Jag försöker att vara hårdhudad och inte bry mig om vad andra säger och gör men ibland kommer ord och handlingar verkligen under skinnet på mig. Detta är något jag fått erfara ännu mer sista året, då jag av förklarliga skäl varit skörare än någonsin. Som jag skrev tidigare så har detta år också gjort mig mer trygg i mig själv och därför känner jag att jag är i ett stort behov av att prata om saker som skaver.
Det som sårar mig allra, allra mest är när människor pratar om sånt som de för det första inte har något med att göra och för det andra inte har någon aning om. Att dessa människor dessutom inte ens har modet att prata med mig om det utan med till exempel min mamma och min svärmor sårar mig ännu mer. Att en person kan säga felaktiga saker om mig till en person som inte ens är jag, eftersom personen i fråga inte vågar säga det till mig. Detta är förmodligen nackdelen med att bo på en liten ort, där alla tycks känna varandra och att jag sedan hela mitt äventyr på Youtube börjat, öppnat både Instagram och livet för allmänheten.
Sedan våra tvillingar dog har det varit oerhört jobbigt att bo här. Jag har önskat SÅ många gånger att jag bodde i New York och bara kunde gå ut på gatan utan att alla visste allt och gav mig sorgsna blickar. Jag uppskattade självklart folks medlidande men när personer jag inte ens vet vad dom heter kom fram på affären med tårar i ögonen, kände jag att det kändes lite falskt. När dessutom personer som känner mig nästan minst går omkring och säger saker som att våra tvillingar dog för att jag inte kunde ge dem tillräckligt med näring, eller att jag och Leif är så himla modiga som vågar försöka skaffa barn igen trots att vi ju tydligen har något ”fel” mellan oss, blir jag så förbannad. Särskilt när personen i fråga inte ens vågar säga det till mig. Jag har också fått höra att Leif och jag har haft så OTROLIGT svårt att bli gravida. Det är ju sant i många fall, och väldigt sorgligt. Men det är verkligen inte sant när det gäller oss. Vart går gränsen liksom? Jag frågar inte personer jag knappt känner hur deras anhöriga dog eller hur ofta dom har sex. Finns det ingen farstu? När det handlar om våra små barn känner jag verkligen att jag vill bli lämnad ifred. Ingen, förutom Leif och jag, vet alla detaljer och ingen som inte varit med om det kan förstå hur det känns att föda ett dött barn. Därför blir jag så otroligt ledsen när jag hör att det fortfarande sägs saker som inte är sanna. Det sårar mig, djupt in i själen.
Det som också sårar mig är bristen på respekt från folk som man till slut vågat sätta ner foten till. När man säger hur man verkligen mår och känner och ber om respekt och inte får den, då vill jag bara gråta. Då känner jag mig som den minst betydelsefulla personen på jorden och som att mitt liv inte betyder något. Jag tycker helt ärligt att jag är värd att få vara lycklig och bli behandlad på det sätt jag önskar efter allt jag gått igenom. Jag känner att livet borde ha straffat mig klart.
Jag vill med detta inlägg verkligen framhäva hur otroligt viktigt mitt nuvarande liv är för mig och min familj och hur viktigt det är att få ha det man vill privat och att folk har vett att RESPEKTERA det. Tack och lov kan man blockera människor på internet, tyvärr går det inte i den riktiga världen.
Ta hand om er, lyssna på varandras och era känslor och respektera alla människor!
Jag blir så ledsen när jag läser det här, kommentarerna som ”å himla modiga som vågar försöka skaffa barn igen trots att vi ju tydligen har något ”fel” mellan oss”. Fruktansvärda! Va fan vet folk egentligen?
I somras var vi tvungna att avbryta vår graviditet i vecka 21, pga ett otroligt allvarligt hjärtfel. Det värsta, värsta man kan göra. Inte bara förlora ett barn, utan att också ta beslutet. Att det hade hänt var endast slumpen. Inte jag, inte vi. Slumpen. Nu är vi gravida i v19 igen och det är vi såklart otroligt glada för. OM några skulle gå runt och säga såna saker ni har fått höra skulle jag blir så otroligt arg, för folk vet INTE! Och har inte med det att göra ihuvetaget!!
Vill också säga att du dök upp i ”gravid vecka för vecka” strax efter vårt avbrytande, och er historia och nya graviditet var som igenkännande och hopp för framtiden för mig. Tack att du delat med dig!
Ta hand om dig Elisabeth! kram
Gu vad du är bra!! Och stark och modig och vacker och klok. Jag önskar er båda all lycka! Jag vill också tacka dig för att du finns här ute så att vi andra kan ta del av dina kloka tankar. Kram från Ellinor i Malmö
Usch! Fick rysningar när jag läste detta! Vad är det för människor som tror att de kan uttala sig om andra på det viset!!!! Blir tokig.
