Ecochicas

Vackra, vackra Österlen och fina, sköna familjen Wilen – blir det bättre än så?!

Rimmar det också slog det mig just? Österlen och Wilen?! Harmoni i det – precis som denna fyrklöver till familj.

Vi har ätit god mat, sovit länge,  gått promenad, spelat fotboll och boccia på tomten med deras tre pojkar, druckit alldeles för mycket vin, pratat, skrattat, gråtit en skvätt (mest jag) och spelat en massa, massa, massa musik….. Vi har alla varit i musikbranschen i en herrans  massa år tidigare och har så många galna minnen – Filip är det fortfarande i branschen , han är bla manager åt Kent, Petra Marklund, Tove Styrke och ett par till.

Älskar att sitta och spela musik och gjorde det jämt, jämt tidigare- vad tog den tjejen vägen egentligen?! 

Fia och Filip är en sådan härlig familj – and they are pampering me BIG TIME – båda säger så fina och snälla  saker till mig så jag blir alldeles rosig på kinderna. ”Du är ju skitsexig, värsta hot mamman liksom!” Ehhh…. Så enormt ovant.  Tittar ner i bordet eller skrattar nervöst… Tjejen som en gång i tiden faktiskt trodde på att hon var lite ok, att hon dög som hon var — var tog hon vägen egentligen ? Och den där ”självkänslan” alla talar om – den verkar direkt utraderad hos mig, var i hela friden tog den vägen egentligen? Och hur hittar man den igen? 

Gud så toppen om man bara kunde springa in på Ica och beställa över disk så där lite käckt: ”Osså två hekto självkänsla också -tack!”

Är man en känslig själ så parkerar sig dessvärre vissa hårda ord för alltid på insidan. 

För varje hårt ord som studsar mot ens hjärta behövs tydligen  10 st snälla ord för att hämta hem det hela enligt min psykolog.

För hjärtat ska orka öppna upp igen. Annars går man sakta, sakta sönder på insidan.

Det är som att bli nedmonterad bit för bit visade psykologen med en tillhörande förklarande skiss på white boardtavlan sist. Jag hörde, jag förstod men kände absolut ingenting. Pansar på.

Och har det blivit snett i balansräkningen på det kontot så att säga, (hårda ord vs snälla ord)  så blir man som en bankomat som inte fungerar. ”Tyvärr – inga uttag kan göras just nu” – självbevarelsedrift –  man måste stänga av.  Sker automatiskt – kan även ske helt utanför din vetskap ska jag säga.

Stänga av och skydda sig mot meningar där varje hårt, kränkande ord träffar som skott mitt i bröstet. Som gör SÅ. JÄVLA. ONT. 

Likt en soldat så rustar ens inre för strid. Igen och igen och igen. 

Pansar på hjärtat – och det här pansaret spider sig senare som en rustning över resten av kroppen.

Ett avstängt hjärta som frusit spelar inte musik.  De hör nämligen inte. Det dansar inte. Inte alls faktiskt. 

Men i går träffade jag för en kort, kort stund – kan det varit en minut kanske? tjejen som älskade att spela musik och som älskade att dansa för sig själv. 

Den inre striden som slukat och fortfarande slukar energi och som gjort mig trött, likgiltig, sur, avstängd,  sett till så jag dragit mig undan och kanske allra mest – oändligt ledsen på insidan -hade för en kort stund vapenvila. 

Det var som en förnimmelse av någon bekant,  en bortglöm känsla – som en fjäril med lövtunna vingar som fladdrade förbi i mitt inre. 

Så skör och känslig.  Så färgstark. Så sprallig. Så all over The place.

Precis som jag.

Var tog hon vägen egentligen?!