Jag har alltid varit öppen med Rufus diagnos som han, tack och lov,fick tidigt – han var 5 år gammal. Jag är oändligt tacksam för att vi kunnat sätta in rätta resurser för honom tidigt och därmed kunnat ge honom de bästa förutsättningarna vi kunnat för tex läsa, skriva och social samvaro.
För mig är det så märkligt att det finns folk som tycker att just detta är märkligt. Eller rent av skamligt. Vilket kanske är ännu märkligare!
”Är du inte rädd att du placerar Rufus i ett fack om du berättar för folk?”
Nej vet du, jag är rädd att de placerar honom i ett fack om jag INTE berättar.
Om jag inte skulle vara öppen med det och dela med mig av hur det här fungerar och hur hans behov ser ut , hur ska då Rufus få den hjälp och förståelse han så väl behöver?
Det finns inget som provocerar mig så mycket som när föräldrar helt enkelt inte vill se att deras barn eventuellt har en funktionsnedsättning och därmed vägrar göra en utredning.
Äh, ADHD… Något modernt påhitt?
Har inte alla pojkar lite myror i brallorna?
Hon är bara lite omogen – inget fel här inte!
Tro mig, jag har hört alla varianter….
Varför denna ovilja att vilja se ett eventuellt problem och hjälpa sitt barn?
Att ha seriösa koncentrationssvårigheter gör att du blir rätt värdelös på det mesta – man klar av få saker helt enkelt. Tänk vad det gör med självkänslan, är det detta dessa föräldrar vill ge sina barn?!
Oh jag blir SÅ upprörd bara jag skriver dessa rader känner jag.
Den vanligaste frågan jag får är: Men hur visste du att Rufus hade ADHD? När förstod du?
Jag vill även slå ett slag för ADD som är svårare att upptäcka – det är exakt samma sak som ADHD (idag faller det under samma katetegori dock) med det är utan H som i hyperaktivitet.
Jag är ingen läkare eller psykolog – utan delar bara med mig av mina erfarenheter från mig och andra föräldrar med barn som har ADHD.
Men här är några tecken…
1. Många barn med ADHD sover väldigt dåligt redan som spädbarn.
2. De är ofta extremt aktiva redan väldigt tidigt – Rufus satt aldrig still i en sekund. Han somnade tex aldrig i min famn en enda gång.
3. De äter väldigt bra! Blir ofta rätt ”chubby” tidigt. De är totalt crazy i allt vad socker heter, crazy!
4. De kan väldigt sällan stanna och göra en sak – rita, bygga sandkaka…det tröttnar på 2 sekunder. På allt.
5. De uppfattas som totalt orädda – att klättra längst upp i ett träd, inga problem. Konsekvens tänk existerar inte.
6.Oerhört svårt att lyssna… och tjat? Glöm det, att tjata är som att prata med en vägg.
7. Att klä på sig själv – oerhört svårt.
8. När det blir lite äldre, 4-5 år och får olika kommandon ”nu ska vi alla ställa oss i kö för att gå och äta” så har barn med ADHD väldigt svårt att ”komma ihåg” detta – de kommer nämligen på 10 grejer på vägen till kön eftersom deras hjärna knappt har något närminne.
9. Att få dem att somna på kvällen kan ta flera timmar….
10. De har ofta väldigt starka känslor – de blir lite argare, lite gladare och lite mer ledsna än andra barn.
Så hur kunde jag då veta att Rufus hade ADHD?
Jag har alltid vetat tror jag… Han var liksom aldrig, aldrig, aldrig lugn… En gång var vi på Barnsjukhuset Martina och läkarna gick ut i väntrummet och tittade på honom helt förbryllade. Då hade han över 41 graders feber – och byggde torn i väntrummet.
Det finns väldigt mycket jobbigt med den här diagnosen – det ska jag verkligen inte sticka under stolen med – men också mycket positivt, det kommer i nästa inlägg!