förrän då.

Både Leif och jag var mer eller mindre säkra på att vi inte kunde få barn, vet inte riktigt varför. Vi hade försökt några gånger tidigare men det som verkade så himla enkelt för andra verkade svårare för oss. Just månaden då tvillingarna blev till var så klassisk också, jag hade just varit och fjällvandrat, en underbar midsommar hade just passerat och livet var så där allmänt göttigt. Vi var båda harmoniska och tillfreds med livet. Det var också en sån månad då jag trodde att det absolut inte var något på gång, andra gånger har man ju tyckt sig känna alla symptom, nu var det liksom inget. Jag hann till och med googla fram vart man ska vända sig om man behöver utredas för ofrivillig barnlöshet.

eedb9ef4f3deecd0b67be8fef128248c

Sen kom vår gemensamma födelsedag, 13 juli, och jag gjorde ett test på morgonen före jag gick till jobbet. Det blev ett så starkt streck att jag aldrig tvivlade. Hade jag varit gravid tidigare hade jag kanske redan här börjat jämföra och märka starkare symptom med tanke på att det var två stycken men jag hade verkligen ingen aning. Vi jublade så klart och jag var nog lite knäpp mot mina kunder hela den dagen.

Graviditeten plöjde på, jag gick på semester någon vecka efter pluset. Vi åkte runt på olika små campingar en vecka och bodde i stugor och jag mår fortfarande illa när jag tänker på den resan. Jag var kanske i vecka 9-10 då och mådde så förbannat illa, särskilt efter jag hade sovit. Ingen mat var god och allt luktade otroligt dåligt. På kroppen började det märkas väldigt tidigt vill jag minnas men inte heller då misstänkte jag att det kunde vara mer än en där inne. Alla är ju så olika. Jag minns när vi äntligen kom förbi den efterlängtade vecka 12, så otroligt härligt! Tyvärr var det exakt samma dag som Ralf blev illa biten i huvudet och fick, förutom hål lite här och var, en kraftig hjärnskakning. Usch, så jobbigt det var! Älskade vovve.

0e3614df40a91268e5f775acd5681cb7

Nu när jag sitter här och skriver med ännu en graviditet färsk i minnet, är det lite svårt att minnas så mycket detaljer från alla veckor. Ett starkt minne är hur jag så ivrigt räknade ner dagarna till ultraljudet. Jag kan avundas den personen jag var då, som bara såg det som en rolig grej att gå in i det lilla ultraljudsrummet. Helgen innan det var dags att få kolla på bebisen i magen var jag i Umeå och hälsade på min vän Jossan, som bodde där då. Hon var också gravid, beräknad bara någon vecka efter mig, så vi skulle bo på hotell och äta godis och verkligen unna oss lite lyx. När jag såg henne insåg jag vilken otrolig skillnad det var på våra magar. Hon väntade dessutom sitt andra barn men hade verkligen pytteliten mage jämfört med min som redan var rätt hög och hård. Jag var då i vecka 18. Ungefär då började personer i min omgivning skämta och säga att det kanske var två där inne och jag hade faktiskt alltid sagt att jag trodde att jag skulle få tvillingar. Vet inte varför.

dfe4c5dc19ce73db187b6fa58c01dfe3

Sedan kom äntligen dagen för ultraljudet. Jag minns den så väl, på förmiddagen jobbade jag och pratade glatt med alla kunder om vad som väntade. Jag hade ett par nya gravidjeans, som redan då satt rätt tight. Väntan i soffan utanför ultraljudsrummet var så klart otroligt nervös. Jag var ändå inte rädd för på morgonen hade jag känt den första ordentliga sparken, så jag visste att det var något levande i magen. När vi blev inkallade i rummet av den underbara barnmorskan sa jag direkt att jag var kissnödig. Hon sa att det är bra att blåsan inte är helt tom och att vi skulle kolla först och se om jag skulle behöva gå på toa lite senare. Redan när jag la mig på sängen märkte jag att hon kollade lite frågande på min mage men tänkte att så kanske man gör, vad vet jag? Fick den kalla krämen på magen och så började hon äntligen kolla runt inne i min livmoder. Jag kollade intensivt på skärmen och kände paniken stiga; det fanns ju ingenting där! Det skulle visa sig att jag hade helt fel, jag visste ju inte alls vad jag kollade efter. Barnmorskan kollade bara en väldigt kort stund, sen sa hon: ”Du ska nog gå och kissa för det är rätt fullt i blåsan. Sen ser ni kanske också att det inte bara är en där inne.” CHOCKEN. Från att ha trott att jag var skengravid till att vänta tvillingar?! Leif var tvungen att följa mig på toan, där vi grät och skrattade om vartannat. Hela min kropp skakade och fortsatte göra det. Jag var så chockad och andades så häftigt att barnmorskan hade svårt att hålla ultraljudsgrejen på magen för den hoppade runt så mycket.