Ni är verkligen värda all lycka och det vet du. Som tur är så är vi många av dina ”cyber-vänner” som finns här för dig och du verkar ha en himla massa fina människor runt omkring dig. Skit i allt annat! Stor kram
Hej!
Först vill jag bara säga att jag tycker du är så bra, o jag gillar dina avsnitt på Youtube o din blogg.
Jag förstår helt att du blir sårad av hur vissa beter sig, det händer ofta mig att dom går via mamma istället för att fråga mig.
Lycka till med det som väntar er, ni kommer att bli super bra som föräldrar.
Kram
Jag bor ca 45 mil norr om dig och även jag i en liten by där alla känner alla och det går rykten om varandra! Jag blir så arg! Om man nu är så nyfiken varför inte fråga personen det gäller istället för att gå runt och tissla och tassla. Lycka till med förlossningen och ert nya framtida liv tillsammans, önskar jag också snart kan få den största gåvan i livet att bli mamma 🙂
Åh va ledsen man blir av att läsa detta!!
Kan inte folk ha så mkt vett i skallen att de förstår hur extremt jobbigt det här måste vart/är för er. Hur kan nyfikenheten å lusten att skvallra ta över så pass att man måste veta detaljer, snacka skit å dessutom sprida felaktig info??!!! Jag är också uppväxt på liten ort så förstår känslan. När något går tokigt i livet som det alltid kommer göra någon gång då sätter folk igång snacket å ibland känns de som det aldrig ska sluta.
Mitt råd till er är att sätta ned foten å säga ifrån, markera att det inte är ok. Kanske inte du har ork till just nu men kanske Leif orkar eller ngn i er familj. För ingen ska få ha rätten till att snacka om er! <3
Jag som också gått igenom en hel del jobbiga år på barnfronten vill bara avslutningsvis säga ett stort tack till er! För att ni delat med er både på youtube, blogg å insta. Det har verkligen hjälpt mig igenom min graviditet. Jag har känt igen mig så mkt i er historia, speciellt stöd fick jag i början av graviditeten då jag precis som er bara gick å vänta på att ngt skulle gå fel. Tack för att ni delat med er precis lagom, precis så mkt som känts ok för er. <3 😉
Kram Anna
Vill bara ge en Stor varm kram till er. Ingen ska behöva höra något sådant.. Har folk ingen respekt!?!! Jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg, för det ni gått igenom och för att det även påminner om vår egen historia. Samt vad vi går igenom nu.. Jag fick föda fram min döda dotter i v19. Dom hittade ingen orsak till varför hon dog. Jag har vridit mig ut och in efter orsaker. Vad kan ha gått fel? Vad har jag gjort fel!? Trots att dom sa att jag inte skulle beskylla mig själv för detta. Många runt omkring mig sa att det var kanske bra det som hände. Att kroppen sköter allt när något är fel. Jag hade ju mått så dåligt, varit så fruktansvärt illamående. Det kanske var ett tecken. Men för oss var det ju vårt första barn!! Inte ett foster det var något fel på där ”naturen hade sin gång ”
Ett år senare födde jag vår andra dotter 6v förtidigt i ett akutkjejsarsnitt efter en mkt läskig och dramatisk graviditet med stora blödningar. och hon är sånt underbart mirakel! Vi fattar inte att vi har lyckats skapa henne. För nu kämpar vi för ett syskon. Två år har vi försökt.. Å nu spekuleras det nog ”när är det dags för ett syskon?, vågar dom inte igen?” Jag hör det inte , men känner det på energier ;). Det lutar åt ivf för oss i januari som vi får bekosta själva .
Liv och död är sånt starkt ämne för folk. Jag tycker graviditeter och barn är det mest magiska som finns. Lika rädd är jag för döden.
Kanske är det därför folk pratar å tycker så mycket? … Jag vet inte.. Men respekt! Det ska alla visa och inte prata om saker som dom inte vet något om. Respekt för dom som gått igenom svåra saker och mod att fråga öga mot öga. Det ska alla ha!
Stor julkram till er! Så spännande att följa er!!
Love!
Åh jag vill bara krama dig å slå alla som säger så elaka saker!!!! Ni är så underbara! Jag har sett det senaste klippet 3 går nu. För jag älskar när ni skrattar tillsammans. Det är så mycket kärlek mellan er att det lyser om er. Lyckligaste bebis som får komma till er! <3
Hej Elisabeth!
