Jag längtar efter barn och är tillsammans med världens finaste man. Det jag dock känner stress inför är att allt i livet ska vara så ”färdigt” innan man blir förälder. Det jag syftar till är den hets jag känner finns på att man dessförinnan ska ha hunnit resa en massa, festat färdigt, utbildat sig klart, fixat ett stabilt jobb och ha jobbat där länge, ha fixat och renoverat upp ett hus osv osv. En del av mig känner därför att vi bör vänta, medan den andra delen av mig känner att dit kanske man inte kommer innan 50… Har du tänkt något kring detta?
Så otroligt intressant fråga det här är egentligen. Denna ständiga känsla att man aldrig är ”klar” eller ”redo” och att man ständigt ska jämföra sig med andra, den är så dum! Jag tycker egentligen att det allra viktigaste att känna att man har när man börjar fundera på barn är det du nämner i den allra första meningen. En längtan efter barn och en underbar person att dela det med. Resten löser ni!
Jag visste direkt jag träffade Leif att han var mannen jag ville leva med och kanske, på sikt, ville ha barn med. För mig tog det sex år tillsammans med min fina man innan en längtan efter barn infann sig. Vi hade inte allt annat ”färdigt” men känslan att man är redo för en tredje person i ens hem är ju det viktigaste! Jag tror inte att man ska tänka att bara för att det kommer en bebis eller sju, så kommer man aldrig mer ha chansen att resa, festa, utbilda sig, skaffa värsta jobbet eller renovera hus. ALLT LÖSER SIG! Bara grunden är där, kärlek och trygghet, kommer resten att lösa sig!
Man är nog egentligen aldrig och alltid redo för allt, och jag tror som sagt att din första mening i frågan svarar på den: ”Jag längtar efter barn och är tillsammans med världens finaste man.” Låter ju helt underbart! Tänk bara på att allt du gör i livet ska du göra för din egen skull, inte för att alla kompisar skaffar barn eller för att din mamma tjatar. Men längtar du och din kille känner likadant, kanske det är dags att prata om det?
Det finns inget facit men att vänta på den ”perfekta tidpunkten” tror jag inte på. Bara man är redo och förstår innebörden av att bli förälder, tror jag allt löser sig sen!
Vad tror ni andra? Hur bestämde ni er för att försöka bli med barn?
Jag var redo att gifta mig med Leif nästan direkt vi blev ihop, fastän det tog drygt tre år. Längtan efter barn kom mycket senare.
Både jag och min kille pluggar och vi får barn nr 2 i april. Vi har ingen bil och bor visserligen i en ok lägenhet men skulle väl ”egentligen” behöva flytta. Visst, vi har inte råd att köpa massa grejer men väldigt mycket tid ihop och vab etc är sällan ett problem. Så även om vi på pappret kanske borde ha väntat med barn så känns det i magen och hjärtat helt rätt! Tror det är rätt sällan man vaknar och känner ”idag är jag redo!” utan snarare om magkänslan finns där så är det bara att köra!
Håller helt och hållet med dig Elisabeth! Har definitivt haft samma tankar kring att man måste vara ”klar” när man skaffar barn, något som är så inpräntat i oss. Längtan efter barn kom efter något år efter att jag och min kille blev tillsammans och vi båda hade precis börjat plugga. Vi bestämde oss för att vänta eftersom vi faktiskt ville längta ett tag men också komma en bit in på våra utbildningar. Nu, två år senare så är det dags. Vår lilla bebis kan komma närsomhelst! Vi bor i en tvåa och folk frågar om vi ska flytta nu när bebisen kommer och vissa undrar hur vi ska klara av allt rent ekonomiskt och när vi ska köpa bil etc. Inget av det ser vi som ett problem, tvärtom så kan jag känna att jag får en styrka av att vi gör detta på vårt sätt. Att allt inte behöver vara ”perfekt” eller vad man ska kalla det.
När det kommer till resor och sånt tror jag bara ser handlar om vilja. Livet tar inte slut när man får barn. Man kanske får andra prioriteringar och inte längre känner för tre månaders backpacking i Thailand. Eller så gör man det och tar med sig ungen! Barnet har väl ingen aning om hon eller han är i Sverige eller i USA, det enda som spelar roll är att föräldrarna är där med barnet. Ja, ni förstår! Blev väldigt långt men det är uppenbarligen något som jag brinner för. Kram
Vilka underbara bröllopsbilder! <3 Tycker du har helt rätt inställning, så resonerar jag också 🙂 Bara viljan finns där och man har en trygg relation med någon man litar på osv så löser sig resten.
Så himla fina bröllopsbilder!!
Jag var 22 och sambon 23 när vi bestämde oss för att försöka bli gravida. Vi har båda velat vara relativt unga föräldrar. Det tog 10 månader att få våran dotter. Vi hade båda jobb och lägenhet. Vi kände oss redo till 110%. Vår andra dotter bestämde vi oss för att försöka få när stora tjejen var 13 månader och på första försöket kom hon till:). Allt har känt så rätt så vi har bara kört på. 3 barnet kommer efter jag pluggat till vårdadministratör:) oj blev lång inlägg:p
Jag håller med dej! Jag hade tänkt att jag skulle i alla fall ha ett fast jobb innan jag skaffa barn. Men jag har bara hafr extra jobb sen jag tog studenten 2011 å endå kände jag och min sambo oss superredo att skaffa barn typ direkt vi träffades. Efter ca 8 månader bestämde vi oss gör att försöka. De tog ca 8 månader innan jag blev gravid… vi han gå igenom en väldigt tung period med längtan efter barn å tusen hemska tankar om varför de inte gick! Samtidigt som alla runt mej blev gravid bara sådär hoppsan typ…
Kan nu lova att jag tror på ödet! Saker händer när det är meningen att de ska hända! Våran dotter föddes 18/1-14♡ eftersom jag nu vet att de kan ta tid att bli gravid å att de inte alls ”bara är att hoppa i säng å göra barn” så stressar jag inte över när nr 2 ska komma. Jag blir gravid när de är meningen att de ska ske. Men en nr 2 ska vi absolut ha