Hon kollade i alla fall igenom båda barnen och till vår stora glädje såg allt helt perfekt ut. Dom var nästan precis lika stora och hade alla organ på plats. Vårt bf blev lite framflyttat eftersom tvillingar ofta är lite mindre, så vi hamnade i vecka 18 igen. När allt var klart sa barnmorskan att hon vill ha hjälp av en läkare och kolla efter skiljeväggen, som ska finnas mellan tvillingar. Dom ska alltså ligga i var sin fostersäck, vilket nästan alla gör och den syns tydligast i allra första början av graviditeten. När man gått nästan halvvägs skulle den synas ungefär som en spindelväv som kunde fladdra förbi bara i vissa vinklar. Alla dessa ord och uttryck var ju helt nya för oss och vi var fortfarande så glada och chockade att vi knappt förstod vad hon sa.

a87d14d2fa7d7de7ebe5ecbb8297a7e1Nu minns jag faktiskt inte exakt hur det gick till men det kom en läkare och kollade, som inte heller såg en skiljevägg. Då började jag bli lite orolig och frågade en annan läkare om det var farligt och hon sa att nej, det var ingen fara, dom skulle bara hålla lite mer koll på oss. Vi skulle senare få höra lite andra svar.

Vi fick en ny tid redan dagen efter för en grundligare koll. Skiljeväggen kunde som sagt vara lite knepig och inte visa sig. Jag har senare hört om en tjej som fick veta att hennes tvillingar saknade skiljevägg men sen hittade dom en flera veckor senare. Inte heller dagen efter kunde läkaren se den. Vi testade även göra ett vaginalt ultraljud utan framgång. Tvillingarna mådde fortsatt bra och än så länge var jag inte rädd alls. Bara glad. För att kunna fastställa hur det verkligen var fick vi en tid i Umeå, där dom har superutrustning, ytterligare någon dag senare. Där gjordes ett nytt ultraljud, barnen såg otroligt friska och fina ut och vi fick en så fin bild där en av dom vinkar. Men ingen skiljevägg hittades. Det konstaterades då att våra små barn var så kallade monoamniotiska tvillingar. (<—Klicka på länken!)  Läkaren vi träffade då var så brutalt ärlig och jag grät så otroligt mycket i bilen efteråt. Hon sa att risken var extremt hög att båda skulle dö, att en skulle dö, att dom skulle plockas ut via kejsarsnitt senast vecka 31 och att det skulle medföra komplikationer. Vi fick senare veta att om man får veta i ett tidigt skede att man är gravid med tvillingar i samma fostersäck, rekommenderas en abort eftersom det är så hög risk att dom ska dö. Hon sa också att jag skulle behöva vara min egen läkare i princip och hålla koll på varje utebliven rörelse.

06431451b2c6d72738ad8c561af66ed7

Fy fan vilken oro jag kände. I två veckor visste vi att vi väntade tvillingar och det är nog dom två längsta veckorna i mitt liv. Varken jag eller Leif vågade säga hur oroliga vi var, utan gick omkring och var peppiga för varandra och ALLA i vi träffade var SÅ jävla glada för vår skull. Vi försökte förklara hur otroligt hög risk det var för dom små liven men det verkade som att ordet tvillingar dränkte alla andra ord. När vi träffade folk efteråt var dom oftast mer chockade än vad vi var. Magen växte vidare och jag började få väldigt svåra foglossningar. Vi var varken glada eller ledsna och vågade inte köpa en pinal. Vi bokade en tvillingvagn i Umeå eftersom vi visste att vi skulle få ligga på barn 4 där OM det nu skulle bli några barn.

1466a442b950d5b29eef072ff6b2b084

Onsdagen den 13:e november kände jag den allra första, hårda sparken utanpå magen. Den var så otroligt kraftfull och det vara bara en. Nu i efterhand har jag insett att det var då den första tvillingen dog. Dagen efter, på torsdag eftermiddag, kände jag en till rörelse och efter det ingenting. Jag ville inte erkänna det för mig själv, utan jobbade fredagen med en vidrig känsla i bakhuvududet. Alla kunder sa att jag var så fin och jag nästan snäste av dom, jag kände på mig att jag inte skulle få vara ”fin” så länge till. När kvällen kom vågade jag nämna för Leif att det varit lugnt i magen över ett dygn. Vi bestämde oss för att avvakta lite till, jag gick och la mig under tiden han lagade middag. Jag brukade alltid kunna känna dom när jag låg på sidan. Det var helt stilla. Eftersom jag bara vara i vecka 21 (20+0) visste jag ju att dom inte skulle kunna överleva utanför magen, annars hade jag självklart ringt läkaren direkt.

Lördag morgon kom och Leif tog ut Ralf på morgonpromenad. Jag ställde mig i duschen och försökte i ett sista desperat försök få en reaktion genom att spola iskallt vatten på magen. Jag grät stilla när reaktionen uteblev och när jag kom ut ringde jag förlossningen. Dom bad oss komma in och jag fick ännu en gång lägga mig på sängen, få kall smörja på magen och sedan rikta blicken mot skärmen. Den var helt stilla. Allt var grått och jag såg direkt att det var över. Läkaren sa en mening som vi nog aldrig kommer att glömma: ”Ja, det här ser ju inte så roligt ut.” Jag förstår att även hon blev skärrad och inte tänkte på vad som kom ut, hon var supergullig annars. Hon var underläkare och hämtade en överläkare som direkt konstaterade att dom var döda. Han började ingående förklara hur skallbenen börjar tryckas ihop och visa det för oss på skärmen, något jag drömmer mardrömmar om än idag. Jag bad honom sluta förklara, jag ville inte se mer. Jag var helt bedövad.