Blev väldigt berörd av detta inlägg, kan relatera så mycket till det. Själv har jag också varit med om väldigt tuffa saker det senaste året, inte alls jämförbart med att förlora sina barn, men ändå omtumlande och förjävligt. Det är fruktansvärt när andra lägger sig i, tar på sig uppgiften att identifiera ens svagheter, spekulerar i ens liv och så vidare. Särskilt när man är så bräcklig som man ju är mitt i en kris. Jag har så många gånger dragit samma parallell som du – tänk om man kunde blockera folk från verkliga livet. Bara få koppla bort sig från människor som inte gör en gott. Gå offline. Och som du säger; när man precis vågat öppna sig för andra och därmed hamnar i en sårbar situation, är det sista man behöver respektlöshet inför det. Man behöver någon som tar emot en, inte som skjuter undan en. När jag berättade för min bästa vän att jag var deprimerad fick jag bara höra ”Men varför har du inte sagt det tidigare? Litar du inte på mig?” istället för att ha förståelse för att jag haft OTROLIGT svårt för att tala om det, att jag ALLTID hållit känslor för mig själv och att det faktum att jag äntligen erkände för andra att jag mådde dåligt var enormt för mig. Det enda jag behövde där var respekt, men bemöttes bara av skuld. Trots hur jobbigt det är, uppskattar jag verkligen att du skriver om detta! Får mig att känna mig mindre ensam i den känslan.
Stor kram och tack för att du är så jävla bra. Du har rätt i allt du skriver, och jag hoppas att de som behöver höra detta läser din blogg! Kram. <3
Hej Elisabeth!
Du har all rätt i världen att få respekt! Du har även rätt att känna glädje över denna graviditet, utan att bli påmind om det som hänt. Stor kram till dig!
Linnea
Så ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg. Bristen på respekt för andra människor är ju total!
Jag tycker du är otroligt stark som berättar om er förlust och sorg, men förstår att du väljer vad du vill berätta och inte. Att folk pratar om det med andra eller så grundar sig såklart i en nyfikenhet, men det är inget som de har med att göra och bör, nej ska, därför låta det/er vara.
Många styrkekramar fina du!
Såna där falska baktalande personer är det värsta som finns. Som du säger – bara ni vet sanningen. Se till att stå på dig och säg ifrån till personer som inte respekterar dig. Du är en stark kvinna som vet vad du vill, och det beundrar jag dig för! Styrkekramar! ♥
All kärlek till dig! Alla andra kan dra!
Fina du <3
Det är märkligt hur folk tar sig rätten att spekulera och gräva upp andras sorg. Och det är märkligt hur folk tar sig rätten att säga eller fråga saker som aldrig någonsin går att få osagda hur mycket de än ångrar.
Jag funderar ofta över varför just graviditeter är något så offentligt. När blev de det egentligen? Sex och kärleksliv är alltid så intimt och privat annars men när det leder till en graviditet så är det helt plötsligt okej att spekulera i och prata om vad som händer hos andra. Nu har jag förvisso varit relativt beskonad från konstiga frågor de 34 veckor jag burit år skrutt som jag förstår det men ändå kommer frågor som "var det planerat?" "Hur många kilon har du gått upp?" osv. I jämförelse är det väldigt oskyldiga frågor och områden som inte sårar mig jättemycket att folk spekulerar i men det är fortfarande väldigt märkligt att bara för att man är gravid så kommer sådana frågor…
Stå på dig, och säg ifrån när det går för långt. Det bara lyser kärlek om er lilla familj och ni är alla värda all lycka i livet. De som inte låter er njuta har finns det inte plats för <3
Jag sa verkligen rakt ut ”Va?!” när jag läste ditt inlägg. Att människor ens har mage – urk :/ Så jag förstår om det sårar dig, för det är rakt ut elakt å speciellt när man inte ens säger de till personen ifråga. Men att säga de till dig är också fel, vad har dem med de att göra? Vad vet dem? :/
Åh fina elisabeth. Jag är så GLAD att du finns hos oss och delar dina kloka tankar och värderingar!
Min största rädsla är att förlora livet i magen och behöva gå igenom det som ni gjorde, att föda fram min dotter utan att hon lever. Det är en så himla privat tid ni har gått igenom samtidigt som jag beundrar dig mer och mer som vågat berätta. Det är ju tabu. Som med allt annat med graviditeters ”mörka” sidor. Det som inte är super glatt, kul och härligt ska man inte prata om. Men tänk om någon kunde berätta för oss som har det tungt nu att det blir bättre. Att det blir ljusare och att tiden faktiskt lindrar såren.
Du är den första jag har träffat på som visar det mörka men också det ljusa.
Oj oj oj vad rörigt det blev. Vet knappt själv vad jag ville få fram. Kanske helt enkelt att jag talar för många när jag menar att vi längtat efter en Elisabeth i bloggvärlden!
Ha en fortsatt fin kväll nu, kram
Styrkekram! Du är värd all lycka i hela världen <3
Finner inte ord! Kram!!
FFFF- fy fanken för folk!
Så sinnes dåligt att folk tar sig rätten i att spekulera i sånt som inte angår en, jag hatar det verkligen. Känner tyvärr igen det här fenomenet väldigt väl hemifrån.
När jag var gravid var jag dessutom ännu bättre (sämre) på att ta åt mig av dumheter, ffa mot slutet.
Försök borsta bort det och tänk på ert lilla pyre istället. Dumheterna är inte värd din energi. Den behöver du och bebisen.
Stor kram