62c3246245691a82e20f49caf1c7a27f

Vad fan händer nu då? Det var det första jag tänkte. Hur blir jag av med det här otroligt otäcka? Naiv som jag var tänkte jag liksom att kroppen skulle sköta det utan min hjälp men ganska snart gick det upp för mig att jag skulle behöva gå igenom en regelrätt förlossning inom två dygn. En förlossning där jag skulle föda ut mina döda barn. Hur förbereder man sig  för det? Jag fick en tablett på söndagen, som jag tror skulle avstanna graviditeten. Eftersom barnen dött utan min kropps hjälp (vi fick efter obduktion veta att dom trasslat in sig i varandras navelsträngar), hade min kropp inte fått några signaler att det var över. I vissa fall dör barnen av till exempel en infektion i kvinnans kropp och då kan ”missfallet” sättas igång av sig självt. Vi var ju i vecka 21 och då räknas vår förlust som ett missfall, från och med vecka 22 räknas fostren som barn och det blir en tidig förlossning.

Sedan väntade vi till på tisdag morgon, då jag skulle sättas igång. Att gå hemma i två dygn med två döda barn i magen var en så ofattbar upplevelse. Man hade ju hört historier om kvinnor som varit med om liknande och jag hade alltid tänkt att det skulle vara det värsta man kan uppleva. Det var det också. Magen blev liksom mjuk och började sjunka. Jag ville inte kolla på den, jag grät när Leif råkade se den och på morgonen innan vi åkte in duschade jag med den en sista gång. Jag tog farväl av dom små liven som jag hade kommit att älska och efter det rörde jag inte magen mer.

045d96871bb5168480d48dc2285f460d

Vi fick ett rum i en korridor som ligger mellan BB och matsalen man äter i som nyförlöst. I den korridoren sitter man även och väntar på sin tur för ultraljud. Så mycket känslor i en och samma korridor, när jag haltade förbi det rummet första gången med Åke i plastbaljan kändes allt så overkligt. Att jag låg där inne för drygt ett år sedan i vidriga plågor och nu fick gå med en perfekt bebis och äta lunch.

Jag fick två tabletter varannan timme. Dom skulle föras in mot livmodertappen för att mjuka upp den och starta värkarbetet. Första dosen fick jag klockan 8 på morgonen den 19:e november 2013. Min namnsdag. Jag fick feber nästan direkt, kanske berodde den på någon reaktion på pillrena, jag vet ännu inte. Den var nästan uppe i 40 grader och när värkarbetet var som värst såg jag syner. Jag fick tack och lov också tillgång till mer droger än vid en ”vanlig” förlossning eftersom barnen ändå inte skulle ta någon skada. Det tog 15 timmar innan första barnet var ute. Jag hade kraftiga värkar i ungefär fem timmar men jag öppnade mig aldrig. Min kropp kämpade så hårt för att behålla barnen, den var ju inte klar! Så jävla sorgligt.

Första lilla flickan föddes precis före midnatt och den andra precis efter.

4a6558563615265655b48db7e1a409a3

Jag sa direkt vi fick veta att dom var döda att jag absolut inte ville se dom. Jag är otroligt rädd för döden och hade en bild av att dom skulle se otäcka ut. Direkt vi blev inskrivna kom en kurator in till oss. Hon gav oss ett kort med en bokad tid kommande vecka och sedan fick hon oss att förstå hur otroligt viktigt det skulle vara att se på våra barn. Jag är så glad att vi lyssnade på henne.

Dom var så fina. Så små men ändå helt klara. Helt identiska och så otroligt söta. Vilket jävla slöseri, att två barn som är helt friska och klara ska dö. Fattar det fortfarande inte, kommer nog aldrig riktigt att förstå.

Idag är det så svårt att tänka sig hur livet skulle vara med två enäggstvillingar. Eller kanske bara en? Eller två stycken med svåra skador från för tidig födsel? Allt var ju så ovisst. I maj förra året, omkring mors dag, ströddes deras aska ut i minneslunden här i Burträsk. Vi har varit där några gånger och hälsat på men det är fortfarande väldigt tungt. En dag, när solen är varm och livet känns bra, ska vi gå dit med Åke för första gången. Låta honom kolla på stället där hans systrar finns. Hans systrar, som om dom funnits hade lett till att Åke inte hade funnits.

Allt händer nog av en anledning ändå, även fast det känns orättvist och svårt. Det var tänkt att Åke skulle komma till oss och göra vårt liv komplett. Och för att vi skulle få honom krävdes att han först skulle få två skyddsänglar, som alltid håller koll på honom. Vi hade pratat om att döpa dom till Svea och Liv. Dom ändrade vårt liv för alltid.

c504f40ec9d5b6bc9d766b00379d9694

Kommentarer

Kommentera

  1. Johanna

    Tårarna rinner när jag läser detta. Det som ingen människa någonsin ska behöva gå igenom! Usch vad orättvist livet kan vara! Fick själv tvillingar, tjejer som idag är 8 månader. Så glad jag är över att gick så bra! Är också glad att ni fick fina Åke och att få följa er vardag och Åkes alla framsteg! Stor kram

  2. dubbelkaos
    dubbelkaos

    Finns verkligen inte ord att beskriva, det rinner tårar, jag får gåshud av att läsa din text. Styrkekramar!!

  3. Maria Theresia

    Hejhej
    Jag lider med dig ich vet på ett ungefär hur de känns.
    Jag blev tvingad av ett exes mamma att göra abort i v15+4 och fick göra en tvådelad abort…..först fyra tabletter och sen hem….spydde och fick åka in och få fyra tabletter till…
    Och sen hem igen ich hålla god min och se glad ut för svärmor fyllde 40 år. Och jag fick ha hand om alla barnen 🙁
    De va inte så kul när man hade sitt eget döda barn i magen 🙁
    Sen fick man se barnet efteråt innan dom gick iväg med barnet.
    Glömmer de aldrig, barnet låg i en spykopp med en grön duk runtom och händerna knutna och under hakan. Den bilden glömmer jag aldrig. 🙁
    Lovade mig själv att aldrig göra abort….fy fan vilken hemsk människa exets mamma var 🙁

  4. Josefin

    Elisabeth! Åh vad fint du skriver om det här helt ofattbara, svåra sorgliga. Jag är så ledsen för er skull och blev så himla, himla berörd av er historia. Kramar till hela lilla familjen! <3 <3 <3

  5. Elin

    Så himla stark berättelse! Så sorgligt men så fint du berättar!

    Jag har inte barn själv men längtar. Hittade dig på ”gravid vecka för vecka” och har fortsätt följa dig för att du verkar vara en sån härlig person! (och för att Åke är världens gulligaste ;))

    Stor kram!

  6. Carina Anklew

    Tack för att du delar med dig! Får mig att inse hur skört livet är och samtidigt hur otroligt starkt det också kan vara!
    Stora kramar till er alla! <3 <3 <3

  7. Åsa Gustafsson

    Nä nu gråter jag. Jag och Lars har ju enäggstvillingar som i sommar blir 23 år. Före jag fick dom hade jag missfall i vecka 12. Det är också en dag jag inte glömmer när det åkte iväg i toan. Ca två månader senare var jag gravid igen. Ville inte riktigt ta det till mig eftersom hjärna sa att de kanske inte går vägen. Dkrev in mig sent på mödravården när de trodde jag räknat fel eftersom kag var så stor så ett ultraljud blev snabbt bokat. När ultaljudet gjordes visade det dig vara två små liv. Jag glömmer inte orden jag då sa. – jag får igen det jag förlorade. Jag snittades å ut plockades två töser.

  8. Elisabeth

    Så fint skrivet om detta hemskt sorgliga ni har fått gå igenom. Det är ens värsta mardröm som ni har fått vara med om. Jag har varit med om ma men inte så sent i graviditeten.
    Att skriva och få ur sig det är nog väldigt bra för den psykiska biten…älta och älta är det som har hjälpt mig i det trauma jag va med om för snart 8 år sedan, det va i samband med när min son föddes. Min historia har jag verkligen berättat om och om igen.
    All kärlek till dig och din fina familj.
    Många kramar <3

  9. Victoria

    Tack för att du delar med dig. Tack för att du ger oss en annan syn på livet och din historia har nu fått mig att uppskatta det jag har till 1000.

  10. Malin

    Trots att de är en hemsk upplevelse och historia skriver du på ngt sätt vackert. Det blir väldigt gripande, och kanske läser jag texten med andra ögon då jsg själv också förlorat ett barn. Han dog i v33 den 26 februari förra året och föddes två dagar senare. Det är verkligen fruktansvärt och de värsta man kan vara med om och önskar verkligen att ingen ska behöva gå igenom det. I vårt fall hade Liam antagligen levt om kollerna hade varit mer noggranna, helt förjävligt..
    Jag tycker ni tog rätt beslut gällande att se era flickor. Det är ngt man aldrig kan ångra. När min son Liam föddes satt jag med honom länge, det var den bästa och värsta dagen i mitt liv..
    Jag har följt dig under gvfv då jag också var gravid med en liten kille, han är nu snart 5v:)

    Stor kram till er båda! Kanske leker våra barn på molnen där uppe och vakar över oss varje dag.

  11. Maria Jönsson

    Hej vacker. Vilken makaber resa ni har varit med om. Väldigt fint av dig att du använder dina sociala forum till att stärka dig och andra i liknande situation. Tack för en fin stund av läsning, även om den egentligen är helt ofattbar & vidrig, så vill jag känna det fina i att Åke har en ängel på varje axel. Tack för att du väljer att dela er historia, tack från djupet av mitt hjärta! Kram

  12. Anna

    Jävlar, vad ska en säga liksom. jag får rysningar över hela kroppen när jag läser din text, både för att det du beskriver är så fruktansvärt och för att du skriver så fint. Kan inte alls föreställa mig hur det var men vill bara skicka en tanke av styrka och kärlek. Det verkar ni har mycket av redan men lite mer skadar inte.
    Förstår att det måste varit hemskt att skriva detta också men förhoppningsvis har du fått ut något av att skriva ner det och dela med dig. Är lycklig för er skull att ni fått Åke och kan njuta så av honom! Stor kram till er.

  13. Elina

    Så hemsk, men fint skrivet. Är så ledsen att ni ha genomgått detta. Tack för att du delar med det. Stor kram

  14. Jennika

    All kärlek och styrka till er! Och TACK för att du vågar dela med dig av det här. Livet när det är som värst. Tack och lov innehåller det ju många fina stunder också.

    Kram!

  15. Therese

    Tack Elisabeth som har styrkan och modet att dela med dig av det fruktansvärda som ni gått igenom. Jag grät mig igenom hela inlägget. Ni är värda allt gott och fint här i världen. Stor kram!

  16. Emma

    Tack för att du delar med dig av din berättelse. Din text går rakt in! Den 12 april är det ett år sedan min lilla pojke blev ängel. Den första mars i år fick han en lillasyster, Edith. Tycker om tanken på att han kikar ner på oss, som skyddsängel.

    Kram

  17. Lisa Papmehl-Dufay

    Fy faaan!!
    Jag flänna ihjäl mig! Vilken mardröm! (ligger här med en levande bäbis och kan bara föreställa mig)
    Så sjukt starka ni är! Å vad fint skrivet!
    Tusen miljarder kramar till er!!!!

  18. Emma

    Vilken stark text! Lyckos Åke med två så fina skyddsänglar!
    Älskar era youtubeklipp och din blogg! Vilken tur för oss alla att ni var med i GVFV

  19. Linn

    Fruktansvärd historia samtidigt som jag tycker det är fantastiskt att du ändå kan se ett ljus i den i form av fina lilla Åker ❤ Jag har själv tvilling flickor som är fem år nu, så känner starkt för din historia.

  20. Marie

    Du är så modig som berättar så öppet om er sorg och som vågade satsa på en ny graviditet. Du är så stark! Jag beundrar verkligen dig! Kram!

  21. Josefina

    Jag är mållös. Jag tror ingen kan förstå vad ni har gått igenom. Däremot vet jag endel om själslig smärta och det här måste vara den värsta sådan man kan utsättas för. KRAM

  22. Linnea

    Vilken livshändelse.. Man blir så berörd av detta. <3
    Vilken styrka ni har och haft som klarade er igenom detta tragiska och lyckades ta er vidare och försöka få barn igen..
    Kan du inte berätta om tiden efter? Hur tankarna gick till att våga och orka försöka igen. Känslan från att alla runtomkring visste att ni väntade smått till att inte göra det. Vågade folk fram och beklaga eller undvek folk en?
    Och när vågade ni jubla över en liten i magen igen? Ni hade ju turen att bli gravid snabbt..

    Nu blev det många frågor, men TACK för allt du har delat med dig av…

    1. Linnea

      Bra idéer om fler inlägg, jag läser gärna också om detta om det är något du skulle vilja skriva om.

  23. Mia

    Tårna verkligen sprutar ut mig, så sorgligt men också oerhört imponerad att ni vill orkar dela med er av denna enorma sorg! All kärlek till er!

  24. Anna

    Tårarna bara rinner..
    Så fruktansvärt hemskt. Måste vara bland det värsta en människa kan gå igenom..
    Starka fina ni!

  25. EMELIECATRINE

    Nä fy fan vad orättvist. Jag är helt tom efter att ha läst detta. Jag vet inte vad jag ska säga… Hur klarar man att gå igenom något sådant? Jag förstår inte. Efter att ha följt dig sedan du började med GVFV så har jag gillat dig skarpt, du verkar som en sån jäkla härlig tjej med en sån glädje och en underbar personlighet. Tänk vad du har gått igenom, härliga Elisabeth. Jag är så fruktansvärt glad över att lilla Åke kom till er, ni är så fina alla tre!

  26. Emma

    Otroligt vackert och målande skrivet Elisabeth. Även om jag aldrig kan känna er stora förlust så får jag ändå känslan av alla fruktansvärda känslor ni upplevde/upplever.
    Viktig text, vi måste våga prata om det hemska när man förlorar sitt barn för att hjälpa varandra.

    All kärlek till dig och Leif.

  27. fia

    Starkt av dig att skriva om detta! Jag förlorade tvillingar i v. 17 för 14 månader sen. Men jag kan inte säga att jag förstår dig, för alla känner olika. Jag drömmer fortfarande drömmar om mina twins. Jag har inte vågat ”hoppa på tåget ” än och försöka igen . Men ju mer jag läser din blogg och ser på dina avsnitt så inser jag ner och mer att det inte var mitt fel och att jag inte ska behöva sörja hela mitt liv. Att jag förtjänar lycka och att ”få” ett till barn. Tack Elisabeth för att du är så öppen, det har varit fantastiskt att följa dig, Leif å åke. Någon dag snart kanske jag vågar hoppas igen!

  28. Linnea

    Tack för att du delar med dej av er historia. Tårarna rinner för fullt och jag kan inte ens föreställa mig vilket helvete ni har gått igenom. Man kan inte förstå hur en människa kan klara att gå igenom något så svårt men tydligen går det. Vilken tur att ni fick en så fin Åke (även om ingen ersätter någon annan förstår jag). Underbart att ni får uppleva lyckan med honom. Tänk att man kan älska en liten människa så mycket som man älskar sitt barn, det är inte klokt vilka känslor egentligen. Tack igen för fin blogg!

  29. Annica

    Tack fina för att du delade med dig
    2009 förlorade jag Alva och Tyra i vecka 22 pga tidig vattenavgång, i dag finns de inte lika närvarande som de gjorde från början, jag är nu mamma till Vera och Tage och har precis som du fått passera i den där korridoren med en plastbalja och rummet där det kändes som hela mitt inre slets ut och att jag aldrig mer skulle bli hel igen..
    Så att läsa om andra får mig att ta fram dem, att få tänka på dem en stund och gråta för dem, att än en gång bearbeta och minnas det som var, den där gången då jag var naiv och lycklig och den speciella känslan som infann sig när de sa ”såg ni att det var två”
    Jag gråter för dig, för mig och för alla som måste gå igenom det här och påminns om vilken lycka det är att faktiskt ha två som får extra mycket kramar en dag som denna
    Kramar till dig och din fina familj

  30. Sara

    En väldigt fin text om en hemsk upplevelse, jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det varit ❤

  31. Josefin

    Att en text kan vara så otroligt fin och sorglig på en och samma gång… Ingen ska behöva gå igenom det ni fått göra, är så ledsen för eran skull. Tack för att du delade med dig. All kärlek och styrka till er <3 <3 <3 Åke är lyckligt lottad som har fått sådana fina och kloka föräldrar!

  32. Cecilia

    Vilket fint inlägg. Jag grät även jag när jag läste det.
    Vilken ruff resa nu gjort, starkt av dig att berätta,
    Jag tror att ditt inlägg kan hjälpa många som suttit
    i samma sits. ❤️

  33. Emilia

    Var tvungen att pausa flera gånger för att orka läsa den här texten. Så jäkla sorgligt och orättvist. Precis som man inte kan förstå lyckan i att få ett barn förrän man själv fått ett kan man nog heller inte förstå sorgen i att förlora ett, eller i ert fall två barn, om man inte själv gått igenom det. Det är så svårt att hitta dom rätta orden i sånna här sammanhang, för det finns liksom inga som räcker till när man inte gått igenom samma sak själv och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det var och är för er. Men jag vill ändå skriva att jag tycker ni är så fantastiskt starka och modiga människor du och Leif. Åke är så lyckligt lottad och jag tror faktiskt att ni kanske älskar honom ännu lite mer än vad en människa egentligen kan efter det nu varit igenom.

  34. Matilda

    Styrkekramar i mängder ♡
    Så otroligt fint skrivet om något så fruktansvärt!
    Men Åke har garanterat de allra finaste skyddsänglarna man kan ha!

  35. Nathalie

    Vad fint du skriver om något så fruktansvärt och orättvist.
    Kan inte ta in vad ni gått igenom, det är för hemskt.
    Tack för att ni delar med er av det allra mörkaste och svåraste i era liv.
    Tårarna rinner längst mina kinder och jag är bara så glad att Åke kom till er!
    Stor kram

  36. Sofia

    Fina ni… Så starkt inlägg om era fina änglaflickor. Så fint att få läsa om er största sorg. Tack. Vill bara ge er en massa kramar.

    Jag har ju skrivit till dig innan i detta ämne.. Vi förlorade vår första dotter i v19.. Vet precis känslan du skriver om,,, att gå med ett dött barn i magen i flera dagar.. 🙁 och känslan när ens kropp inte vet vad som händer.. att den fortfarande tror att man är gravid..

    När vi på RUL fick reda på att hennes hjärta inte slog längre, att hon var död där inne så var det som att världen stannade och jag bara försvann. och orden.. ”Nu ser jag något jag inte vill se” samt bilden av den orörliga kroppen på skärmen sitter fast i mitt huvud för resten av livet..

    Dom skickade oss direkt vidare till gynakuten. Där sa dom att jag skulle få föda fram henne 3 dagar senare.. då skrek jag bara.. Snitta mig nu , ta ut barnet.. ville bara försvinna och aldrig låtsas om att det varit ett barn där inne. Total panik

    Men nu i efterhand är jag så glad över att dom var så hårda på att föda fram är det bästa för sorgearbetningen. Och jag är också så otroligt tacksam att vi vågade se henne och vara med henne.. där hon låg i en liten vit kort med en liten filt över sig..

    Jag fick också en massa morfin o andra grejer under förlossningen som jag mådde superdåligt av, så jag har inte så klara minnen vilket jag tycker är synd och sorgligt.. jag bad min sambo berätta för mig i efterhand om allt jag sagt och allt som hände samt att jag bad om journaler .. Men allt är ändå en enda röra.
    Det gjorde ont som bara den, det minns jag.. och jag minns känslan av henne mot mitt ben när hon kom ut..
    Men jag hade velat minnas mer…

    Men det värsta var att ringa på klockan.. att dom skulle hämta henne… När känner man att tiden är redo att lämna ifrån sig sitt barn??!!

    Uhh.. det blev ett långt inlägg om oss nu,, det var inte meningen.. förlåt. Men orden behöver tydligen fortfarande sippra ut … 4 år senare..
    Vi hade lyckan att få en dotter ett år senare till oss. Akut kejsarsnitt i v34 men allt gick bra å hon är världens goaste. och det är en konstig mix i känslor… i att vara i sorg för ett förlorat liv samtidigt som man vet att vår dotter här på jorden inte hade funnits hos oss om vi inte förlorat vår första dotter…
    Vi har kämpat länge nu med syskon… och nu äntligen via IVF så väntar vi syskon,, är bara i v8 så det är supertidigt. Men nu ska de banne mig gå bra! 🙂 Och jag önskar mig en luuuugn och rofylld graviditet 😉 även om jag mår som en pytonorm just nu.. fi fasen va illa man kan må.

    STOOR kram till er! Följer er i bloggen och Youtube å Instagram men kommenterar inte så ofta. Men jag är så glad för er skull och er fina fina Åke!
    All kärlek å lycka till er och tack för att du delar med dig i er historia, det kan hjälpa många andra som är i samma situation.. för det var en sak jag märkte.. att det fanns ingen information knappt nånstans om Missed abortion i så sena veckor när vi råkade ut för det..

    Kram igen!
    /Sofia

  37. Anna S

    Så otroligt fint skrivet om en sådan svår tid i ert liv. Tårarna rinner för känslorna som du utrycker berör en så djupt. Ni har er fina åke, en otroligt fin liten prins som alltid kommer ha två prinsessor i himlen som vakar över er. Tack för att du dekade med dig om denna svåra tid i ert liv.

  38. Sonia

    Vilken fruktansvärt gripande historia! Så otroligt sorgligt och ledsamt att läsa. Vilken otrolig sorg du går och bär på, och fy fan vad stark du är. Tack så hjärtligt för att du delar med dig av denna historia. Är så glad att Åke kom till er och att jag har fått följa er resa. Kram! <3

  39. Linda

    Tårarna rinner i denna stund när jag läser om de värsta och mest fruktansvärda som jag tror någon kan få vara med om. Så fint skrivet. Underbara ni.♥

  40. Anna Forssell

    Så otroligt vackert skrivet om någonting så hemskt att man knappt kan föreställa sig.
    Är så ledsen att ni måstat gå igenom detta.

  41. Malin

    Otroligt gripande! Så fint skrivet av dig! Har suttit med tårarna forsande nedför kinderna länge nu. Ni är så starka! Man kan nästan inte förstå att det är verkligt, upplever det otroligt svårt att ta in fast det inte ens gäller mig själv.. Ni är så modiga så jag kan inte ens förstå det!

    Kramar!

  42. madde

    Så otroligt fint av er att trotts all denna smärta som ni gått igenom hedra era fina tvillingar så som ni gör, ett smärtsamt men vackert inlägg må jag säga. Tycker att det är starkt av dig att våga prata och berätta om det fina och det tunga som ni gått igenom, kan inte annat än önska er all glädje i världen! Det är det minsta ni förtjänar <3

  43. tina

    Tack för att du delade med dig av det svåra ni har gått igenom. Jag grät mig igenom hela inlägget. Har tvillingar och förstår vilken tur vi haft. Du skriver så ärligt och fint om era små flickor. Er lille Åke är så fin och har haft sån tur som hamnat hos just er två! Livet är så skört, hemskt och underbart. Ibland samtidigt! Kram♡

  44. Linnéa

    All min kärlek och styrka till er! Samtidigt som det är så fruktansvärt jävla hemskt så är det också en väldigt vacker historia ni bär på. Tusen styrkekramar till er och all lycka önskar jag er <3

  45. Josefin

    Så fint skrivet, men så otroligt sorgligt, tårarna rinner fortfarande. Starkt av dig att skriva detta och starkt av er att ni orkade ta er igenom den tuffaste perioden i era liv. Åke kommer alltid att ha två systrar som vakar över honom. Tack för att du delade med dig!

    Massor med kärlek och kramar till er alla! <3

  46. amanda

    Så otroligt sorgligt och så fantastiskt skrivet. Gåshuden på min kropp sitter fortfarande kvar. Att Åke har två skyddsänglar är så vackert. Varma kramar till er familj.

  47. Hillevi

    Tack Elisabeth och tack Leif för att ni delat med er av detta otroligt svåra och sorgliga som hänt er. Jag kan aldrig säga att jag förstår hur det känns för det kan nog bara de som själva varit med om det men jag satt och höll vår lilla flicka och kännde vilken tur vi haft som fått henne. Jag är också så glad för er skull, att ni ändå klarade av att fortsätta (gå vidare tror jag aldrig att man gör) med erat liv och att ni hade styrkan att försöka igen och att ni då fick fina lilla Åke.
    Tack för er styrka och er historia!
    Stora styrkekramar till er allihopa

  48. Alejandra Wahlund

    Är gravid i vecka 36 och känner mig så otroligt glad för att jag får chansen att vara gravid och är så tacksam för varenda spark jag känner. Jag tänker aldrig ta det förgivet. Har så svårt att förstå hur vissa människor behandlar deras barn så dåligt och utsätter dem för hemska saker när det finns andra människor i världen som skulle bli underbara föräldrar aldrig får chansen att ha barn. Det är så orättvist känner jag. Åke är så fin och jag vet att han har otroliga föräldrar som alltid kommer att finnas där för honom, samt hans skyddsänglar som vakar över honom.
    Många kramar till er och till alla föräldrar av änglabäbisar <3

  49. Josefine

    Så fint skrivet, ni är så starka <3 Jag är själv tvilling och min mamma hade inte den lättaste graviditeten med oss, så jag känner verkligen med dig.
    Kram <3

  50. nathalie

    ligger med min 6 veckor gamla kille på magen o gråter..att han har magknip o har de lite jobbigt blir en fis i rymden när ja tänker på det fruktansvärda ni gått igenom, Han är iallfall här o är frisk. Du är så stark som vågar öppna upp o berätta! jag följer er med glädje o är glad att ni fått uppleva även det positiva, att ni idag har Åke o han verkar helt undrrbar 🙂

  51. Em

    Har följt er hela vägen då jag själv var gravid samtidigt som du. Ni är så öppna och fina och genuina. Vilken resa ni gjort, så sorglig men också så fin, grät när jag läste inlägget nu och i slutet bröt jag ihop då jag faktiskt sitter med en 8 veckors Liv i famnen…. Stor kram till er!

  52. Sara

    Har följt er sedan starten i gravid vecka för vecka. Tack för att ni är så generösa och delar med er av stort och smått, både de glada vardagsbestyren och det som varit en mardröm för er. TACK för att ni är så naturliga, ärliga och härliga att följa 🙂

  53. Nathalie

    Helt otroligt fint skrivet av dig, får rysningar och blir alldeles gråtfärdig.. Jag tror också att det finns en mening med allt, även fast vissa meningar är förj*vliga..

    Stor kram till er som har genomlidit något sådant fruktansvärt <3 så orättvist ..

  54. Jessika Boström

    Nu har jag läst ditt inlägg och jag kan inte sluta gråta, livet är så jävla orättvist!
    För att citera från sagan om ringen, en förälder ska aldrig behöva begrava ett barn.
    Ett sjukt fint inlägg och ni ska ha all lycka i välden nu!

  55. Sara

    Jag blir så otroligt ledsenför eran skull! Ingen ska behöva gå igenom en sån här sak. Men både du och Leif verkar väldigt stärka tillsammans och de har nog gjort att ni klarat er igenom det här .

    Jag är så glad att du valde att börja blogga och youtuba 🙂

    Massa kramar till er fina familj

  56. Ylva

    Åh, vad ni är starka som delar med er av en så svår tid! Plussade I morse och kan inte föreställa mig hur hemsk det måste vara att få uppleva det ni gått igenom

  57. Emelie

    Det bara rinner tårar ner för mina kinder.
    Jag är så otroligt ledsen för er skull.
    Jag vet att inga ord eller någon handling någonsin kommer få detta att kännas lättare.
    Jag vill bara säga er att jag beundrar er styrka att dela med er och önskar er all styrka och lycka i livet !

  58. Filippa

    Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser… har inga ord. Ni är så ofantligt starka du & Leif. Åke har fått världens finaste föräldrar ❤️

  59. amandha

    Åh fina ni! Jag är helt tårögd. Tänk att nån ska behöva gå igenom en sån här sak. Det går inte att förstå.
    Ni måste vara världens starkaste människor! <3
    Jag tror också att allt har sin mening, hur hemskt det än låter. Så glad för eran skull att finaste Åke kom till er.
    Kram till er <3

  60. linda_tw

    Sitter och gråter, vilken jobbig tid det måste ha varit för er. En graviditet är ju så omvälvande även om den bara är helt ”vanlig”. Tack för att du delade er berättelse, den ger perspektiv på livet. Jag är så glad att vår dotter föddes utan komplikationer och är frisk idag, jag är tacksam. Åke uppskattar nog sina skyddsänglar när han blir äldre. Det vet jag att jag har gjort då min bror gick bort när han var 7. Kram

  61. Emelie

    Åh ni fina starka människor. Förstår inte hur ni tagit er igenom detta! Jag grät floder när jag läste inlägget. Så fint att ni vill dela med er av historien. All kärlek till er! ❤

  62. Anna

    Fina ni vad jag grät när jag läste detta fint skrivna inlägg!
    Att förlora sitt/sina barn är det värsta man kan vara med om. Smärtan som går igenom kroppen när läkaren inte ser liv i magen är fruktansvärt, den e obeskrivlig. Jag kommer aldrig glömma den känslan.
    Vad fint att ni delar med er av er historia, det hjälper att läsa om andra par som vart i samma sits

Annons